Sedan jag nyligen skrev minnesord om Georg Jojje Wadenius har fler musiker av dignitet gått ur tiden. Medveten om att någon som borde förekomma i dylik uppräkning kan missas, syftas här på saxofonisten och kompositören Sonny Rollins som räknas till en av av giganterna inom be bop. Jag har hört honom live på Skeppsholmen och äger förstås ett par skivor. Han blev 95 år och var den den siste i livet av de jazz- och bluesartister som fångades på berömda gruppbilden i Harlem. Vidare tänker jag på Peter Forss vars distinkta basspel hördes med åtskilliga kända namn, fast han i första hand var medlem i livaktiga Oddjob. En rytmläggare som jag hade förmånen att se många gånger var Bengt Beche Berger vars karriär sträckte sig cirka femtiofem år tillbaka i tiden. Hans gärning hade förtjänat att bli porträtterad med tanke på de grupper han bildade eller ingick i – Arbete & fritid, Bitter Funeral Beer, Spjärnsvallet, Chapeter 7, Don Cherry, Beches Brew( olika upplagor), Berger – Knutsson – Spering, Enteli och många fler. Om jag inte minns fel studerades trumspel i Ghana och Indien och ingick i min serie miniporträtt kallad Groovearbetare som kan läsas på nätet. I och med att han eller hustrun Ann Petrén i perioder hade kontrakt med Göteborgs Stadsteater vistades han i staden i omgångar, lirade med vänner bosatta här. Jag besökte ett antal gånger hans matinékonserter på olika krogar. Dessutom skickade han i egenskap av skivbolagsboss för Country & Eastern cd till mig, av vilka några recenserades. Forss blev femtiofem år medan Berger dog vid åttiotre års ålder.
Nils Åke Ström växte upp i Karlskoga, flyttade i två perioder till Stockholm för att studera på Universitet och lira fri jazz och teatermusik. Men även om han återvände sommartid till Värmland för semester i familjens stuga och Packmopedsturné, förknippas han med Göteborg och alternativa musikrörelsen, Han etablerade sig i Linnéstaden och jag såg stötte ofta på honom i publiken när han inte själv stod på scen. Att jag blev vän med honom beror enbart på att han var mitt tredje intervjuobjekt i facklig serie om proggen i Göteborg, eller för att använda Nikkes terminologi ”den alternativa musikrörelsen” som byggde upp en egen produktionskedja skild från kommersiella krafter. Lite osäker på om han bekymrade sig över R:arnas rigida hållning vars attityd sådde split bland falanger. Han förblev kompromisslös marxist livet igenom, vilket ventilerades i samtal på Pustervik i samband med release av Håkan Thörns bok 1968 – Revolutionens rytmer. Dokumentärfilmen om ANC-galan på Scandinavium där elbasisten förstås var med, skildrade insiktfullt hur de olika sidorna kunde enas. Återkommer till analysen av rörelsen framlagd i min intervju när vi käkade sen lunch på Kometen och hejade på Leif Mannerström. Konsten att framstå som cool behärskades till fulländning med cigg i mungipan, kepsar, solglasögon, olika utseende på skägg etc. En framgångsfaktor var hans sociala förmåga och nyfikenhet, vilket medförde att han deltog i massvis med projekt, bejakade att ingå i en mängd konstellationer. Enda större misslyckandet vad gäller relationer torde ha varit dispyten i Nationalteaterns Rockorkester som fick till följd att han som en av grundarna sparkades.
Under åren i gymnasiet var jag med i en förening som promotade Musikrörelsen, Livet är en fest spelades i skolans uppehållsrum och Musikens Makt fanns till försäljning. Men av oklar anledning skaffade jag aldrig biljett till Tältprojektet. Därför kan Nacksvings tumultartade 5-års fest vid Näckrosdammen, som inte utan åverkan lyckades härbärgera den stora publiken, ha inneburit premiär vad beträffar att höra Nikke Ström live. Såg Tottas Bluesband på Nef 1983, Totta & Hot `N´Tots i Lysekil tidigt 90-tal, Varmare än Korv på Heden och troligen Totta och hans vänner på Jazzå under julhelg tidigt 2000-tal. Fast det är de senaste tjugo åren jag hört mannen med de tunga basgångarna i olika tempon lira på massvis av scener. Det har varit i Mölndal med Ulf Dageby, i Alingsås med Nynningen, På Liseberg med Kristofer Åström, med Nationalteaterns Rockorkester i Tylösand, på Götaplatsen, i Trädgårdsföreningen. Flera gånger med Nynningen på Pustervik, Med Bjurman Band säkert uppemot tio gånger, med Blue Fire på krog vid Wavrinskys plats, i Canadian Club på M/S Marieholm, på Bluesfestival i Slottsskogen och i Lerum, Totta-tribut på Kungstorget, på Konstepidemin, med Mats Ronander på exempelvis Nef, med Johan Lindström i Kungsbacka, på svartklubb och Nef, i hyllning till Sven Wollter i Kungsbacka, med Spjärnsvallet på FOLK på Storan i stjärnspäckad tribut till Dylan och när han gästade lysande coverband specialiserade på The Band. Listan kan göras längre. Detta är bara ett axplock. Sista åren jobbade Nikke ofta med bland andra Stefan Sundström.
Mannen som i principvar självlärd spelade också mandolin i kommunala Musikskolan. I min intervju anger han att influenserna bland annat varit engelska 60-tals scenen, Dylan, Miles, Dr. John, Velvet Underground, Coltrane och afrikansk-amerikanska rytmer. Efter gymnasiet gick flytten till Stockholm. Ett par år senare tog han sig till Göteborg. Och innan han kom med i Nynningen hade han spelat med Älgarnas Trädgård. Om Nynningen sa han till mig att de var socialismens Stones och att tiden var lärorik. Vi var djupt engagerade och j-t bra rockband med innehållsrika texter om verkligheten. Ska påpekas att Nikke återvände ett par år till huvudstaden för att spela teatermusik och världsmusik. Flyttlasset gick åter till Göteborg när det planerades för jättesatsningen Tältprojektet. Ideologiska motsättningar och rivalitet mellan fästen/ städer överbryggades, vilket var ett adelsmärke för doers i Götet, enligt min initierade källa. Nota bene vid denna tid i karriären trakterades främst saxofon. Efter att ha blivit uppfyllda av Muddy Waters spelning på Kåren bestämdes att bildades Nynningens och Nationalteaterns Fritidsorkester som sedermera blev Tottas Bluesband. Parallellt startades också en institution i svenskt musikliv, renodlade Nationalteaterns Rockorkester. Även om man bara utgick från Rövarkungens ö och i övrigt återanvände Nationalteaterns katalog drog orkesterns enorma publikskaror. Nikke var en stabil pådrivare fram till det trista beskedet 2018.
Återgår till intervjun genomförd våren 2010. Vi hade inte så mycket gemensamt med Hoola Bandoola eller Blå Tåhet även om vi var spelkompisar, är mer förtjust i punkens finger än den knutna näven. Denna ikon som känns oersättlig menade att Samhällets styvbarn från första plattan med NT är Sveriges första punklåt. Vidare hävdade han som deltog i de första musikfesterna på Gärdet att han inte varit bokstavstrogen, utan snarare vill främja anarkistiska uttryck. Politiska strider har aldrig infekterat vad vi sysslat med. Vi hade ambitionen att påverka, kommentera och komplettera dagspolitiken ur ett annat perspektiv. Styrkan hos NT låg enligt min sagesman i förmågan att gestalta den utsatta människan, togs parti med sympati fast utan pekpinnar. Detta är storheten med repertoaren. Vi är antagligen bättre på det vi gör nu och möts ständigt av publikens bekräftelse. Episkt vindlande Rövarkungens ö är en av de bästa texter jag vet. Min intervju avrundas med att göra reklam för ovan nämnd jubiléumsrevy. Då glider vårt engagerande samtal naturligtvis in på Torsten Totta Näslund och dennes betydelse. Nikke lirade i intervaller mer än någon annan med honom (möjligen i konkurrens med Bengan Blomgren, min anm.). Han är den människa som betytt mest för mig av alla. Han var en av världens bästa sångare, bland de största vad gäller uttryck, personlighet och närvaro. Har noterat på favebbok hur många som sörjer Ströms bortgång på grund av krånglande hjärta. Åtskilliga bekanta och många musikervänner har postat fina gemensamma foton på fb. Nikke Ström gjorde intryck i allehanda, gärna gränslösa sammanhang, med basgångar han ville skulle ta sig in i kropp och själ på oss mottagare. Han önskade vid varje spelning att ljudteknikern skulle mixa hans bas så högt som rätt balans medgav. Den coola basisten gjorde alltid avtryck, gjorde inget halvhjärtat. Han dog på sin 75-års dag!