Thomas Johansson

Betyg 5

Det ultimata festivalbandet, Amyl and the sniffers, där sångarna Amyl Taylor har energi för ett kärnkraftverk. Hon är överallt, kommer in med två röda muggar i händerna, kanske är det red bull, för sen har hon fått vingar och flyger omkring på scenen, framför scenen och alla andra ställen du kan tänka dig.

Det är punk som den kunde vara från 1977, enkel och ska bara höras på hög volym. Det crowdsurfas och publiken har uppenbart svårt att stå still. När en man surfar på publiken iförd en super-mario dräkt blir jag ändå påmind att det inte är 1977 utan 2023. De var i Sverige 2019 och spelade i Hagabion på Way Out West 2018.

Nu är tältet totalt packat, inte en plats kvar. En vanlig show med Amyl och kompani är cirka 40 minuter lång, så en perfekt tid för en festival. Det är musik som jag blir glad av, och energin är smittande. Ramlar ut från tältet efter överkörningen och bara ler.

Betyg 3

Scenen, med stora silvriga pjäser utplacerade och belysta med strålkastare. Längst fram en gardin av ljus av andra strålkastare. Där bakom står de tre medlemmarna i Les Big Byrd, för dagen förstärkta med Cello och flöjt.  

De gör det inte enkelt för sig. De spelar någon sorts psykedelisk version av krautrock. Det gungar bra, och blir en ljudkuliss som jag tycker passar bättre på en utställning än på en festival, men Les Big Byrd är inte kända för att göra det man kanske förväntar sig. Linne-tältet är helt packat på festivalen, och jag ser ändå många gunga med till musiken. Det är standard att vi får fotografera under de tre första låtarna på festivalen, men med Les Big Byrd på scenen innebär det nästan 25 minuter fotografering. Låtarna är långa men ändå intressant uppbyggda och skapar en meditativ stämning. Blir lite av en paus från festivalgunget.

Slottsskogen Göteborg

Betyg 4

Devo är ett av de där banden som jag lovat mig själv att om de kommer till Sverige så ska jag se dom. Det är 33 år sen de senast spelade i Sverige, och deras namn och budskap kommer ju från samma tes, att evolutionen gått för långt, och att vi behöver en De-volution. Vi lever idag den värld de tagit upp i sin musik, där mänskligheten utvecklats åt fel håll. Det känns som de förutsett allt från presidenter som ljuger till föraktet mot vetenskapen. De vad pionjärer när det gäller det visuella med många videor där dom såg ut som förvirrade vetenskapsmän.

Ja musiken, en dansant mix av punk och new wave. Det är 50 år sen deras första spelning, men de känns verkligen som moderna och med i tiden trots att säkert 85% av det som spelas på Way out west kommer från bandets storhetsdagar på 70-80-talet.

De kliver in på scenen med jackor det står Reverse Evolution, det låter väldigt bra. De bränner av den största hiten Whip it som låt nummer sex. Det är spänstigt och generöst, tar på sig typiska gula overaller som sen slängs ut till publiken. En souvenir jag gärna tagit mot.  

Devo i version 2023 är kul, bra närvaro på scenen och det känns att de har kul. Vi på andra sidan har lika kul, och när freedom of choice klingar ut, så väntar jag på devos 100-årsjubileum, som utlovades till 2073. Det här var nog deras sista besök i Sverige och jag är glad att jag såg dom.

Betyg 5
Stockholms stadion
Spelning nummer 13 (om Barcelona-spelningen räknas med) på denna sommarturné.

Den sista egna spelningen i Sverige på denna turné. En sommarturné som kantats av lyckliga recensioner och hyllningar, men även en hel del hat i tidningar och sociala medier, av (män)niskor som inte förstår eller gillar Håkans musik och måste berätta detta.

Kvällen var den enda med förband på denna turné, dansbansmusik av Lucianoz, som jag personligen gärna avstått från, men som ändå skapade väldigt bra stämning längst fram där jag stod.

Prick 21.00 var det dags för Håkans band att kliva in på scenen, och som alla andra kvällar började Håkan på trummor på Jag är en wild story. Bandet är utklätt till någon sorts cirkus-sällskap, och det är säkert så det känns, ett resande sällskap av artister. Sen var detta ingen vanlig kväll på turnén. En av fördelarna för oss som gärna ser flera spelningar på samma turné är att ingen kväll är exakt lika som den innan. Denna kväll på stadion har flera låtar som inte spelats på tidigare kvällar. När Brännö serenad kommer som låt nummer fyra, inser jag att detta kommer att bli en speciell kväll. Håkan är förkyld, och ber om ursäkt för sin kraxiga röst. Där jag står har jag svårt att höra detta för publiken är verkligen med på allsång, hög sådan. Det hoppas, dansas och många tårar av glädje där jag står.

Håkan har verkligen tränat på sin scennärvaro och han dansar, moonwalkar, paddlar kanot med käpp och vill vara överallt på scenen samtidigt. När den här gången är det på riktigt kommer är en av de få ställen som energin sjunker lite. Det här är en kväll med mycket energi. När Ramlar kommer åker skortan av för Håkan, för kvällen med massor av glitter på kroppen. Förbandsartisten Lucianoz får komma in på Jag vet vilken dy hon varit i, är en vacker version och första gången den låten spelas på denna turné. Sen ökar energin mer, med tre smällar på raken, Det så jag säger det, känn ingen sorg för mig Göteborg och din tid kommer. Glädjen är total och Håkan byter till sin fjärde skjorta.

När Lars Winnerbäck kommer in på första extranumret och dom gör Lars låt För dig. Ljudet är återigen ganska kasst, blir extra tydligt när bandet fläskar på mer. Jag har aldrig sett dessa två män på samma scen samtidigt förut. Håkan är tydligt tagen av stunden och har svårt att sjunga och ser tårögd ut.  

När sen fyrverkeriet kommer, så känns det som en logisk avslutning på kvällen men det är fortfarande tid för en avskalad version av Valborg, med den klassiska raden, vill du ha en idiot, lägg din hand i min. Ja Håkan, vi lägger gärna våra händer i dina, men vi tänker inte kalla dig för en idiot.