
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsdatum: 2025-09-09
Förlag: Ordfront
Visst är vi alla svin. Ibland i alla fall. John Ajvide Lindqvist påminner oss om detta i sin roman ”Svinen”. Visst kunde han egentligen ha kommit fram till denna poäng i en kortare novell, men längd spelar kanske inte alltid mycket roll. Ibland behöver man uttrycka sig i kortare former, ibland i lite längre. Just i Svinens fall tror jag däremot att kortare form hade passat bättre, dels för att de repetitiva delarna inte bidrog med särskilt mycket, och delvis också för att boken var ett experiment, och börjar man experimentera kan man alltid börja lite sakta och sedan utveckla det vid ett annat tillfälle. Nå ja.
Premissen är ganska enkel: dansbandet Tropicos turnébuss blir kapad av två grisbönder, efter en spelning på en invigning av en galleria. Kaparna är en bror och en syster som ska vara bandets största fans, eller som det sägs i boken ”biggest fänns”. Bussen körs till syskonens förfallna svinfarm där otäcka saker börjar hända.
”Svinen” är hursomhelst Lindqvists experiment på en sorts svensk version av ”hillbilly”-skräck, och jag tror tyvärr inte riktigt att han lyckats tillräckligt väl, men att däremot säga att ”Svinen” är en helt värdelös roman vore att ta i lite väl mycket. Jag satt nyss framför datorn och funderade på att skriva en lite mer negativ recension, men kom på att det vore lite för enkelt att bara säga att den här romanen var dålig. Den kunde i och för sig ha varit bättre utvecklad. Bra idé, sämre genomförande – som även är titeln till denna recension – det tror jag man kan säga om hela verket. Faktum är att jag genom att skriva den här recensionen försöker ge ”Svinen” en andra chans, vare sig romanen förtjänar det eller inte (det får du som läsare avgöra. Läxa alltså.).
Idén att vi alla egentligen är svin är definitivt en intressant idé, som kan vara värd att utforska, särskilt i en värld där både det ena och det andra verkar gå mer eller mindre fel kan man lätt hamna i en mer misantropisk tillvaro. Skräck kan bli den perfekta genren för att utforska liknande teman. Skräck som kontrasterar det prydiga, rena och sofistikerade mot det lantliga, smutsiga och vulgära och sedan leder läsaren till att förstå att det egentligen aldrig fanns någon kontrast, att det ena inte är så olika det andra – detta kan vara ett bra sätt att förtydliga hur vi alla kanske är svin. Eller i alla fall tänka till om vilka de verkliga svinen är.
Vad gick då fel, om allting som nämnts i det tidigare stycket är komplimanger till romanen? Jo, längden. Jag tror verkligen att det var längden som stökade till det hela. Om och om upprepas det hur fula, osofistikerade, lantliga och allmänt hemska ”skurkarna” är. Så pass mycket upprepas detta att man själv som läsare börjar tro att det läskigaste som finns på den här planeten är en ful kvinna. Dessutom bryter hon på svenska. När man sedan väl kommit till vändpunkten som ska få en att tänka till, ja, vid det laget har skildringen av ful outbildad lantlig kvinna upprepats så pass många gånger att effekten av vändpunkten inte riktigt finns där. Denna sorts kontrast som finns där för att slutligen motbevisa sig är en fascinerande effekt, som dock inte riktigt funkade i den här romanen. Jag undrar om det kanske hade kunnat fungera på film, men även där är jag osäker på om skiftningen mot slutet hade kunnat vara effektiv.
”Svinen” är grotesk allt som allt. På svinfarmen får vi se snusk och fett, grafiskt våld och all sorts annat äckel. Det är inte meningen att den här boken ska vara sofistikerad på något sätt. Och visst blir det långtradigt, särskilt om man inte längre orkar med ännu en beskrivning av hur fula syskonen är, särskilt systern. Man får kanske själv avgöra om man tycker den sortens skräck passar ens smak. Men det är ändå ganska intressant att ”Svinen” kommit ut för inte så länge sedan, under en tid då en trend inom skräck (i alla fall på film) har varit att vara någorlunda mer sofistikerad, artistisk och till och med filosofisk. Under de senaste åren har ”body horror”-genren växt, men vi har även fått uppleva filmer som i sin stil är annorlunda från tidigare skräckfilmer. Då jämför jag alltså filmer som ”Midsommar” (Ari Aster, 2019) med ”SAW” (James Wan, 2004). På YouTube har Contrapoints en essä om just hur filmkritiker har hyllat filmer som ”Midsommar” mycket mer än de hyllade filmer som ”SAW”. Men att gå tillbaka till en smutsigare och grotesk version av skräck är egentligen ett ganska intressant val av John Ajvide Lindqvist, som tidigare snarare har skrivit skräck som är lite mer elegant. En sak kan man i alla fall säga om John Ajvide Lindqvist: han följer inte strömmen.