Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thomas Johansson

Krönika: FOMO – Stress över framtidens konserter

by

Bild skapad med hjälp av AI. Hur många fel hittar du i bilden?

Det finns en ny sorts stress som smugit sig in i mitt liv. Den låter inte mycket, blinkar inte i mobilen och går inte att mäta i steg eller puls. Den sitter i bakhuvudet och viskar: du borde ha köpt biljetten redan.

Konsertstressen brukade handla om att hinna i tid, är jag ledig, om sista tunnelbanan hem. Nu handlar den om något helt annat – om framtiden. Om kalenderblad som ännu inte vänt, men där besluten redan förväntas vara fattade. För vem vill egentligen köpa biljett till The Undertones på Södra Teatern i slutet av september 2026 redan nu? Eller slå till på The Crown på Kollektivet Livet den 18 december 2026, när julen 2025 inte ens hunnit bli ett minne?

Ändå är det precis där vi är. Även de mindre konserterna släpps allt tidigare, som om arrangörerna och publiken tillsammans bestämt sig för att framtiden är ett bristtillstånd. Om du inte säkrar din plats i dag, finns det inget i morgon. FOMO har blivit ett bokningssystem.

Det märkliga är att det inte ens handlar om de stora arenanamnen längre. Det är inte Oasis i Cardiff eller Radiohead i Köpenhamn. Det är klubbgig, kvällar som borde få leva lite farligare, lite lösare. Spelningar där man ska kunna bestämma sig samma vecka, samma dag – på känsla. I stället förväntas man ta ställning till sitt framtida jag: Kommer jag vara frisk? Ledig? På humör? Kommer livet ha kommit emellan?

Och någonstans där uppstår stressen. Inte av att missa konserten – utan av att kanske missa den. Av vetskapen att biljetterna kan vara slut den dag då lusten äntligen infinner sig. Det är en märklig paradox: vi ska planera det spontana.

Jag vill inte leva i ett liv där jag i januari 2026 sitter och köper biljetter till december 2026 med samma allvar som en pensionsplacering. Jag vill inte väga konserter mot varandra som om de vore flygresor med dynamisk prissättning och begränsad tillgång på framtid.

Samtidigt vet jag hur det slutar. Med ett utsålt-meddelande. Med ett ”fan också” i magen. Med den där irriterande efterklangen av att man borde ha köpt biljetten. För stressen är dubbelriktad: antingen köper du för tidigt – eller ångrar dig för sent.

Kanske är det priset vi betalar för ett levande musikliv där även mindre spelningar betyder något. Kanske är det bara ännu ett tecken på att vi vill ha kontroll över det okontrollerbara. Eller så behöver vi helt enkelt bli bättre på att acceptera att man inte kan vara överallt, inte höra allt, inte leva varje möjlig kväll. Även om jag faktiskt försökt detta. Jag var ute i mer än tre kvällar per vecka under 2025, i genomsnitt.

Men just nu, när framtidens konserter redan knackar på dörren, längtar jag tillbaka till tiden då en biljett var något man köpte för att man ville gå. Inte för att man var rädd att inte få chansen.

Recension: Tipping Point – Dansens Hus En förtätad balansakt med blicken mot förändring

by

Tipping point på Dansens hus

Tipping Point – Cirkus Cirkör på Dansens hus Stockholm. Betyg 3

Tipping Point återvänder till Dansens Hus i en nedskalad och mer koncentrerad form jämfört med versionen som visades 2024. Resultatet är en stramare föreställning där idéerna om balans, beroende och förvandling pressas samman till ett tätare sceniskt flöde – ibland till verkets fördel, ibland på bekostnad av andrum.

Fem cirkusartister och en musiker rör sig genom akrobatik, luftarbete, hårhängning och kontortion i ett ständigt tillstånd av instabilitet. Fokus ligger inte på prestationens spektakel utan på själva övergången: ögonblicket när tyngden förskjuts och ett system måste omförhandlas. Kropparna bildar tillfälliga konstellationer som snabbt löses upp för att ersättas av nya, där tillit och precision är absolut nödvändiga.

I denna kortare version skärps uttrycket. Sekvenserna avlöser varandra snabbare, och verket får en mer intensiv nerv. Samtidigt försvinner något av den långsamma uppbyggnad som tidigare gav plats för eftertanke. Musik och ljus fungerar effektivt som sammanhållande element, men lämnar lite utrymme för variation. Det finns öronproppar att få vid ingången, och de kan behövas då det dras på ganska högt med musiken.

Tematiskt förblir Tipping Point tydlig i sin ambition: brytpunkten är inte ett sammanbrott, utan en möjlighet till omformning. Obalansen blir här en kreativ kraft snarare än ett hot. Det är ett resonemang som bärs fram med kroppslig intelligens och kollektiv precision, även om den förtätade formen ibland känns mer konceptuell än känslomässigt förankrad.

Som helhet är detta en stark, fokuserad återkomst – mindre expansiv än 2024 års version, men med en skärpa som gör Tipping Point till en relevant och tankeväckande upplevelse i nuet.

Recension: Johanna – En sagolik musikdröm om frihet, bildning och valda familjer

by

Johanna – Uppsala Stadsteater – Stora scenen – Betyg 4 av 5 – Föreställningen den 26/12 2025

Redan från första stund placerar Johanna publiken i ett tillstånd av ljus förundran. Scenen är förvandlad till ett grönskande sommarlandskap där naturen inte bara är fond utan medspelare. Musikens stråkar och piano sipprar fram som genom lövverk, djur rör sig fritt över golvet och känslan är mer Astrid Lindgren än institutionsteater. Det är en öppning som sätter tonen: lekfull, varm och samtidigt laddad av ensamhet.

I centrum står Johanna – en flicka som lever vid sidan av samhällets ordnade strukturer. Hon är modig, uppfinningsrik och trotsigt självständig, men också tydligt präglad av förlust. Hon försörjer sig på små stölder och lever enligt sina egna regler, med pilbåge, list och fantasi som främsta verktyg. Tehilla Blad gör huvudrollen med en självklar närvaro som fångar både barnets frihetslängtan och den vuxna publikens vemod.

Föreställningen bygger på Danny Wattins berättelse, här omarbetad till musikdramatik tillsammans med Aksel Morisse, och greppet att låta flickan ta platsen i berättelsens centrum visar sig vara helt rätt. Konflikten tar fart när Johannas största begränsning blir tydlig: hon kan inte läsa. Ett brev från modern – nyckeln till hennes förflutna – förblir stängt. Lösningen blir lika rörande som absurd när hon knyter an till den buttre och självupptagne Augustus Molvidsson, spelad med både strävhet och oväntad värme av Reuben Sallmander. Deras relation utvecklas till en sorts överenskommelse där lögnen blir vägen till skola, språk och framtid. Samtidigt som Augustus hittar kärlek i form av lärarinnan. När det ställs frågor från scenen, är det underbart att jag hör svar från barn i salongen som svarar nej.

Johanna är musikdramatik som vågar vara snäll utan att bli slät. Den talar om bildning som frigörelse, om ensamhet och om hur familj ibland är något man skapar snarare än föds in i. Regin är varsam, musiken bär berättelsen mjukt framåt och helheten präglas av en tilltro till publikens känslighet. Det är en föreställning som öppnar hjärtat snarare än knockar det – och som lämnar Uppsala Stadsteater med en ovanligt klar sommarkänsla.

Together for a Better day vill ge framtidshopp till unga

by

Together For A Better Day på Avicii Arena blev en kväll som sömlöst blandade musik, politik och oväntade inslag – och ännu en gång visade varför konsertserien är en av Stockholms mest laddade traditioner.

Tredje gången gillt

För tredje året i rad samlade Tim Bergling Foundation 13 000 personer i Avicii Arena. Tidigare upplagor har gett tidiga scener åt namn som Teddy Swims och Benson Boone – artister som senare slagit internationellt. Det gör att varje års program känns som ett fönster mot framtiden: vilka av kvällens akter står på världens största scener om några år? Att konserten dessutom sänds på HBO förstärker känslan av att detta är något mer än en lokal händelse.

Publiken som politisk barometer

Ett av kvällens mest laddade ögonblick kom när boken med ungas visioner för en bättre morgondag överlämnades till partiledarna. Publikens reaktioner blev ett direkt kvitto på stämningen: kraftiga burop mot Jimmie Åkesson, störst bifall till Magdalena Andersson. De flesta andra möttes av tystnad – med undantag för Nooshi Dadgostar, som fick en del applåder. Det var ett tydligt exempel på att Together For A Better Day inte bara handlar om musik, utan också om samhällsengagemang.

Röster från scenen

Sarah Klang levererade kvällens kanske mest direkta budskap: ”Ni kreativa, stå ut i skolan.” En enkel men kraftfull uppmaning till de unga i publiken.

Komikern Christoffer Nyqvist tog ett annat grepp och pratade om resurser som försvinner när så många unga mår dåligt – samtidigt som han kastade falukorv i publiken, två gånger. Ett oväntat inslag som framkallade både skratt och förvåning.

Musik från scenen

Kvällen bjöd på en imponerande bredd av artister och uttryck:

  • Kungliga Filharmonikerna gav kvällen en storslagen och högtidlig inramning.
  • Tjuvjakt fyllde arenan med sin lekfulla hiphop.
  • Aloe Blacc hedrade Aviciis arv med ”Wake Me Up”.
  • Sigrid levererade energifylld pop framför en fond av anhöriga som förlorat någon i självmord – ett av kvällens starkaste framträdanden.
  • Ida-Lova stod för kvällens snyggaste visuella uttryck, tillsammans med en grupp 15-åringar som skapade en stark kollektiv känsla.
  • Seinabo Sey fyllde arenan med sitt mäktiga uttryck.
  • Sarah Klang berörde med en rå och ärlig popballad.
  • The Joy och Nektar tillförde nya färger och rytmer.
  • Good Neighbours levererade indiepop med direkt klistriga refränger.
  • Hannes och Waterbaby gjorde ett naturligt samarbete, även om Waterbabys mikrofon låg märkbart lågt i mixen.
  • Nile Rodgers satte funkstämpeln på kvällen – och när Molly Hammar anslöt blev det ett av kvällens mest explosiva ögonblick.

Tillsammans speglade line-upen dagens musikscen i hela dess bredd: från orkestral prakt till funklegender, från popens stora namn till unga talanger på väg upp.

Nyheten: Open Stage for a Better Day

En av kvällens stora nyheter var lanseringen av Open Stage for a Better Day, ett projekt som ska ge unga fler möjligheter att inte bara repa, utan också stå på scen. Från scenen nämndes bara att satsningen sker i samarbete med en av Sveriges största festivaler, men enligt uppgifter handlar det om Rosendal Garden Party. Det kan bli en viktig plattform för nästa generation musiker.

Ett kärt återseende

Dessutom dök Nisse Hasselgren upp – som gjorde stor succé på Håkans konserter i somras – och framförde återigen ”Nordhemsgatan leder rakt in till himmelen”. Fortfarande är det svårt att hålla ögonen torra när Nisse sjunger.

Slutsats

Together For A Better Day lyckades återigen kombinera musik, samhällsengagemang och oväntade inslag. Med en publik som inte tvekade att visa sina känslor, artister som blandade allvar med humor och en ny satsning på framtidens musiker blev kvällen en stark påminnelse om att Avicii Arena inte bara är en scen – utan en plats för framtidstro.

Betyg: ★★★★☆ – En stark kväll med både hjärta och falukorv.

Recension The Lottery Winners på Debaser – En total glädjeklick

by

The Lottery Winners på Debaser – Betyg 5 av 5 möjliga.

The Lottery Winners förvandlade en grå tisdag till en glittrande lördagskväll på Debaser Strand – med indiepop, allsång och en blinkning till ABBA.

En kväll som växte ur förväntningarna

Det var många i publiken som först upptäckte The Lottery Winners när de värmde upp för Robbie Williams på Stadion tidigare i år. Nu stod de själva i centrum – och även om spelningen först var bokad till det mindre Debaser Nova, blev intresset så stort att konserten flyttades till Strand. Trots den större lokalen var det fortfarande slutsålt, vilket säger en hel del om bandets växande popularitet.

Indiepop med refränger som fastnar

Bandets styrka ligger i deras lättsjungna refränger och direkta indiepop-sound. Från första låten var publiken med, och det blev snabbt tydligt att detta inte skulle bli en vanlig tisdag. Frontmannen Thom Rylance, med sin nyinköpta jacka från ABBA The Museum, drev på stämningen med både humor och energi. Han konstaterade att tisdagar är den svåraste dagen att spela på – men tillade snart att känslan i lokalen var som en lördagskväll.

Publiken som kör

Det var inte bara bandet som levererade. Publiken sjöng med, dansade och skapade en atmosfär som gjorde att varje refräng kändes större än lokalen. När Rylance spontant kastade in lite “Mamma Mia” och några rader från “Dancing Queen” som en början på extranumren blev det en hyllning till Stockholm och ABBA som fick hela Strand att gunga. Det var ett ögonblick som kändes både lekfullt och genuint, och som cementerade bandets förmåga att skapa närhet till sin publik.

Från förband till huvudakt

Att gå från att vara förband till Robbie Williams till att sälja ut en egen spelning i Stockholm är ett tydligt tecken på att The Lottery Winners är på väg uppåt. De har hittat en balans mellan catchiga poplåtar och en scennärvaro som gör att varje spelning känns unik. De har spelat i över sjutton år som band och det är först nu det verkligen börjar lossna för bandet. Det är lätt att förstå varför så många som såg dem på Stadion ville återvända för att uppleva dem igen – denna gång i ett mer intimt format.

Slutsats

The Lottery Winners visade på Debaser Strand att de är mer än bara ett charmigt indiepopband från Manchester. De är ett band som kan förvandla en vardagskväll till en fest, som kan få publiken att sjunga med i varje refräng, och som med glimten i ögat kan knyta an till sin publik genom att dra in ABBA i mixen. Det här var en konsert som kändes som början på något större. Nästa gång dom kommer till Stockholm behövs en ändå större lokal.