Thomas Johansson

Det börjar som ett valmöte.

Vote 4 Gusto.

Sedan kommer Boko Yout.

Sångaren är kroppsmålad i lila och från första sekunden känns det som att någon har släppt lös en mindre revolution på Trädgården. Det är teater, performance, punk, hiphop, grunge och klubb på samma gång. Men framför allt är det ett jävla ös.

Det hårda trycket mot kravallstaketet säger egentligen allt.

Publiken pressas framåt. Svetten kommer. Kropparna rör sig. Boko Yout kastar ut energi och publiken kastar tillbaka den. Det är inte en konsert man står och betraktar på lagom avstånd. Den händer i kroppen.

Och någonstans mitt i allt inser jag att valmötestemat gör hela föreställningen ännu bättre.

Det här är inte bara en artist som kommit på ett kul sätt att presentera sina låtar. Vote 4 Gusto blir en ram runt hela konserten. En politisk kampanj utan något riktigt parti, en valrörelse där budskapet snarare verkar vara: rösta på det konstiga, det gränslösa, det som vägrar passa in.

Boko Yout är definitivt inte intresserad av att passa in.

Musiken är lika omöjlig att placera som showen. Postpunk möter hiphop, triphop och afrikanska influenser, men det viktigaste är att allting får vara lite för mycket. Lite för högt. Lite för konstigt. Lite för snabbt. Det är precis därför det fungerar. Tidigare har Boko Yout beskrivits som hyperkinetisk och fullständigt genrevägrande, och live blir den egenskapen ännu tydligare.

Det är också något befriande i att se en publik som är ovanligt ung för Trädgården.

Det här är inte bara människor som kommit för att återuppleva något de redan känner till. De är här för något som händer nu.

Och kanske är det där den viktigaste frågan dyker upp:

Är Boko Yout framtiden för livemusiken?

Kanske inte ensam. Men definitivt en del av den.

För framtidens konserter lär knappast handla om att en artist står mitt på scenen och sjunger sina låtar medan publiken filmar dem med mobilen. Här finns något annat. En hel värld. Ett visuellt uttryck. Ett budskap. Humor. Politik. Kaos. Publikkontakt.

Och en sångare målad lila.

Det är teater, men utan att musiken blir sekundär. Det är en konsert, men utan att scenen blir en begränsning. Och när valmötet växer till ett fullständigt inferno framför kravallstaketet känns det som om Boko Yout lyckats hitta något som många betydligt mer etablerade artister letar efter:

ett eget språk.

Det är svårt att värja sig mot.

Det är ännu svårare att stå still.

Trädgården har genom åren blivit mer än en nattklubb – en plats där konserter, klubbliv och festivalstämning flyter ihop. I kväll känns det som om Boko Yout förstått exakt hur den platsen ska användas.

Ett valmöte har förvandlats till rave.

En konsert har förvandlats till teater.

Och publiken har röstat.

Vote 4 Gusto.

Jag vet inte om Boko Yout är framtiden för livemusiken.

Men om framtiden ser ut så här tänker jag gärna vara med.

5/5

Thomas Stenström har ett riktigt bra band. Det är nog det första man ska säga. Ett band som kan bära upp låtarna, trycka på när det behövs och skapa den där stora känslan som Stenström uppenbarligen vill åt. Problemet är att huvudpersonen själv inte riktigt är lika stabil som sina musiker.

Det börjar lite skakigt. Rösten svajar och det känns som att Stenström behöver några låtar för att hitta både ton och form. Men efterhand sätter det sig och konserten börjar leva. Han är politisk under kvällen, men på ett ganska befriande sätt – samhällsengagerad utan att förvandlas till en partipolitisk valkampanj från scenen.

Sedan tror jag att alkoholen börjar göra sitt.

Stenström blir märkbart mer berusad ju längre kvällen går, så upplever jag det i varje fall. Eller om han är en förbannat bra skådis som spelar full. Cigaretterna avlöser varandra och från scenen röks det som om Trädgården plötsligt förvandlats till en sunkig rockklubb från en tid då rökförbud mest var ett förslag. Det finns något charmigt och punkigt i det hela, men också en känsla av att kvällen långsamt håller på att spåra ur – utan att riktigt bestämma sig för om det är meningen. Han uppmanar tjejer att göra slut med sina killar, om de hade tänkt tanken någon gång. Erbjöd de dumpade killarna att få gråta ut mot hans axel.

Och kanske är det just det som gör konserten intressant. Stenström är inte den perfekta popstjärnan som levererar exakt enligt ritningen. Han är betydligt mer mänsklig än så. Ibland är det väldigt bra. Ibland känns det mest som att man står och tittar på en ganska berusad kille med ett förbannat bra band.

Sedan kommer Trädgårdens kanske mest osannolika extranummer: klockan.

Några sekunder efter 22.00 är det slut. Pang. Absoluta sluttiden. Grannarna har sagt sitt och Trädgården får inte låta en ton till. Efter en kväll där Stenström hunnit bli allt mer berusad, röka ett antal cigaretter och prata om världen känns det nästan komiskt att det är klockan som till slut blir kvällens största diktator.

Det finns mycket att tycka om här. Låtarna, bandet, energin och den ofiltrerade känslan. Men det är också ojämnt och lite för mycket av allt – inklusive Stenström själv. Jag blir sugen att gå på någon annan av de tre kommande kvällarna, vem vet hur det utvecklar sig.

En bra kväll, men inte en fantastisk kväll. Kul med Klara Söderberg från First Aid Kit som gäst Trean sitter ganska exakt där den ska.

Betyg: 3/5

Jag är ganska säker på att jag är äldst i publiken framme vid scenkanten. Med ganska god marginal dessutom. Men efter några minuter med Hemliga klubben på scenen börjar den där åldersskillnaden kännas fullständigt ointressant. För det är svårt att stå bredvid och titta på när tre personer fullkomligt studsar runt på scenen utan att själv dras med.

Hemliga klubben är ett band som verkar ha förstått att en konsert inte bara handlar om att spela låtarna så bra som möjligt. Det handlar lika mycket om energi, rörelse och kontakt med publiken. Och energi har de. Massor.

De är tre som står längst fram och far runt, men live är Hemliga klubben dessutom förstärkta med två musiker till. Det gör stor skillnad. Det finns en rejäl musikalisk botten i konserten, samtidigt som de tre längst fram kan ägna sig åt det de verkar vara allra bäst på: att skapa en känsla av att scenen är alldeles för liten för all den energi de har.

Redan från ”Fight” är det full fart. Sedan kommer ”Jag vill inte vara din kompis”, en titel som nästan känns som en programförklaring för ett band som hellre vill ha hela publiken med sig än stå och vara artiga på scenen. ”Byta efternamn” och ”Svikare” fortsätter att bygga upp tempot och det är svårt att inte imponeras av hur naturligt de får det att kännas.

Det finns något väldigt ungdomligt över Hemliga klubben, på bästa möjliga sätt. Inte ungdomligt som i oerfaret, utan som i att det fortfarande finns en känsla av att precis vad som helst kan hända. De verkar genuint glada över att stå där. De hoppar, springer och studsar omkring och det känns aldrig som koreograferade scenrörelser som någon bestämt på ett möte. Det känns mer som att kroppen helt enkelt inte klarar av att stå still när låtarna spelas.

”Paloma Dolores” blir en av kvällens höjdpunkter, och ”Typ 100 år” är en titel som får en extra dimension när jag står där och konstaterar att jag förmodligen är ungefär rätt person att uppskatta just den låten av helt andra skäl än resten av publiken.

Sedan kommer ”Nagellack” och ”Du kommer dra”, innan ”Put Your Hands Up in the Air” gör exakt det titeln lovar. Publiken är med och Winterviken känns plötsligt som en betydligt större konsertlokal än den faktiskt är.

Det är också här man verkligen förstår vilken roll Hemliga klubben har i kvällens konsertpaket. De spelar först, men det känns aldrig som att de står där som ett traditionellt förband som ska försöka få igång en publik som egentligen bara väntar på huvudakten.

Snarare känns det som en dubbelakt.

Hemliga klubben och Familjen hör ihop på något sätt. Det finns en gemensam energi och ett gemensamt driv, och Hemliga klubben känns alldeles för etablerade i sitt eget uttryck för att reduceras till ”förbandet”. De får utrymme att vara Hemliga klubben och gör också det fullt ut.

”Gå rå” blir ett naturligt avslut på huvudsetet, men publiken är inte riktigt färdig. Det blir extranummer med ”Dina föräldrar”, ”Here we go” och till sist ”Tänk om vi dör!”. En ganska passande avslutning på en spelning där allt hela tiden känns som om det skulle kunna explodera åt vilket håll som helst.

Och kanske är det just det jag gillar mest.

Jag är äldst i publiken. Jag borde rimligen stå någonstans längst bak och lugnt konstatera att ”det här var ett trevligt ungt band”. Men det går inte riktigt. Hemliga klubben är alldeles för bra på att få med sig publiken, och deras energi är omöjlig att värja sig mot.

Det är en sådan där spelning där man påminns om varför det är så roligt att gå på konserter. Man behöver inte tillhöra målgruppen. Man behöver inte kunna alla låtar. Man behöver egentligen inte ens förstå exakt vad som händer på scenen.

Det räcker att känna energin.

Och Hemliga klubben har energi så det räcker och blir över.

Betyg: 4/5

Det finns något väldigt tilltalande med Wilmer X.

De behöver inte låtsas vara 1982. De behöver inte försöka återskapa sin ungdom. De kliver upp på Mosebacketerrassen 2026 och spelar Wilmer X-låtar – gamla som nya – med en självklarhet som visar att det här fortfarande är ett band, inte ett nostalgiprojekt.

Och det märks direkt.

Nisse Hellberg har fortfarande den där rösten som är omöjlig att ta miste på. Lite släpig, lite skitig och alldeles perfekt för de där låtarna som handlar om människor som försöker hålla ihop livet medan det hela tiden krånglar.

Det är imponerande hur stort materialet är. Under kvällen hämtas låtar från tio av bandets arton fullängdare. Det blir en musikalisk rundtur genom Wilmer X:s historia, utan att konserten känns som en greatest hits-parad.

Tvärtom.

Det finns en fin balans mellan det välbekanta och det nyare materialet. Två låtar från årets Popmonster får plats och visar att Wilmer X inte bara tittar bakåt. Albumet har fått en tydligare popkänsla, något som också märkts i min recension av skivan, men live blir det fortfarande rock’n’roll med den där speciella Wilmer X-nerven.

”Nästa växel” passar dessutom nästan provocerande bra som konsertlåt. Det är svårt att inte le åt formuleringen i sig – för det är precis vad bandet verkar göra. Lägga i nästa växel.

Sedan kommer alla de där låtarna.

”Nu eller nästa liv”. ”Förlorad kontroll”. ”Jag är bara lycklig när jag dricker”. ”Primitiv”. ”Jag flippar ut”.

Titlarna säger egentligen ganska mycket om vad Wilmer X fortfarande handlar om. Och dom ligger alla i början på spelningen, en väldigt stark början.

Det är vardagsliv, desperation, humor, kärlek, misslyckanden och en jävla massa rock’n’roll.

Och publiken kan allt.

Mosebacketerrassen är dessutom en nästan löjligt bra plats för det här. Stockholm breder ut sig bakom scenen och när kvällen blir mörkare känns det som att man sitter mitt i en gammal svensk rockfilm. Fast med ett band som vägrar bli musealt.

Det är kanske det mest imponerande.

Wilmer X låter fortfarande hungriga.

Visst, det finns några svackor. Alla låtar träffar inte lika hårt och ibland blir känslan lite mer rutin än revolution. Men när bandet får upp farten finns det fortfarande en glöd som många betydligt yngre rockband skulle vara väldigt avundsjuka på.

Och någonstans där ligger förklaringen till att Wilmer X fortfarande fungerar.

De spelar inte gamla låtar för att visa vad de en gång var.

De spelar dem för att de fortfarande betyder något.

Efter arton fullängdare finns det ett enormt arkiv att plocka ur. Ikväll får tio av dem bidra till berättelsen.

Det blir en kväll som både blickar bakåt och fortsätter framåt.

Wilmer X har fortfarande växeln i.

4/5 – en stark fyra.

Det finns få svenska band som kan få en konsert att kännas som en gemensam överenskommelse mellan scen och publik. Avantgardet är ett av dem.

På Mosebacketerrassen blir det snabbt tydligt att det här inte ska bli någon vanlig konsert där bandet står på scen och publiken står framför. Redan under första låten hinner Rasmus Arvidsson göra två svängar ut bland publiken. Och det är bara början. Under kvällen blir det många fler.

Det är nästan som om scenen är för liten för honom.

Eller som om publiken är för viktig för att bara stå framför.

Mosebacketerrassen är dessutom en perfekt plats för Avantgardet. Stockholm ligger som en kuliss bakom scenen, sommarnatten breder ut sig och från scenen kommer den där alldeles speciella blandningen av desperation, samhällsilska, hopp och livsglädje som blivit bandets signum.

Det är svettigt. Det är stökigt. Det är intensivt.

Och framför allt är det levande.

Efter tio år, elva album och hundratals spelningar finns det naturligtvis en enorm rutin i bandet. Men det fina är att rutinen aldrig känns som bekvämlighet. Rasmus Arvidsson sjunger fortfarande som om varje ord är viktigt och publiken svarar med en närvaro som gör att gränsen mellan scen och salong nästan försvinner.

Det är svårt att stå bredvid när hela Mosebacketerrassen sjunger med.

De nya låtarna från United States av Sverige får ta plats, men det är blandningen med den äldre katalogen som gör kvällen komplett. ”Framåt habibi”, ”Alla känner apan”, ”Häll ut” och ”Hansa City” sitter där de ska, medan de mer explosiva ögonblicken får publiken att både hoppa och skrika.

Och så finns det där ständiga hoppet.

Avantgardet kan sjunga om ett Sverige som gått sönder, om människor som står utanför och om allt som skaver. Men live blir musiken paradoxalt nog något väldigt positivt. Ett kollektivt långfinger åt uppgivenheten.

Vi är här. Vi sjunger. Vi fortsätter.

Det är kanske därför Rasmus måste ut i publiken hela tiden. Avantgardet handlar aldrig riktigt om fyra personer på en scen. Det handlar om alla som står där tillsammans.

Ibland blir konserten något mindre fokuserad och några låtar flyter ihop. Men när bandet träffar rätt finns det få svenska liveakter som kommer i närheten.

Och de träffar rätt väldigt ofta i kväll.

När sista tonen klingar ut känns det nästan märkligt att återgå till att vara åskådare.

Avantgardet lämnar inte bara en scen.

De lämnar efter sig ett slags kollektiv baksmälla.

En stark 4/5.