Artist: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Titel: Noel Gallagher’s High Flying Birds
Betyg: 3
Alla recensioner av Noel Gallaghers debutskiva kommer nog mer eller mindre se ut på ungefär samma sätt. Så vad kan Kulturbloggen egentligen tillföra till den äldre av bröderna Gallaghers trubbiga värld som inte redan har sagts?
Under sin artonåriga karriär blandade Oasis tidslösa melodier med mediaomfamnad och inte minst NME-vänlig syskonkärlek. Deras inverkan på dagens syn på England är svår att sudda ut men när jag lyssnar igenom Noel Gallagher’s High Flying Birds gör jag det med förutsättningen att Oasis aldrig har existerat. Jag vill ge Noel Gallagher chansen att stå på egna ben och inte leva på gamla meriter.
Till att börja med är skivan långt ifrån så avskalad som jag först hade trott, det är fullfjädrade arenaproduktioner vi talar om. Redan i inledande Everybody’s on the Run står det klart för mig att anglofil rock’n’roll-estetik med medryckande refränger är den röda tråd som kommer genomsyra hela skivan.
Förutom i åtminstone textmässigt överdrivet simplistiska (I Wanna Live in a Dream in My) Record Machine låter det både vuxet och världsvant. På skivans bästa låt AKA… What a Life reflekterar Noel över sina tjugo år i rampljuset ackompanjerat av en loopad pianoslinga och ett drivande trumkomp. Det här är ljudet av en britpoppare som vuxit upp.