Oasis: Don’t Look Back in Anger
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Will Lovelace, Dylan Southern
Oasis är inte främmande för att behandlas dokumentärt. Förutom åtskilliga intervjuer under årens gång tilldelades bandet en mycket stabil dokumentär, döpt efter en av deras mest klassiska låtar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa från en replokal i Manchester till att bli inte världens största men kanske sista megaband.
Som alltid med obeskrivligt populära och historiska uttryck – som Oasis måste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om brödernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album värt namnet sedan 1995 kan ingen ifrågasätta gärningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller… Mängden magisk musik som gruppen stått bakom är obegriplig.
Avsikten med Don’t Look Back In Anger är dock inte att återupprepa alltför mycket av den omspännande historik som delgavs i Supersonic. Detta är istället en ytterst deskriptiv film gällande fjolårets återförening. En turné som tog världen med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsläpp samt en allmän masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid då AI och TikTok gärna åsidosätter kollektiva upplevelser.
Men det stora dragplåstret är att faktiskt få bevittna återföreningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som pågick i osannolika 16 år är nästan lika historisk som bandets mest klassiska låtar.
Don’t Look Back In Anger är dock för bekväm och traditionell för att någonsin lyfta sig över kategorin duglig. Dokumentärfilmer kan vara mycket mångsidiga vad gäller form. Vi har sett en uppsjö av exempel på hur genren kan formas och presenteras för att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska hållpunkter – som första mötet mellan bröderna, är inte tillräckligt för att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet känns närmast regisserat – vad gäller att cyniskt försöka konstla fram dramatik, gör att hela filmen tappar den livsnödvändiga spontana energin som de mest fascinerande dokumentärerna besitter.
Flera sekvenser känns nedklippta och någon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis återställs i och med turnén, bevittnas inte genom det dokumentära materialet utan genom en intervju med rockvärldens två mest högljudda bröder.
Denna omtalade dubbelintervju används inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett ohämmade historier. Istället används intervjun för att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och värdet i gemenskap.
De mest fascinerande stunderna är istället då vi – alltför kort, får följa med bakom kulisserna inför den första spelningen på turnén. Spänningen, nervositeten och laddningen är osannolikt fängslande. Det vi sedan får bevittna – med fans i tårar och en arena som är nära att implodera av nästan sjuttiotusen hysteriskt hoppande människor, är obeskrivligt. I den stunden känns alla verbala utläggningar och klyschor helt berättigade. Vi må ha sett det förut men musikens kraft att hela och beröra är alltid lika förödande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tröttsam repetition där vi åker från stad till stad och besöker fans som har långa – samt förutsebara, utläggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor är mer intressanta än andra – ett antal känns genuint menlösa medan andra är betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes för terrorattentatet 2017 i Manchester. En händelse som senare ledde till att Don’t Look Back In Anger blev en helande hymn för staden. Denna mycket starka berättelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs där berusade Manchesterbor skriker nonsens.
Och sådär fortsätter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifrån trams till allvar. Det kunde ha blivit ett förundransvärt potpurri som visat den oerhörda mångfalden av Oasis fans, men det blir istället en röra som inte säger mycket om något.
En av senare tids mest spektakulära återkomster blir tyvärr bara en acceptabel filmupplevelse som i mångt och mycket känns som en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné. Konsertbilderna må blända men som helhet är detta inte en strålkastare, snarare en tanig kamerablixt.