Felix Tani Quartet
Pilgrims And Poets – Live At Montmartre
5
Inspelad på Jazzclub Montmartre maj 2024
Producent: Felix Tani
AMP Music & Records
Releasedatum: 24/10 2025
Om känslan av att vara pressad av högarna med recensionsex och hur de ständigt fylls på, inte avtar utan fortsätter utgöra en konstant frustration, är det troligt att jag kommer avveckla sysslan i fråga. Samtidigt stimuleras hjärnan av intellektuell verksamhet när jag tar i tu med uppgiften. Så det är kluvet. Denna dubbel-cd har legat till sig ett antal månader. Nu råkar det vara på det viset att i fallet med liveinspelade utgåvan, fanns definitivt tillräcklig kunskap för att till slut studera innehållet i hörlurar. 2022 hörde jag föregångaren, Felix Tani N.Y.C Project feat Jeff ”Tain Watts hos Jazzföreningen på Valand. En pinsamt liten skara åhörare dök upp. Kvällen före hade kvartetten spelat inför ett utsålt Fasching. Koncentration och spelglädje alstrades ändå i deras kroppar, förmodligen styrkta av att Jazzradion i P2 var på plats. Mycket berömmande recension skrevs och citat därifrån publicerades på hemsida.
Två år senare hade professorn och altsaxofonisten Antonio Hart ersatts av en tungviktare på tenor. Syftar på den sedan decennier i Köpenhamn bosatte Tomas Franck som ibland hörs med Anders Bergcrantz. I övrigt var sättningen identisk i kvartetten vars turné gästade Utopia. Då kunde jag ånyo avnjuta deras till lika delar intensiva som innerliga samspel. Fick vid båda tillfällena träffa ledaren från Skåne och några av medmusikerna. Lillebror Daniel Franck står för basgångar medan den flexible och stundtals solistiske attraktionen Jeff ”Tain” Watts agerar rytmläggare. Motorn för kvartetten är skåningen Felix Tani som jag näppeligen hört i andra sammanhang trots ett skapligt meriterande cv innefattande fler genrer än jazz. I princip all musik gruppen med sin vidunderliga kemi framför, är signerad mannen som sitter vid flygeln. Daniel och Felix delar sedan tonåren gemensamma upplevelser av musik medan gnistan som tog fyr vad gäller ”Tain” uppstod på ett jam på just Montmartre för cirka åtta år sedan. På Live At Montmartre spelas åtta av Tanis original, samtliga långa, flera stretchas sannolikt extra länge tack vare inspirerade improvisationer. Åtskilliga kompositioner genomgår flera faser, ibland förvandlingar. Synnerligen spännande och ett utslag av att ljudupptagningen skett live, antagligen utan pålägg eller ändringar.
LIRA skrev i sin entusiastiska recension att allt stämmer här, vilket jag instämmer i. För att citera presstexten sägs albumet fånga den råa energin och den djupa förbindelse man upprättat sinsemellan. Exceptionella samspelet lyfts fram, vilket absolut är inte signum. Egon påstås upplösas och istället går instrumentalisterna tillsammans in i kompositörens kreationer. Tani är rotad i själfulla uttrycket från Blue Note produktioner för så där sextio år sedan, något han utvidgar genom att då och då införliva europeisk jazztradition plus stänk av nordiskt vemod. Varje stycke berättar en historia, har en given utgångspunkt. Pilgrims And Poets handlar om närvaro, sårbarhet och konstnärligt ärlighet. Ädla konstformen celebreras i en strävan att inrätta ett utrymme där musiker kan mötas och skapa något utöver dem själva, som pendlar från energiskt till introspektivt. Så långt ungefärlig återgivning av engelska formuleringar från skivbolaget. Enligt mitt förmenande stora ord vilka absolut har täckning.
Låtskrivaren har varit öppen med att han kämpat för att lösa personliga problem. Musiken reflekterar olika faser, resan som förhoppningsvis inneburit att han kommit ur sitt tillstånd. Vad intensivt närvarande uttryck alluderar på i böljande bågar, vad skiftande stämningar symboliserar, upplyses om när skivköparen viker upp fodralen. Infon ger en bakgrund, underlättar en djupare förståelse. Blinkningar till Charlie Parker, Ravel och Wayne Shorter redovisas. På cd 2 förekommer en presentation som förvirrar då den näppeligen överensstämmer med angiven låtordning. Ska understrykas att det går lika bra att tillägna sig makalösa energin och samspelet jämte häpnadsväckande solon utan att känna till bakgrunden . Här råder ett hundraprocentigt engagemang som matchar instrumentalisternas höga klass, en extraordinär uppslutning bakom en gemensam vision. Att känna till ursprungliga idéerna är inte nödvändigt för att följa med i musikens fängslande turer. För vänner av intensiv och innerlig jazz är Pilgrims And Poets ( titellåten ligger näst först) mumma.
Extensiva ostinatot i albumets titellåt (rimligt att anta att repertoarens odringsföljd behållits på dubbel cd-utgåvan) innehåller en fabulös konversation emellan kvartettens nav och dess rytmläggare, det vill säga ett magnifikt möte mellan Tomas Franck och den amerikanske Grammy-vinnande trumslagaren som samarbetat med Wynton Marsalis, Michael Brecker, Betty Carter, Mingus Big Band och släppt minst tio album i eget namn. Hänförs av pulserande energi. Långsamt expanderande ballad i Birds anda gör ett lika påtagligt avtryck med fint feature på flygel. Jublande glädje mixas med stor skönhet i form av melankoli och eftertänksamma tongångar. Närmast paus framförs The Cat, i sin framskridande avspända auktoritet ett mästerverk i mina öron.
Ingen kritik utan ett konstaterande. Musiken må härröra ur Felix Tanis kreativitet. Den täta och i somliga sekvenser luftigt agerande kvartetten som ägnar sig åt förstklassig akustisk bop och spirituell jazz, är att betrakta som förvaltare snarare än förnyare. Melodi och rytmik betonas i lika hög utsträckning. Man tänker på Blue Note-katalogen i sina glansdagar, John Coltranes berömda kvartett, Bill Evans och melodiskt inriktade ECM-konstellationer. Efter spelningen på Utopia tog jag chansen att för Tomas Franck visa på ett inramat foto på Dexter Gordon (fotograf Erik Lindahl). Påpekar att jag associerar den enastående insats han levererat till Dexter Gordon, varpå tenoristen replikerar ”det är min största idol” Med dessa influenserna i ryggen har utfallet blivit i stort sett fulländat. Att något enstaka solo inte leder vidare är en ytterst marginell invändning. Musiken utstrålar nerv, svindlande skönhet och berusande livsglädje!
Medveten om att recensionen blivit väldigt utförlig, men det kan inte hjälpas. På liveskivorna breder lidelsen för en vitt omfamnande genre ut sig och förgrenas förträffligt. Kvalitén gör att den bör bli omsorgsfullt behandlad. Här finns så mycket ljuvligt och ljudåtergivningen är superb. Det blir suggestivt och dynamiskt när fullödigt unisont spel brister ut i dialoger eller features/ solon.
Daniel Franck är ett sammanbindande kitt. träder efter paus fram i helfigur i två längre sekvenser. ”Tain” är läckert följsam och flexibel. Ger sig som förväntat av i ett par upphetsande polyrytmiska utflykter. Stegrande kaskader är ett varumärke. Fäster mig vid en komposition som låter som vore den europeiskt färgad. Tanis lyriska anslag färgar och anför, kompletterad av återhållsam basgång och batteristens filtklubbor. Mjuka elegansen förför. Tomas Francks smeksamma fraser i komposition tillägnad Wayne Shorter (hört honom live två gånger) tillhör också de många topparna. En ynnest att ha fått hört svenske saxofonisten live tre gånger senaste decenniet. En komposition, Signs Of Presence?, utmärker sig genom sina olika skikt, riktningsändringar och upphovspersonens anslag. Sprudlande smaskig sak utgör logisk final. Samtliga är på tårna med Jeff ”Tain” Watts i täten. Han släpper lös sitt tunga artelleri och bjuder på avancerad uppvisning. En av de mest fängslande liveinspelningar av tidlös jazz jag hört på senare år!