Thomas Johansson

Bruno Mars, The Romantic tour Betyg: 4 av 5

Sex utsålda kvällar på Wembley Stadium är ett kvitto på att Bruno Mars fortfarande tillhör världens allra största liveartister. Den femte kvällen i raden känns ändå inte som ett rutinjobb. Tvärtom kliver han upp på scenen med en energi som om det vore premiär.

Den nya The Romantic Tour bygger mer på klassiskt artisteri än på gigantiska scenbyggen. I en tid när många stadionakter fyller arenorna med catwalks, flygande scener och avancerad teknik nöjer sig Bruno Mars med en traditionell scen. Det låter nästan som en begränsning – men blir istället en styrka. Fokus hamnar där det ska vara: på låtarna, rösten och ett tolvmanna band som spelar med kirurgisk precision. Ändå vill jag bli överraskad, förvånad, något oväntat ska hända. Det enda som inte var planerat, var nog kvinnan som hade skrivit Bruno på sina bröst, och den raden slängdes också in i låten.

Och vilket band det är. Blåset, kompet och koreografin sitter med en självklarhet som får hela konserten att kännas sömlös. Bruno Mars rör sig obehindrat mellan soul, funk, R&B och pop, och han gör det med en scennärvaro som få kan matcha. Han sjunger med en till synes outsinlig kraft samtidigt som han dansar sig igenom den två timmar långa konserten utan att tappa vare sig ton eller tempo.

Det är svårt att värja sig mot hitparaden. ”24K Magic”, ”Locked Out of Heaven”, ”Grenade” och ”Uptown Funk” förvandlar Wembley till ett enda stort dansgolv. Publiken är med från första till sista tonen och sjunger så högt att Bruno Mars flera gånger bara kan le och låta arenan ta över. Av årets senaste hitlåtar saknas bara APT. Die with a smile får Bruno klara själv.

Inför konserten hade jag en märklig fundering. Vilken låt skulle publiken sjunga på väg mot tunnelbanan när allt var över? Jag hade nog satsat på ”Uptown Funk” eller ”Just the Way You Are”. Men svaret blev ett helt annat. När tiotusentals människor vandrade mot Wembley Park Station var det ”Marry You” som ekade mellan husen. Den lättsamma kärlekshymnen blev kvällens sista allsång – ett oväntat men väldigt talande slut på en konsert där glädjen hela tiden stod i centrum.

Det som hindrar konserten från att nå full pott är egentligen bara att den känns lite väl trygg. Bruno Mars levererar precis det man hoppas på – och nästan inget man inte redan väntat sig. Showen är oerhört välgjord, men den saknar de där riktigt oförutsägbara ögonblicken som förvandlar en fantastisk konsert till en historisk.

Men när en artist kan fylla Wembley sex kvällar i rad och ändå få publiken att lämna arenan med ett leende och en spontan allsång är det svårt att klaga alltför mycket.

kväll två av tre som MCR har sålt ut Wembley.

När nostalgi blir levande teater, betyg 5 av 5.

Två decennier efter att The Black Parade förändrade en hel generation rockfans visar My Chemical Romance att albumet fortfarande är långt mer än en nostalgitripp. På Wembley Stadium förvandlas konserten till ett två timmar och 30 minuter långt scenverk där arenarock, musikal och gotisk dystopi flyter samman.

De har lovat att spela The black parade, från början till slut. Från första stund är det tydligt att bandet inte nöjer sig med att spela igenom en klassiker. Allt är minutiöst iscensatt. Scenografin känns hämtad ur en mörk framtidsvision, med sjukhusestetik, uniformer och filmiska mellansekvenser som binder ihop låtarna. Det är teatralt utan att bli kitsch – snarare förstärker det dramatiken som alltid funnits i Gerard Ways texter. Kvällen börjar med att alla uppmanas att stå upp. Nationalsången för den fiktiva diktaturen Draag ska spelas. Over fields, the national anthem of Draag. Sen sätter sig inte publiken på sittplats på hela spelningen.

Way själv är kvällens självklara mittpunkt. Rösten har blivit mörkare med åren, men uttrycket är minst lika intensivt. Han behöver sällan ta i för att få Wembley att sjunga med. När den första pianotonen till ”Welcome to the Black Parade” hörs inga fler toner, jublet dränker alla kommande tonerna, sen exploderar arenan i ett allsångsögonblick som känns lika självklart som mäktigt.

Bandet spelar The Black Parade med en precision som gör att låtar som ”Dead!”, ”Mama”, ”Cancer” och ”Famous Last Words” känns större än någonsin. Samtidigt finns en rå energi kvar. Ray Toros gitarrspel är lika melodiskt som explosivt, medan Frank Iero och Mikey Way håller ihop maskineriet med en självklar pondus.

Efter albumframförandet skiftar konserten karaktär. De går över till den mindre b-scenen. Scenen blir mindre formell och bandet öppnar dörren till resten av katalogen. Klassiker som ”Helena”, ”I’m Not Okay (I Promise)” och ”Na Na Na” fungerar som en påminnelse om varför My Chemical Romance fortfarande är ett av de mest älskade banden från 2000-talets alternativa rockscen. De djupare albumspåren belönar samtidigt de mest hängivna fansen.

Det mest imponerande är ändå hur bandet undviker att fastna i ren nostalgi. Trots att materialet har tjugo år på nacken känns konserten levande och relevant. Det handlar mindre om att återuppleva tonåren och mer om att ge musiken ett nytt sammanhang.

Om något kan invändas är att den hårt regisserade första delen ibland lämnar lite väl lite utrymme för spontanitet. Men det är också en del av konceptet – och när allt fungerar är resultatet närmast filmiskt.

My Chemical Romance har blivit äldre. Publiken också. Men på Wembley visar bandet att känslorna som en gång gjorde dem till generationsikoner fortfarande är lika starka. Det här är inte bara en jubileumsturné. Det är en påminnelse om varför The Black Parade fortfarande marscherar längst fram.

Terra med Vänner på Orionteatern – Betyg 5 (5)

Det är dagen efter att Terra släppt sitt nya album Musik för alla. Redan där hade de kunnat nöja sig med att fira sig själva. Istället förvandlar de Orionteatern till ett öppet hus för vänner, kollegor och medmusiker. Resultatet blir en av de mest generösa konserter man kan uppleva – och utan tvekan den bästa jag sett i år.

Terra har under det senaste decenniet vuxit fram till ett av den svenska indierockens mest pålitliga namn. De har alltid haft en förmåga att kombinera stora känslor med vardagsrealism, att skriva låtar som både kan skava och trösta. På den nya skivan hörs ett band som låter friare än på länge, och på scen får materialet ännu mer luft under vingarna.

Men den här kvällen handlar inte bara om Terra.

Redan tidigt står det klart att bandet tänker dela med sig av rampljuset. Gästerna avlöser varandra i en takt som gör det svårt att hålla räkningen. Tretton? Fjorton? Någonstans där tappar man kontrollen. Det spelar heller ingen roll. Det viktiga är känslan av att allt kan hända.

När Emma från Makthaverskan kliver upp på scenen får låtarna en ny nerv. Hennes karaktäristiska röst skär rakt igenom lokalen och tillför en rå intensitet som passar Terras musik förvånansvärt väl. Ilean från Nektar bidrar med ett annat uttryck, mjukare men lika självklart, medan Jonas Lundkvist kommer in som ett rent energiknippe. Hans närvaro förändrar dynamiken direkt. Plötsligt känns scenen för liten för all rörelseglädje.

Klara Keller och ShitKid är två andra höjdpunkter i ett pärlband av gäster som aldrig känns påklistrade eller inkvoterade. Tvärtom. Kvällen får karaktären av en musikalisk släktträff där alla faktiskt verkar vilja vara där. Det finns en värme mellan artisterna som smittar av sig på publiken.

Och så finalen.

När Hurula dyker upp som sista gäst känns det som ett crescendo som varit planerat hela kvällen. Orionteatern exploderar i jubel. Det är ett sådant där ögonblick som påminner om hur liten och samtidigt hur stark den svenska alternativa musikscenen kan vara. Här står några av landets mest älskade indieartister på samma scen, inte för att marknadsföra sig själva utan för att hylla varandra.

Trots alla gäster hamnar Terra aldrig i skuggan av arrangemanget. Snarare förstärks bilden av ett band som blivit en självklar mittpunkt i sin egen musikaliska krets. Låtarna från Musik för alla håller för uppmärksamheten, och de äldre favoriterna får nytt liv i de ständigt skiftande konstellationerna.

Det är också något befriande med en konsert som känns så ofiltrerad. Inga stora produktionstrick, inga onödiga effekter. Bara låtar, vänner och en publik som får känslan av att vara inbjuden till festen snarare än att stå bredvid och titta på.

Två timmar senare lämnar publiken Orionteatern med samma uttryck i ansiktet: ett leende som inte riktigt vill försvinna.

Många konserter är bra. Vissa är till och med fantastiska. Men ytterst få får en att känna att man bevittnat något som inte går att upprepa.

Terra med vänner var en sådan kväll.