Djävulen bär Prada 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi David Frankel
Det här är uppföljaren, 20 år senare, till succéfilmen från 2006. Den massiva reklamkampanjen antyder att biobranschen ser den som en räddare i nöden.
Och det börjar bra. Förutsättningen för filmen slås fast rappt och tydligt. Anne Hathaways rollfigur Andrea Sachs har blivit en prisbelönt undersökande journalist efter sin tid som assistent på modetidningen Runway.
Men i en i alla fall för oss journalister gripande skildring av mediebranschens ekonomiska nedgång, står hon plötsligt arbetslös. Då lockas hon tillbaka till Runway för att bli featureredaktör.
Det första återseendet med djävulschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är en av filmens absoluta höjdpunkter. Tyvärr blir det inte så mycket roligare efter det.
Försöken till moderna skämt om vikten av woke-språk, och genomslag i sociala medier, faller platta mot marken. Den förra filmen hade tydligare motsättningar, var tuffare berättad och karaktärerna var roligare.
Simone Ashley, ljuvliga Kate Sharma i ”Bridgerton”, är den här upplagans assistent, men får inte spinna loss med några tokigheter. I stället är det förra filmens ursprungliga Emily, Emily Blunt, som piggar upp sina scener med efterlängtat urspårade infall.
Utan henne skulle filmen vara ganska intetsägande.
De andra huvudfigurerna är för lyckade, för framgångsrika och därmed för ointressant skildrade. Till och med djävulen själv, Miranda, ska förklaras och lindas in och bli så ofarlig att Meryl Streep kan posera med den verkliga förlagan Anna Wintour på den verkliga tidningen Vogues omslag.
Respekten – eller kanske rädslan – för Wintour tycks ha kapat djävulssvansen på historien.
På ett sätt som bara kan kallas insmickrande har Miranda begåvats med en söt, beundrande man i form av en till oigenkännlighet förgullad Kenneth Branagh. Man undrar vad han fick betalt för den rollen. Den salte Nigel (Stanley Tucci) blir bit för bit så snäll att han smälter ner till något helt menlöst.
Efter en timme sackar filmen betydligt. En massa cameo-roller av kändisar hjälper inte till.
Det finns bra detaljer som driver på resten av filmen. En karikatyr av en tidningsägare i funktionskläder. Emilys galenskaper. Lady Gaga i ett energiskt framträdande.
Men när Andrea får ett bud på 350.000 dollar för att skriva en bok om djävulschefen iklädd Prada, då förstår jag inte alls hur manusförfattaren har tänkt. Filmen borde ju haft ett helt annat slut.
Verklighetens underbara hämnd förvandlas till ljummen mellanmjölk. Var det Anna Wintour som bestämde det?