Thomas Johansson

Väster-ut – Hus 7 – Betyg 4

Väster-ut kliver upp på scenen på Hus 7 som en självklar del av Göteborgs musikscen – en scen som just nu mår ovanligt bra. Det är samma mylla som gett oss Ior, Terra, och Makthaverskan de senaste åren. En scen som inte bara lever, utan som i sin samlade kraft just nu utklassar Stockholm utan att ens verka anstränga sig.

Hus 7 är långt ifrån fullsatt den här kvällen. Det finns luft i rummet, plats att röra sig, plats att misslyckas. Men Väster-ut behöver aldrig utnyttja den marginalen. Snarare känns den lilla publiken som en tillgång. De som är här är här på riktigt. De sjunger med, inte bara i de låtar som redan satt sig, utan också i de nya. Det är ett tydligt kvitto på ett band som redan byggt en relation med sin publik, trots ett fortfarande relativt tidigt skede.

Musikaliskt rör sig Väster-ut i ett välbekant men tryggt landskap. Det finns spår av Göteborgs vemod och eftertänksamhet, men också en rakhet som gör låtarna lättillgängliga utan att bli platta. Tempot skiftar, men nerven finns där hela tiden. Bandet spelar tajt, men lämnar precis tillräckligt mycket friktion för att det ska kännas levande.

Texterna är ofta små vardagsbetraktelser. Inga stora manifest, inga krystade poetiska bilder. I stället enkla formuleringar som träffar för att de känns igen. Det är just i den där enkelheten som styrkan ligger. Rader som hade kunnat passera obemärkt på papper får liv i rummet och landar oväntat tungt.

Väster-ut gör ingen stor affär av sig själva, eller är det de kanske gör. De låter låtarna tala. Och de gör det bra. Erkänner att de kanske inte är de bästa på att sätta en setlist, och den har en lite upp och ner känsla. Tempot går väldigt mycket upp och ner. Ändå är det en spelning som ger mig skäl att jag garanterat kommer vara på plats vid nästa Stockholmsbesök.

Det här är ingen spelning som försöker vara mer än den är. Inga gester mot framtida arenor, inga poser. Bara ett band som vet var de kommer ifrån och som verkar fullt bekväma med att befinna sig mitt i en Göteborgsscen som just nu känns både sammanhållen och självsäker.

Spelningen på Hus 7 bekräftar känslan: Väster-ut är en naturlig del av något större. En lokal scen i ovanligt god form – och ett band som mycket väl kan bli en av dess mest självklara byggstenar framöver.

Burna Boy – Avicii Arena – Betyg 3

Burna Boy kliver in i Avicii arena med självbilden fullt uppblåst och blicken stadigt riktad bortom horisonten. Det är stort, ibland för stort, men aldrig ointressant. Redan från start märks att detta inte är en artist som ber om ursäkt. Det är snarare publiken som förväntas anpassa sig till hans tempo, hans humör, hans vision. Såg inte många på sittplats som faktiskt satt ner, detta var en konsert där hela publiken ville röra på sig.

Redan rumsupplevelsen säger något om kvällens ambivalens. Hela B-läktaren är stängd och på A-läktaren har både rad 1 och 2 plockats bort för att ge plats åt den massiva, centralt placerade scenen. Avicii arena känns både tilltagen och märkligt reducerad på samma gång. Det är ett rum som inte riktigt vet om det ska svälja artisten eller krympa runt honom. När de som hade biljetter på B-läktaren flyttat ner ett steg, blev det ändå en känsla av det var ganska fullt.

Öppningen är ståtlig, nästan överdrivet kontrollerad. Burna Boy är korrekt, fokuserad, men också märkbart avvaktande. Dyker upp mitt på scenen med ett vitt piano. Det tar några låtar innan maskineriet börjar glöda på allvar. När det väl händer är det dock svårt att värja sig. Rytmerna blir tyngre, rösten mer självklar, och plötsligt känns arenan som ett vardagsrum där alla råkar veta exakt när de ska dansa.

Livebandet är en avgörande tillgång. Med blås, körer och ett sväng som sitter i höfterna snarare än i ljuset från LED-skärmarna lyfts materialet bort från ren arenapop. Här finns reggae, r’n’b, rap och afrobeats i en mix som känns både självklar och personlig. Det är musik som andas självförtroende snarare än desperation efter listplaceringar.

Samtidigt finns en tydlig obalans i helheten. Scenbygget är enormt, men inramningen känns ofärdig. Dansarna gör sitt jobb men lämnar få avtryck, pyrotekniken är sporadisk och ofta mer markör än klimax. Det är som att turnén tvekar mellan intim solokonsert och fullskalig arenashow. Resultatet hamnar i ett ingenmansland där varken närheten eller spektaklet fullt ut får vinna.

Burna Boy själv bär kvällen på sina axlar. Hans karisma är lågmäld men intensiv, ibland nästan nonchalant. Mellansnacket är minimalt och rått, men publiken är med honom oavsett. När han rör sig djupare in i sitt afrobeats-material händer något. Då släpper tvekan. Låtarna sitter, publiken exploderar och Avicii arena förvandlas till något som för ett ögonblick känns långt bort från Johanneshovs betong och slask.

Mot slutet visar han också sin mest mänskliga sida. När tempot skruvas ner och låtarna får andas finns där en sårbarhet som gör störst intryck. Det är i de avskalade ögonblicken, när storhetsvurmen tonas ner och arenakostymen känns aningen för trång, som Burna Boy verkligen övertygar.

Det här är ingen perfekt konsert. Den är stundtals ojämn, överdimensionerad och ibland kylig, både i publikplacering och uttryck. Men när den fungerar gör den det med en självklarhet få samtida popartister kan matcha. Burna Boy är kanske inte alltid helt närvarande – men när han är det påminner han om varför han är en av de mest inflytelserika rösterna i modern global pop just nu.