Jag har följt Markus Krunegårds Tour de Bastard från början.
De två första spelningarna på Orionteatern. Och nu, på Gröna Lund, den sista konserten på sommarturnén.
Det borde vara upplagt för ett bokslut.
Problemet är bara att det inte har hänt särskilt mycket längs vägen.
Krunegård har gjort en lång turné på ett ganska kort setlist-recept. Visst, det är ett recept som innehåller väldigt mycket gott – Jag är en vampyr, Askan är den bästa jorden, Everybody Hurts, Tur att vi lever samtidigt och alla de där låtarna som har en märklig förmåga att kännas både väldigt personliga och samtidigt skrivna för stora publikmassor.
Men efter att ha sett de två första konserterna på Orionteatern blir det svårt att inte börja längta efter överraskningar.
Det som då presenterades som ”finska låten” har åtminstone fått en rejäl uppgradering. Nu är den inte längre en mystisk del av turnéns finska hörn, utan har blivit två låtar – och dessutom utgivna. Det är ett roligt exempel på hur Krunegårds märkliga lilla universum faktiskt fortsätter att växa.
Men i stort sett är det samma resa.
Och kanske är det där min trea landar.
För det är fortfarande bra.
Krunegård är en alldeles för bra låtskrivare för att en konsert ska kunna bli dålig. Bandet är tajt, låtarna är starka och publiken kan dem. När Jag är en vampyr eller Tur att vi lever samtidigt sitter där är det svårt att inte dras med.
Men det som var friskt och överraskande på Orionteatern har blivit mer förutsägbart på Gröna Lund.
Där Orionteatern gav känslan av att man befann sig inne i Krunegårds huvud, blir Gröna Lund mer av en traditionell stor utomhuskonsert. Det fungerar – men det skapar också en märklig kontrast. För Krunegård är som bäst när han får vara lite konstig, lite oförutsägbar och lite för mycket.
Det finns en fantastisk artist där någonstans.
I kväll får vi mest den välrepeterade versionen.
Och det är egentligen synd, eftersom Bastard innehåller tillräckligt mycket material för att våga förändra mer. Turnén har haft gott om möjligheter att låta konserten utvecklas från spelning till spelning. I stället har den i stora drag fortsatt på samma spår.
Det blir därför lite som att se en film man tycker väldigt mycket om för tredje gången – man vet exakt när de bästa scenerna kommer.
Och man saknar överraskningen.
Samtidigt finns det något fint i att stå här på sista kvällen. För jag har faktiskt följt den här konserten från första början. Från de två första kvällarna på Orionteatern till den stora scenen på Gröna Lund.
Och när konserten är över kommer kvällens kanske mest oväntade inslag: Mona Sahlin.
Hennes brandtal om mänsklig värme blir ett märkligt men samtidigt väldigt passande slut på kvällen. Efter en konsert som stundtals känts väl inövad och förutsägbar blir det plötsligt något helt annat – ord om medmänsklighet, gemenskap och behovet av att se varandra.
Det är kanske inte det mest självklara sättet att avsluta en Markus Krunegård-konsert.
Men det är ett budskap som passar hans musik bättre än man först kan tro.
För bakom alla bastarder, tvivel och trasiga relationer finns trots allt samma sak som Krunegård återkommer till gång på gång:
vi behöver varandra.
Och kanske är det just där Tour de Bastard ändå landar.
Inte i den mest överraskande konserten.
Men i mänsklig värme.
3/5