Thomas Johansson

Betyg: 4/5

Det är lätt att underskatta The Fray. Bandet som en gång fyllde radiovågor och topplistor med pianodriven poprock visar på B-K att de fortfarande har både låtarna och framför allt spelglädjen kvar. Det blir en kväll där nostalgin får ta plats, men där det aldrig känns som att bandet bara spelar av gamla meriter.

Allra mest imponerar Joe King. Att kliva fram som frontman i ett band där den tidigare sångaren Isaac Slade varit så starkt förknippad med soundet är ingen liten uppgift. Men King gör det med en energi som är svår att värja sig mot. Han är en levande motor genom konserten, med en scennärvaro som smittar av sig långt ut i publiken. Han rör sig, gestikulerar, tar i och verkar fullständigt uppslukad av musiken. Han sjunger med hela kroppen och visar att han inte bara är en gitarrist som tagit över mikrofonen, utan en frontman som verkligen äger scenen.

The Frays styrka ligger i kombinationen av stora melodier, känslomässiga texter och det där karaktäristiska pianot som blivit bandets signum. När de väl hittar rätt i materialet uppstår den där speciella känslan av att varenda låt har potential att bli ett allsångsögonblick.

Det är förstås svårt att komma ifrån de stora hitsen. Låtar som How to Save a Life och You Found Me bär fortfarande på en musikalisk tyngd som gör att de fungerar långt efter att de lämnat topplistorna. Men det är inte bara igenkänningen som håller konserten uppe. Bandet spelar med en övertygelse som visar att de fortfarande brinner för det här.

Visst finns det partier där uttrycket blir lite väl polerat och förutsägbart. Men när energin från scenen möter publikens entusiasm spelar det mindre roll.

The Fray på B-K blir en påminnelse om hur effektiv riktigt bra poprock kan vara när den framförs med hjärta, närvaro och en sångare som tycks ha outtömligt med energi.

Fyra starka plus till ett band som fortfarande har förmågan att beröra.

(i en tidigare version av recensionen råkade det bli fel namn på sångaren)

Kaizers Orchestra – Fållan, Stockholm, 23 oktober 2026

Betyg: 4/5

Det finns band som spelar rock. Och så finns Kaizers Orchestra, som bygger ett helt eget universum av oljefat, tramporgel, balkanrytmer och berättelser där människor tycks befinna sig på ständig kollisionskurs med både sig själva och omvärlden. När norrmännen intar Fållan är det inte fråga om att bara rada upp låtar. Här ska det spelas teater, dansas och bankas så att det känns ända in i märgen.

Men först får Diskopunk sätta temperaturen. Stockholmsbandet har gjort sig känt för sin blandning av punkig attityd och dansant rock, och deras spelning blir en energisk upptakt till kvällens huvudnummer. Det finns en självklarhet i bandets sätt att förena klubbens puls med rockkonsertens råare uttryck. Diskopunk är ett förband som vill få publiken i rörelse, inte bara stå och vänta på nästa akt.

När Kaizers Orchestra sedan kliver fram är det som att byta från en svettig klubb till en kabaré där ingenting riktigt är som det verkar. Maestro blir en självklar öppning. Janove Ottesen är en frontman som inte behöver springa maraton över scenen för att hålla uppmärksamheten. Hans teatrala utspel, blickar och rörelser är en del av musiken, lika viktiga som gitarrerna och det karaktäristiska dunkandet på oljefaten.

Kaizers Orchestra har alltid varit ett band som tjänar på att upplevas live. På skiva kan de säregna arrangemangen och de norska berättelserna ibland kännas som delar av en större musikalisk gåta. På scen faller bitarna på plats. Den östeuropeiska klangen möter rockens råstyrka, medan tramporgeln och kontrabasen ger musiken en egen identitet. Det låter både smutsigt och elegant, både hotfullt och festligt.

Låtar som Støv og sand, Knekker deg til sist och Jævel av en tango visar hur väl bandet behärskar sina tvära kast. Det finns en dramatik i musiken som gör att även de lugnare partierna känns laddade. Och när Ompa til du dør tar vid får kvällen en av sina självklara höjdpunkter. Det är en låt som sammanfattar hela Kaizers Orchestra: en rytm som vägrar släppa taget, en melodi som fastnar och en känsla av att allt när som helst kan spåra ur.

Det är också en konsert där bandets låtkatalog får tala för sig själv. Bøn fra helvete och Evig pint fördjupar den mörkare sidan, medan Bak et halleluja och Kontroll på kontinentet påminner om vilken märklig förmåga Kaizers Orchestra har att göra sina egna världar allmängiltiga. Man behöver inte förstå varenda nyans i de norska texterna för att dras med. Kroppen begriper rytmen långt innan hjärnan hunnit översätta orden.

När Hjerteknuser dyker upp förändras temperaturen. Kaizers Orchestra brukar skämtsamt kalla sig själva för ett ”no hits band” – ett band utan hits, åtminstone utanför Norge. På hemmaplan är just Hjerteknuser undantaget som bekräftar regeln, en låt som blivit en riktig hit och som visar att det går att förena bandets säregna musikaliska universum med en melodi som når långt utanför den egna fanskaran. Den stora, vemodiga melodin ger konserten en annan dimension och visar att Kaizers Orchestra inte bara är ett spektakel av oljefat och teatraliska utspel. Under all den musikaliska egenarten finns ett band med en stark känsla för melodier som kan bära både längtan och sorg.

Det är här styrkan och den lilla svagheten finns samtidigt. Kaizers Orchestra är så tydliga i sitt uttryck att konserten ibland riskerar att bli en uppvisning i det vi redan vet att bandet är bra på. Den teatrala formen är en del av charmen, men den gör också att överraskningarna blir färre ju längre kvällen går. Samtidigt är det svårt att begära att ett band med ett så särpräglat musikaliskt språk ska börja låta som någon annan.

Efter ungefär 100 minuter lämnar Kaizers Orchestra scenen med en påminnelse om varför återkomsten efter avskedet 2013 blev så efterlängtad. Det här är inte bara ett nostalgiskt återseende med gamla favoriter. Det är ett band vars musikaliska egenart fortfarande känns levande, och som har en scenpersonlighet få andra kan matcha.

Diskopunk gav kvällen en effektiv start. Kaizers Orchestra gjorde resten till sin egen föreställning. En norsk rockkabaret där oljefaten fortsätter att slå, melodierna vägrar släppa taget och det absurda känns fullständigt naturligt.

Betyg: 4/5

Det är lätt att fastna i nostalgin när ett album fyller 25 år. Men Teddybears har aldrig varit ett band som nöjt sig med att följa reglerna. När Rock’n’Roll Highschool firas live blir det en påminnelse om hur märkligt, gränslöst och framför allt dansant det kan låta när hardcore möter hiphop, reggae, pop och elektroniska urladdningar.

Trion har lämnat de ikoniska björnhuvudena bakom sig, men knappast attityden. Med Patrik Arve i spetsen finns fortfarande den där blandningen av kaxighet, humor och en lätt provocerande självklarhet. Det är musik som lika gärna vill få publiken att studsa som att skaka loss på dansgolvet.

Albumets låtar utgör ryggraden i konserten. Det är en skiva som fortfarande låter förvånansvärt relevant, med sina skeva melodier, feta basgångar och kompromisslösa produktion. Ahead of My Time sätter tonen, medan Automatic Loverfortsätter att pumpa upp energin. Det är inte svårt att förstå varför plattan blev en milstolpe i bandets karriär.

Men det är när Teddybears lyfter blicken från jubileet som konserten blir som mest levande. Redan i början av spelningen dyker Eagle-Eye Cherry upp som kvällens första gästartist. Det sätter tonen för en konsert där Teddybears inte bara blickar bakåt mot Rock’n’Roll Highschool, utan också öppnar upp för samarbeten ur bandets långa och brokiga historia.

När Robyn senare kliver upp på scenen för Cobrastyle får kvällen ytterligare en höjdpunkt. Det är samma låt som hon framförde under sin konsert på 3Arena, men här får den en annan dimension tillsammans med Teddybears själva. Två gäster, två olika ingångar till bandets musikaliska värld – och en påminnelse om hur många oväntade möten som ryms i Teddybears universum.

Det finns förstås en risk med att fira en 25 år gammal skiva: att kvällen blir en uppvisning i hur bra allt var förr. Teddybears klarar sig undan den fällan genom att låta musiken tala för sig själv. Visst finns nostalgifaktorn där, men det är framför allt det fysiska i musiken som håller ihop konserten. Basen känns i kroppen, rytmerna vägrar stå still och de välbekanta refrängerna får publiken att släppa garden.

När Cobrastyle och Hey Boy till slut får dominera kvällen är det svårt att värja sig. Det här är låtar som inte behöver någon lång introduktion eller förklaring. De fungerar fortfarande, och de fungerar som bäst när de får ta över ett rum.

Teddybears behöver inte uppfinna sig själva på nytt för att övertyga. De behöver bara påminna oss om varför de en gång lät så annorlunda – och varför det fortfarande svänger.

En jubileumskonsert med både muskler och melodier, där gästerna sätter extra guldkant på en redan stark låtkatalog. Inte varje sekund är en överraskning, men när Teddybears träffar rätt är det fortfarande svårt att stå still.

Betyg: 4+ 3Arena, 32 124 i publiken.

Det finns få artister som lyckas göra dansgolvets ensamhet till en gemensam upplevelse på samma självklara sätt som Robyn. På 3Arena förvandlas hennes elektroniska pop till en känslomässig berg- och dalbana där eufori och vemod går hand i hand. Det är en efterlängtad hemkomst, men också en påminnelse om varför Robyn fortfarande tillhör den internationella popens allra mest särpräglade namn.

Efter sommarens ombokningar och den irritation som följde har det funnits en del frågetecken kring Stockholmskonserten. Men när musiken väl tar över hamnar allt annat i bakgrunden. Öppningen med ”Blow My Mind” följs av ”Fembot” och ”Talk to Me”, och Robyn etablerar snabbt kvällens grundformel: pulserande elektronik, kompromisslös rytmik och melodier som stannar kvar långt efter att basen tystnat.

Det visuella uttrycket är stilrent och futuristiskt snarare än överlastat. Robyn behöver inga stora gester för att dominera scenen. Med sin kyligt eleganta utstrålning rör hon sig mellan klubbens mekaniska precision och popstjärnans självklara närvaro. Det är en konsert som stundtals känns mer som en enorm nattklubb än en traditionell arenashow.

Men det är i mötet mellan dansen och det sårbara som Robyn verkligen blir oöverträffad. När tempot tillåts sjunka och känslorna får större utrymme blir konserten mer än en parad av välkonstruerade poplåtar. Här finns både den vuxna erfarenhetens eftertanke och den där omedelbara smärtan som gör att hennes musik aldrig bara blir en fråga om snygga beats.

Det märks också att katalogen är ovanligt stark. De nyare låtarna tillför en annan nerv, men det är när de välbekanta melodierna får ta plats som arenan lyfter på allvar. ”Hang with Me” blir ett intimare ögonblick mitt i det stora formatet, medan de dansanta numren håller publiken i rörelse. Robyn förstår att en riktigt bra popkonsert inte handlar om att ligga på maximal intensitet hela tiden, utan om att veta när man ska släppa in ljuset – och när man ska låta mörkret stanna kvar.

Kvällens enda avvikelse från turnéns ordinarie setlist blir också en av de mer förbryllande detaljerna. En låt av Teddybears letar sig in i repertoaren, och visst hinner förväntningarna vakna. Skulle det bli ett oväntat gästspel? Skulle Teddybears själva dyka upp på scenen och förvandla överraskningen till något extra? Men några gäster syns aldrig till. Det blir en liten antiklimax i en konsert som annars vet hur den ska bygga förväntan och leverera urladdning. Samtidigt är det just sådana avvikelser som gör en turnéspelning lite mer oförutsägbar än ännu en väloljad repris.

Och så kommer avslutningen. När ”Dancing on My Own” samlar publiken i en enda massiv allsång suddas gränsen mellan scen och läktare ut. Låten, som bär på en ensamhet större än de flesta arenor, blir plötsligt ett kollektivt lyckorus. Det är både sorgligt och triumferande, och precis där någonstans finns Robyns storhet.

Allt är inte fullständigt perfekt. Den elektroniska ljudbilden kan stundtals ta över på bekostnad av detaljerna, och några partier når inte samma känslomässiga höjder som de starkaste ögonblicken. Men helheten är tillräckligt övertygande för att invändningarna ska kännas små i efterhand.

Robyn lämnar 3Arena med en konsert som förenar klubbens frihet med arenapopens stora känslor. En fyra hade varit ett starkt betyg. Plusset kommer av de där ögonblicken när musiken går från att vara något vi dansar till något vi delar.