Skådespelaren och regissören Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award för sitt starka och mångfacetterade konstnärskap. Priset uppmärksammar personer inom skådespelarkonsten som verkar i Michael Nyqvists anda och delar hans övertygelse om att skådespeleri kan föra människor samman.
Med en karriär som sträcker sig över tre decennier har Rebecka Hemse etablerat sig som en av de framträdande skådespelarna inom svensk teater. För den stora tv-publiken är hon kanske mest känd som Inger, dotter till Martin Beck, en roll hon spelat i en lång rad Beckfilmer sedan 1997.
Hon har också medverkat i tv-serier som Jordskott och Störst av allt samt filmer som Detaljer i regi av Kristian Petri och Marie-Louise Ekmans Nu är pappa trött igen.
Men det är framför allt på teaterscenen som hon har byggt upp sitt konstnärskap. Hon tillhör Dramatens fasta ensemble och har medverkat i uppmärksammade uppsättningar som Hamlet, Woyzeck, Peer Gynt, De oroliga och Linje Lusta. En av hennes stora scenroller var titelrollen i Michael Thalheimers uppsättning av Elektra.
Under senare år har hon även utvecklat sin verksamhet som regissör. 2019 regidebuterade hon på Dramaten med Jean Cocteaus Evakuering: De förskräckliga föräldrarna, som spelades i en evakueringslägenhet vid Hötorget. Därefter regisserade hon Sara Stridsbergs Sårad ängel.
Det är just bredden i hennes konstnärskap, hennes intensitet och mod att närma sig svåra ämnen som lyfts fram i styrelsens motivering. Där beskrivs en konstnär som både är en stark individuell kraft och en självklar lagspelare, med en särskild förmåga att lita på sin intuition och hitta det mänskliga även i det mörkaste.
Hela styrelsens motivering
Hon är en kraft i ständig rörelse.
Det finns en intensiv, nästan glödande kraft i hennes skådespeleri och hennes sceniska uttryck, som lämnar outplånliga spår hos oss i publiken. Det är omöjligt att inte bli berörd. Rebecka är en stark personlighet, men också en lagspelare av högsta klass – någon som aldrig tappar helhetsperspektivet eller berättelsen som behöver förmedlas.
Som regissör har hon tagit med sig allt detta och i sina uppsättningar visat en enastående förmåga att ge liv åt berättelser som nästan verkar omöjliga att berätta. Utan att någonsin vända bort blicken har hon vågat sig ner i människans allra mörkaste djup.
Med ett enormt mod har hon varsamt tagit publiken i handen och viskat:
”Vi måste våga se det här.”
”Det försvinner inte bara för att vi vänder bort blicken.”
Var och en av Rebeckas uppsättningar har haft en alldeles egen och omisskännlig ton, ett bevis på hennes förmåga att lita på sin egen intuition.
Att aldrig döma, utan i stället vända på varje sten med nyfikenhet.
Att aldrig väja för komiken mitt i tragedin.
Att förstå att det är våra tillkortakommanden och brister som gör oss mänskliga.