Manus Lars Norén i bearbetning av Svante Grogarn
Regi och scenografi: Svante Grogarn
Kostymör: Nonno Nordqvist
Producent/ statist: Annie Thorold
Dramaturg/ producent: Åke Östergren
Skådespelare: Kristin Falksten
Premiär: 9/9 2026 hos Teater Trixter i Göteborg
Spelas till och med 27/9
Uppsättningen speglar så mycket grymhet när ett djupt traumatiserat offer själv av oförklarlig anledning blir en bestialisk förövare, ondskefull nog för att dömas till döden, att jag verkligen får ta sats. Mentalt mår man inte bra efteråt. Som tur var kunde jag fylla på med glädjerik och vacker livemusik på Skeppet en hållplats bort strax efteråt. Kan skjuta in att det verk som orsakat mig mest olustkänslor senaste åren, med dunkande huvudvärk som följd, var långfilmen Den målade fågeln, vars barndomsberättelse av Jerzy Kosinski står i en av bokhyllorna. Ett par snäpp än värre vad gäller att ta emot barbariskt beteende och därför en klar gradskillnad jämfört med monologen på Trixter. Lars Noréns oavslutade bok baseras på fallet Lisa Montgomery, den första kvinnan att avrättas i USA sedan 1953. Har sett uppgift om att han vid sin död hade fyra pjäser färdigskrivna, varav Communion på Göteborgs Stadsteater var en av dem. Vad gäller En liten roman har den bearbetats för scen i Stockholm och på Trixter av Svante Grogarn. Lisa Montgomery och hennes tankar förkroppsligas och förmedlas av Kristin Falksten. Hon ger oss brottstycken ur dennes kaotiska liv, delvis som svar på förhörsledares frågor.
Att just Lars Norén kom att bli besatt av fallet är logiskt, i linje med de tankar och de filosofiska resonemang han ofta uppehållit sig kring i sitt skrivande. Bestialiska grymheter, av såväl fysisk som mental art, fängslade honom i konstnärskapet, inte minst förintelsen. Minns från min förhållandevis utförliga intervju 2009 (finns på nätet) att han påstod att han lagt ondskan på hyllan, ett uttalande som på goda grunder kan ifrågasättas. Typiskt nog lyder rubriken på min intervju efter redigering: ”Vill ge hopp och självkänsla”.
Ska påpekas att jag var på föreställningen kvällen efter premiären. Satt på färde raden om jag minns rätt, tog till mig en föreställning Falksten tipsade mig om i våras och vars längd uppgick till cirka sjuttio minuter. Det var nästan fullsatt. Slår mig nu att ljuddesign förekom men ingen musik, vilket är ovanligt för att vara den berömde dramatikern. Apropå att dömas till döden för mord och kidnapping och att sitta i många år i väntan på eventuellt verkställande (åtskilliga dödsstraff omvandlades till livstid under Biden-administrationen), råder ovisshet om påföljd för det pågående uppmärksammade fallet med mamman i USA som dödade sina tre barn. I det ärendet har kvinnoorganisationer tagit ställning för den skyldige, bisarrt nog. Ett osäkert läge har uppstått om det kommer bli ny rättegång. Kan hon hållas ansvarig för sina oförsvarliga handlingar? I fallet Lisa Montgomery var juryn däremot enig. Och brottets natur, mord och kidnappning, motiverade federala dödsdomen.
Två händelser kring eller ingående i uppsättningen förvånade. Framför allt att teamet inte såg till att dra igång applådtacket när publiken svävade i ovisshet om när sista ordet hade uttalats. Istället fick strålande skådespelare meddela att föreställningen var slut, genom att gå fram till scenkanten och göra en subtil bugning mot oss. Märklig situation! Också smått uppseendeväckande att Svante Grogarn inte bara skötte sufflerandet i par med Annie Thorold på andra flanken, utan också hade repliker. Stundtals agerade de förhörsledare. Thorold hade därtill en pytteliten biroll som fångvaktare. Scenografin tycks symbolisera ett förhörsrum snarare än en cell utan säng. Den gröntonade färgskalan associerar jag till sjukhus sterila miljö.
Att redogöra för Lisa Montgomerys upplevelser under uppväxten när hon regelbundet på sätt bortom fattbar gräns, utsattes för hänsynslösa övergrepp orkestrerade av en cynisk och empatilös mamma i praktiken lika äcklig som flickans förövare, för att i omgångar under utfrågningar skildra sin egen monstruösa handling, torde rimligen kunna betecknas som en tour de force för Kristin Falksten. Hon har sökt roller vilka speglar mänsklig brutalitet och dråplighet. Den dråpliga sidan övergående i tragik exponerades suveränt i Koloristen – hennes pjäs om den livsoduglige fast postumt hyllade konstnären Åke Göransson. I år tilldelades hon för övrigt Göteborgs Stads kulturstipendium, välförtjänst och en smula ironiskt då Koloristen nekades stöd av staden. På Trixter i vars konstnärliga råd hon sitter, har jag sett henne i bland annat Jag är vinden av Jon Fosse, i amerikanska samtidsdramat Rabbit Hole och i en Lumor-produktion om mental ohälsa.
Falkstens prestation är extraordinär, sättet hon tar sig an det utmanande uppdraget imponerar stort. Gärningen hennes avskydda rollfigur begår är så monstruös, så oförklarlig att inga förmildrande omständighet föreligger. Hade hon som vuxen hämnats sina förövare hade nog rättsväsendet resonerat annorlunda. I monologens inledning bollas med begreppet psykotisk. Är detta ett tillägg av Lars Norén att Montgomery funderar på vem hon är och hur hon bedömts av omvärlden? Hon förundras över allt blod, men låter sig inte stoppas för att tillskansa sig fostret i åttonde månaden. Skickligt ändrar skådespelaren tonfall för att publiken ska få veta hur det lät om mamman och de råa våldtäktsmännen. Deras känslokalla repliker återges med kolossal kraft och skoningslös skärpa. Allra mesta av monologen levereras stående, men Falksten lägger sig också på rygg på bordet och vid en torkad blodpöl på golvet. Sakligt och återhållsamt redovisas dådet och förhållanden kring det, i relation till de flashbacks från barndomen som återges med den upprördhet dessa explicita skildringar motiverar.
Svante Grogarns bearbetning och regi ska också lyftas fram. Han förmår på något outgrundligt sätt göra stoffet mer eller mindre hanterbart, fast nivån av destruktivitet och övergrepp är högre än man egentligen kan processa. Formatet fungerar trots att man som åhörare vill stålsätta sig, inte se vissa bilder i huvudet. Kan berättelsen tjäna som exempel på hur sociala arvet kan yttra sig som skräckscenario? Trixter ska ha samtal om produktionen. Då kanske det framkommer varför man valt att sätta upp pjäsen med sin dokumentära prägel och sitt vämjeliga innehåll (Grogarn varnar oss i förväg). Nu har man fått insyn i fallet Lisa Montgomery, en person som till slut blev motsatsen till maskrosbarn,