Thomas Johansson

Jag har följt Markus Krunegårds Tour de Bastard från början.

De två första spelningarna på Orionteatern. Och nu, på Gröna Lund, den sista konserten på sommarturnén.

Det borde vara upplagt för ett bokslut.

Problemet är bara att det inte har hänt särskilt mycket längs vägen.

Krunegård har gjort en lång turné på ett ganska kort setlist-recept. Visst, det är ett recept som innehåller väldigt mycket gott – Jag är en vampyr, Askan är den bästa jorden, Everybody Hurts, Tur att vi lever samtidigt och alla de där låtarna som har en märklig förmåga att kännas både väldigt personliga och samtidigt skrivna för stora publikmassor.

Men efter att ha sett de två första konserterna på Orionteatern blir det svårt att inte börja längta efter överraskningar.

Det som då presenterades som ”finska låten” har åtminstone fått en rejäl uppgradering. Nu är den inte längre en mystisk del av turnéns finska hörn, utan har blivit två låtar – och dessutom utgivna. Det är ett roligt exempel på hur Krunegårds märkliga lilla universum faktiskt fortsätter att växa.

Men i stort sett är det samma resa.

Och kanske är det där min trea landar.

För det är fortfarande bra.

Krunegård är en alldeles för bra låtskrivare för att en konsert ska kunna bli dålig. Bandet är tajt, låtarna är starka och publiken kan dem. När Jag är en vampyr eller Tur att vi lever samtidigt sitter där är det svårt att inte dras med.

Men det som var friskt och överraskande på Orionteatern har blivit mer förutsägbart på Gröna Lund.

Där Orionteatern gav känslan av att man befann sig inne i Krunegårds huvud, blir Gröna Lund mer av en traditionell stor utomhuskonsert. Det fungerar – men det skapar också en märklig kontrast. För Krunegård är som bäst när han får vara lite konstig, lite oförutsägbar och lite för mycket.

Det finns en fantastisk artist där någonstans.

I kväll får vi mest den välrepeterade versionen.

Och det är egentligen synd, eftersom Bastard innehåller tillräckligt mycket material för att våga förändra mer. Turnén har haft gott om möjligheter att låta konserten utvecklas från spelning till spelning. I stället har den i stora drag fortsatt på samma spår.

Det blir därför lite som att se en film man tycker väldigt mycket om för tredje gången – man vet exakt när de bästa scenerna kommer.

Och man saknar överraskningen.

Samtidigt finns det något fint i att stå här på sista kvällen. För jag har faktiskt följt den här konserten från första början. Från de två första kvällarna på Orionteatern till den stora scenen på Gröna Lund.

Och när konserten är över kommer kvällens kanske mest oväntade inslag: Mona Sahlin.

Hennes brandtal om mänsklig värme blir ett märkligt men samtidigt väldigt passande slut på kvällen. Efter en konsert som stundtals känts väl inövad och förutsägbar blir det plötsligt något helt annat – ord om medmänsklighet, gemenskap och behovet av att se varandra.

Det är kanske inte det mest självklara sättet att avsluta en Markus Krunegård-konsert.

Men det är ett budskap som passar hans musik bättre än man först kan tro.

För bakom alla bastarder, tvivel och trasiga relationer finns trots allt samma sak som Krunegård återkommer till gång på gång:

vi behöver varandra.

Och kanske är det just där Tour de Bastard ändå landar.

Inte i den mest överraskande konserten.

Men i mänsklig värme.

3/5

Det börjar som ett valmöte.

Vote 4 Gusto.

Sedan kommer Boko Yout.

Sångaren är kroppsmålad i lila och från första sekunden känns det som att någon har släppt lös en mindre revolution på Trädgården. Det är teater, performance, punk, hiphop, grunge och klubb på samma gång. Men framför allt är det ett jävla ös.

Det hårda trycket mot kravallstaketet säger egentligen allt.

Publiken pressas framåt. Svetten kommer. Kropparna rör sig. Boko Yout kastar ut energi och publiken kastar tillbaka den. Det är inte en konsert man står och betraktar på lagom avstånd. Den händer i kroppen.

Och någonstans mitt i allt inser jag att valmötestemat gör hela föreställningen ännu bättre.

Det här är inte bara en artist som kommit på ett kul sätt att presentera sina låtar. Vote 4 Gusto blir en ram runt hela konserten. En politisk kampanj utan något riktigt parti, en valrörelse där budskapet snarare verkar vara: rösta på det konstiga, det gränslösa, det som vägrar passa in.

Boko Yout är definitivt inte intresserad av att passa in.

Musiken är lika omöjlig att placera som showen. Postpunk möter hiphop, triphop och afrikanska influenser, men det viktigaste är att allting får vara lite för mycket. Lite för högt. Lite för konstigt. Lite för snabbt. Det är precis därför det fungerar. Tidigare har Boko Yout beskrivits som hyperkinetisk och fullständigt genrevägrande, och live blir den egenskapen ännu tydligare.

Det är också något befriande i att se en publik som är ovanligt ung för Trädgården.

Det här är inte bara människor som kommit för att återuppleva något de redan känner till. De är här för något som händer nu.

Och kanske är det där den viktigaste frågan dyker upp:

Är Boko Yout framtiden för livemusiken?

Kanske inte ensam. Men definitivt en del av den.

För framtidens konserter lär knappast handla om att en artist står mitt på scenen och sjunger sina låtar medan publiken filmar dem med mobilen. Här finns något annat. En hel värld. Ett visuellt uttryck. Ett budskap. Humor. Politik. Kaos. Publikkontakt.

Och en sångare målad lila.

Det är teater, men utan att musiken blir sekundär. Det är en konsert, men utan att scenen blir en begränsning. Och när valmötet växer till ett fullständigt inferno framför kravallstaketet känns det som om Boko Yout lyckats hitta något som många betydligt mer etablerade artister letar efter:

ett eget språk.

Det är svårt att värja sig mot.

Det är ännu svårare att stå still.

Trädgården har genom åren blivit mer än en nattklubb – en plats där konserter, klubbliv och festivalstämning flyter ihop. I kväll känns det som om Boko Yout förstått exakt hur den platsen ska användas.

Ett valmöte har förvandlats till rave.

En konsert har förvandlats till teater.

Och publiken har röstat.

Vote 4 Gusto.

Jag vet inte om Boko Yout är framtiden för livemusiken.

Men om framtiden ser ut så här tänker jag gärna vara med.

5/5

Thomas Stenström har ett riktigt bra band. Det är nog det första man ska säga. Ett band som kan bära upp låtarna, trycka på när det behövs och skapa den där stora känslan som Stenström uppenbarligen vill åt. Problemet är att huvudpersonen själv inte riktigt är lika stabil som sina musiker.

Det börjar lite skakigt. Rösten svajar och det känns som att Stenström behöver några låtar för att hitta både ton och form. Men efterhand sätter det sig och konserten börjar leva. Han är politisk under kvällen, men på ett ganska befriande sätt – samhällsengagerad utan att förvandlas till en partipolitisk valkampanj från scenen.

Sedan tror jag att alkoholen börjar göra sitt.

Stenström blir märkbart mer berusad ju längre kvällen går, så upplever jag det i varje fall. Eller om han är en förbannat bra skådis som spelar full. Cigaretterna avlöser varandra och från scenen röks det som om Trädgården plötsligt förvandlats till en sunkig rockklubb från en tid då rökförbud mest var ett förslag. Det finns något charmigt och punkigt i det hela, men också en känsla av att kvällen långsamt håller på att spåra ur – utan att riktigt bestämma sig för om det är meningen. Han uppmanar tjejer att göra slut med sina killar, om de hade tänkt tanken någon gång. Erbjöd de dumpade killarna att få gråta ut mot hans axel.

Och kanske är det just det som gör konserten intressant. Stenström är inte den perfekta popstjärnan som levererar exakt enligt ritningen. Han är betydligt mer mänsklig än så. Ibland är det väldigt bra. Ibland känns det mest som att man står och tittar på en ganska berusad kille med ett förbannat bra band.

Sedan kommer Trädgårdens kanske mest osannolika extranummer: klockan.

Några sekunder efter 22.00 är det slut. Pang. Absoluta sluttiden. Grannarna har sagt sitt och Trädgården får inte låta en ton till. Efter en kväll där Stenström hunnit bli allt mer berusad, röka ett antal cigaretter och prata om världen känns det nästan komiskt att det är klockan som till slut blir kvällens största diktator.

Det finns mycket att tycka om här. Låtarna, bandet, energin och den ofiltrerade känslan. Men det är också ojämnt och lite för mycket av allt – inklusive Stenström själv. Jag blir sugen att gå på någon annan av de tre kommande kvällarna, vem vet hur det utvecklar sig.

En bra kväll, men inte en fantastisk kväll. Kul med Klara Söderberg från First Aid Kit som gäst Trean sitter ganska exakt där den ska.

Betyg: 3/5

Jag är ganska säker på att jag är äldst i publiken framme vid scenkanten. Med ganska god marginal dessutom. Men efter några minuter med Hemliga klubben på scenen börjar den där åldersskillnaden kännas fullständigt ointressant. För det är svårt att stå bredvid och titta på när tre personer fullkomligt studsar runt på scenen utan att själv dras med.

Hemliga klubben är ett band som verkar ha förstått att en konsert inte bara handlar om att spela låtarna så bra som möjligt. Det handlar lika mycket om energi, rörelse och kontakt med publiken. Och energi har de. Massor.

De är tre som står längst fram och far runt, men live är Hemliga klubben dessutom förstärkta med två musiker till. Det gör stor skillnad. Det finns en rejäl musikalisk botten i konserten, samtidigt som de tre längst fram kan ägna sig åt det de verkar vara allra bäst på: att skapa en känsla av att scenen är alldeles för liten för all den energi de har.

Redan från ”Fight” är det full fart. Sedan kommer ”Jag vill inte vara din kompis”, en titel som nästan känns som en programförklaring för ett band som hellre vill ha hela publiken med sig än stå och vara artiga på scenen. ”Byta efternamn” och ”Svikare” fortsätter att bygga upp tempot och det är svårt att inte imponeras av hur naturligt de får det att kännas.

Det finns något väldigt ungdomligt över Hemliga klubben, på bästa möjliga sätt. Inte ungdomligt som i oerfaret, utan som i att det fortfarande finns en känsla av att precis vad som helst kan hända. De verkar genuint glada över att stå där. De hoppar, springer och studsar omkring och det känns aldrig som koreograferade scenrörelser som någon bestämt på ett möte. Det känns mer som att kroppen helt enkelt inte klarar av att stå still när låtarna spelas.

”Paloma Dolores” blir en av kvällens höjdpunkter, och ”Typ 100 år” är en titel som får en extra dimension när jag står där och konstaterar att jag förmodligen är ungefär rätt person att uppskatta just den låten av helt andra skäl än resten av publiken.

Sedan kommer ”Nagellack” och ”Du kommer dra”, innan ”Put Your Hands Up in the Air” gör exakt det titeln lovar. Publiken är med och Winterviken känns plötsligt som en betydligt större konsertlokal än den faktiskt är.

Det är också här man verkligen förstår vilken roll Hemliga klubben har i kvällens konsertpaket. De spelar först, men det känns aldrig som att de står där som ett traditionellt förband som ska försöka få igång en publik som egentligen bara väntar på huvudakten.

Snarare känns det som en dubbelakt.

Hemliga klubben och Familjen hör ihop på något sätt. Det finns en gemensam energi och ett gemensamt driv, och Hemliga klubben känns alldeles för etablerade i sitt eget uttryck för att reduceras till ”förbandet”. De får utrymme att vara Hemliga klubben och gör också det fullt ut.

”Gå rå” blir ett naturligt avslut på huvudsetet, men publiken är inte riktigt färdig. Det blir extranummer med ”Dina föräldrar”, ”Here we go” och till sist ”Tänk om vi dör!”. En ganska passande avslutning på en spelning där allt hela tiden känns som om det skulle kunna explodera åt vilket håll som helst.

Och kanske är det just det jag gillar mest.

Jag är äldst i publiken. Jag borde rimligen stå någonstans längst bak och lugnt konstatera att ”det här var ett trevligt ungt band”. Men det går inte riktigt. Hemliga klubben är alldeles för bra på att få med sig publiken, och deras energi är omöjlig att värja sig mot.

Det är en sådan där spelning där man påminns om varför det är så roligt att gå på konserter. Man behöver inte tillhöra målgruppen. Man behöver inte kunna alla låtar. Man behöver egentligen inte ens förstå exakt vad som händer på scenen.

Det räcker att känna energin.

Och Hemliga klubben har energi så det räcker och blir över.

Betyg: 4/5

Det finns något väldigt tilltalande med Wilmer X.

De behöver inte låtsas vara 1982. De behöver inte försöka återskapa sin ungdom. De kliver upp på Mosebacketerrassen 2026 och spelar Wilmer X-låtar – gamla som nya – med en självklarhet som visar att det här fortfarande är ett band, inte ett nostalgiprojekt.

Och det märks direkt.

Nisse Hellberg har fortfarande den där rösten som är omöjlig att ta miste på. Lite släpig, lite skitig och alldeles perfekt för de där låtarna som handlar om människor som försöker hålla ihop livet medan det hela tiden krånglar.

Det är imponerande hur stort materialet är. Under kvällen hämtas låtar från tio av bandets arton fullängdare. Det blir en musikalisk rundtur genom Wilmer X:s historia, utan att konserten känns som en greatest hits-parad.

Tvärtom.

Det finns en fin balans mellan det välbekanta och det nyare materialet. Två låtar från årets Popmonster får plats och visar att Wilmer X inte bara tittar bakåt. Albumet har fått en tydligare popkänsla, något som också märkts i min recension av skivan, men live blir det fortfarande rock’n’roll med den där speciella Wilmer X-nerven.

”Nästa växel” passar dessutom nästan provocerande bra som konsertlåt. Det är svårt att inte le åt formuleringen i sig – för det är precis vad bandet verkar göra. Lägga i nästa växel.

Sedan kommer alla de där låtarna.

”Nu eller nästa liv”. ”Förlorad kontroll”. ”Jag är bara lycklig när jag dricker”. ”Primitiv”. ”Jag flippar ut”.

Titlarna säger egentligen ganska mycket om vad Wilmer X fortfarande handlar om. Och dom ligger alla i början på spelningen, en väldigt stark början.

Det är vardagsliv, desperation, humor, kärlek, misslyckanden och en jävla massa rock’n’roll.

Och publiken kan allt.

Mosebacketerrassen är dessutom en nästan löjligt bra plats för det här. Stockholm breder ut sig bakom scenen och när kvällen blir mörkare känns det som att man sitter mitt i en gammal svensk rockfilm. Fast med ett band som vägrar bli musealt.

Det är kanske det mest imponerande.

Wilmer X låter fortfarande hungriga.

Visst, det finns några svackor. Alla låtar träffar inte lika hårt och ibland blir känslan lite mer rutin än revolution. Men när bandet får upp farten finns det fortfarande en glöd som många betydligt yngre rockband skulle vara väldigt avundsjuka på.

Och någonstans där ligger förklaringen till att Wilmer X fortfarande fungerar.

De spelar inte gamla låtar för att visa vad de en gång var.

De spelar dem för att de fortfarande betyder något.

Efter arton fullängdare finns det ett enormt arkiv att plocka ur. Ikväll får tio av dem bidra till berättelsen.

Det blir en kväll som både blickar bakåt och fortsätter framåt.

Wilmer X har fortfarande växeln i.

4/5 – en stark fyra.