Petter – Gröna Lunds stora scen, Stockholm – Betyg 3 (5)
Det finns artister som bygger sina konserter på gigantiska LED-väggar, pyro och exakt koreograferade nummer. Och så finns det Petter, som efter alla dessa år fortfarande kan gå upp på Gröna Lunds stora scen med nästan ingenting – och ändå fylla hela platsen.
Scenen var nästan provocerande avskalad. Två män med mikrofoner. DJ Sleepy bakom spelarna. Sidekicken Eye N’I som ett konstant energiknippe bredvid Petter. En handmålad backdrop som utöver storleken såg ut att höra hemma på en mindre klubbspelning snarare än en av sommarens stora kvällar på Grönan. Men det var också det som gjorde konserten så effektiv. Inget stod mellan publiken och låtarna.
För egen del var det här första konserten på Gröna Lund för året. Petter har nu gjort sju spelningar på stora scenen genom åren, och jag har sett fem av dem. Det gav också en tydlig känsla av att Gröna Lund faktiskt har lärt sig av tidigare säsonger. Framför scenen var det inte lika överbelamrat med teknik och konstruktioner som förr, och de två stora skärmarna var nu lätt vinklade ut mot kanterna. En liten detalj kanske, men det gjorde enorm skillnad för publiken längre ut på sidorna. Konserten kändes öppnare, mindre instängd.
Musikaliskt var det heller ingen nostalgikväll där låtarna bara radades upp i originalversion. Tvärtom hade stora delar av setet byggts om med tyngre bas och modernare produktioner. Det gav konserten ett helt annat tryck än om man bara försökt återskapa skivorna exakt som de lät för tjugo år sedan.
Det mest intressanta var hur Petter också verkade låna tillbaka från andra artister som genom åren gjort hans låtar större i sina egna tolkningar. Det märktes särskilt i de omarbetade versionerna av “Lev nu, dö sen” och “Mikrofonkåt”, där arrangemangen ibland låg närmare de senare live- och coverversionerna än originalen. På något sätt blev det också ett fint kvitto på Petters position i svensk hiphop: låtarna har levt vidare så länge att de hunnit få egna liv utanför honom själv.
Petter själv uppträder numera med en självklarhet som bara kommer efter decennier på scen. Han behöver inte jaga publikens uppmärksamhet längre – han har den redan. Det räcker med några takter och den där raspiga rösten för att hela området ska vara med.
Samtidigt var det Eye N’I som gav konserten mycket av dess rörelse. Där Petter stod för pondus och rutin stod Eye N’I för studs, svett och ren energi. Tillsammans skapade de en dynamik som gjorde att den minimalistiska scenlösningen aldrig kändes tom.
Det som slog mig mest under kvällen var kanske ändå hur lite som faktiskt behövs när låtarna håller. Inga stora effekter kunde ha förbättrat känslan i allsången eller tyngden i beatet när publiken studsade framför stora scenen. Tvärtom blev enkelheten nästan en markering: här handlar allt fortfarande om hiphoppen, rytmen och kontakten med publiken.
Och efter att ha sett fem av hans sju Gröna Lund-spelningar känns det tydligt att Petter förstått något många veteranakter missar. Det handlar inte om att spela låtarna exakt som förr. Det handlar om att hålla dem levande.