Kvarteret var väldigt lugnt och låg en bit från Berlin Mitte, där jag bodde. Gula lite äldre tegelhus, kanske från 70-talet, och träd med främmande, vackra, stora, gröna blad ramade in de lite öde, breda gatorna. Solen värmde och jag vandrade sakta medan jag sökte efter caféet där jag och Lisa Malmheden bestämt möte. Plötsligt ljöd ett ilsket larm i min mobil! Den vibrerade! Tanken rusade genom mitt huvud att jag borde söka skydd. Handlade det om en farlig bomb man hittat från andra världskriget? Stressad förstod jag inte textmeddelandet överst (på tyska). Först efter ett sms-svar från Lisa, insåg jag att det bara varit en övning. Så dramatiskt nog, var det med en känning av äkta svensk fredsskada, jag inledde min intervju, efter ett halvårs ivrigt mejlande. Jag skulle träffa Lisa, en av medarbetarna till det spännande one-line-projektet Berlin Psychoanalytic, de vars motto var: ”Gör psykoanalys fritt för folket!”.
Bakgrund och motivering till resan till Berlin
Först några ord kring varför jag var där, varför jag sökt och fått stipendium från Journalistförbundet för att få komma dit. Mitt eget intresse för psykiatrisk vård väcktes nog, på ett ganska brutalt sätt, allra först, i samband med min bästa väninnas mors öde. Det var våra visiter på vårdavdelningarna, som skakat mig så. Jag var runt 30 år. Hennes mor var en tjusig, charmig, klok gymnasielärarinna och kultiverad mamma. Men hon vårdades utan framgång i åtta år före sin död och åkte ut och in på mentalsjukhus. Minnet från när vi blixt-transporterade henne till akuten för avgiftning – på grund av för hög medicinering, har etsat sig fast. Min väninna och jag såg hur halsen var som fastlåst i en båge, vilket hindrade henne från att kunna vila på britsen. Stelheten var en följd överdoseringen. Vreden inom mig växte. Jag kunde inte ta in att det här hände i Sverige på tidigt 90-tal, då allt från Marie Cardinal, Alice Miller till Sigmund Freud och Johan Cullberg sedan länge låg på varje läsande människas nattduksbord. Att en humanare vård fanns som inte baserades på psykofarmaka, det visste jag. Inte heller hade avdelningarna där hon vårdades möjlighet att erbjuda samtal eller skapa annan tillit.
Synen på psykiskt sjuka och vårt människovärde i stort, har förändrats genom tiderna. Filosoferna Michel Foucault och Giorgio Agamben, med verken Vansinnets historia och Homo Sacer som jag läst, har ur olika etiska och historiska perspektiv beskrivit hur trenderna växlat. Tar man del av deras tankar väcks frågor. Hit hör frågan om vad som krävs för att ett land ska prioritera omsorg om personer vars människovärde ifrågasätts? Sjuka, arbetslösa och fattiga, de som lever under psykisk press, driver ju sällan själv sina frågor. Utifrån Foucaults och Agambens kartläggningar anas att – endast en nationell kris – är svaret. Om ett helt land drabbas, personer behöver rehabiliteras, som efter ett krig, förändras ”problemets” dignitet. Drivande i dag torde ju krisen med det landsomfattande missbruket av opium-preparat i USA vara, eller det skenande bruket av psykofarmaka i hela västvärlden. Här syns också en förskjutning, om än sakta, en långsam förändring.
Tyskland nationella kriser, är också ett exempel. Två krig medförde både fattigdom och psykisk ohälsa för en hel befolkning. Det blev omöjligt att ignorera. Landet motades in i ett hörn. Nazismen hade dessutom skadat den allmänna synen på människovärdet. Sammantaget tvingade detta fram landets ändrade värdering kring och även utveckling av psykiatrisk vård i praktiken. Tyskland skrev in etiska riktlinjer rörande människovärdet i själva grundlagarna – och dammade av Sigmund Freuds läror.
Men hur skulle rehabiliteringen av soldaterna gå till? Vem skulle betala? Skulle de bara (cyniskt) dela ut droger? Det visar sig för eftervärlden att det var just misslyckandet med att rehabilitera soldater drabbade av post-traumatisk stress (PTSD) efter första världskriget som tvingade fram en större kunskap kring psykiatrisk vård. Man hade givit dem enbart starka droger, vilket inte hjälpte. Understött av att ekonomin också vände uppåt, efter andra världskriget, förbättrades vården för alla. Både psykoterapi och psykoanalys, togs på allvar.
Så med ett resestipendium i fickan tog jag mig till Berlin i september 2025, intresserad av just dessa frågor. Jag ville ställa dem till personer verksamma inom det psykoanalytiska fältet, och hade hittat sajten och projektet Berlin Psychoanalytic. Deras vilja att kommunicera med en internationell publik, samt mottot att göra ”psykoanalys fritt för folket” ville jag veta mer om. Så nu satt jag där i Berlin tillsammans med en av initiativtagarna, Lisa Malmheden, utbildad till psykolog i Bayern och Berlin, men med rötter i Sverige.
Samtalet som följde hade kunnat pågå i timmar och är något jag gärna vill fortsätta, för att skriva mer i framtiden. Men här följer min första rapport, främst för att informera om one-line-projektet för möjliga intresserade. Men också berätta lite konkret om hur vården av psykiskt sjuka praktiskt fungerar i dag i Tyskland, vilket intervjun gav svar på. Först behövs några fakta:
Berlin Psychoanalytic – ett projekt på nätet
Berlin Psychoanalyticvar – och är fortfarande i någon form – ettonline-projekt, som via några olika plattformar vill sprida information om psykoanalys till en bred publik. Ursprungligen fanns en hemsida. Projektet skapades runt 2016 och drevs framför allt via en Youtube-kanal, men även enpodd samt ett instagram-konto. Alla föreläsningar var på engelska. Projektet sprider fortfarande information om grundläggande och avancerade psykoanalytiska begrepp – till exempel det omedvetna, narcissism, projektion och relationer i terapirummet. Mellan 2016 och 2022 producerade de utbildningsmaterial och konversationer med psykoanalytiker i vad som kan sägas vara en fri, tillgänglig läro- och diskussionsresurs om psykoanalys.
Deras huvudsakliga nav var således Youtube-kanalen Berlin Psychoanalytic där de både hade live-sessioner och lade ut föreläsningar. Filmerna finns i dag kvar på Youtube, fastän själva kanalen är nerlagd, likaså på Instagram. Podcastserien (feeds.transistor.fm), med många avsnitt, går också fortfarande går att nå. Inslag finns från så sent som 2024. En bok finns presenterad 2024 skriven av den jungianska psykoanalytikern som också var med och grundade projektet, Jakob Lusensky. En intervju från 2023 är gjord med tidigare chefen och professorn för Anna Freud Centre i London, Peter Fonagy. Mannens om bland annat integrerat empirisk forskning med psykoanalys. I poddavsnitten förs diskussioner om till exempel anknytningsteori, terapeutiska relationer, sinne och samvete och så vidare.
Heja online-projektet involverade ett antal personer där professor och doktor Aleksandar Dimitrijević, psykolog och psykoanalytiker och Jakob Lusensky, jungiansk psykoanalytiker, var initiativtagarna. De undervisade och höll föreläsningar som publicerades. Men det var från ett tidigt skede som också Lisa Malmheden, från Sverige deltog, som dåvarande psykologstudent. Hon ordnade allt praktiskt, digitalt, i dialog med Aleksandar och Jakob. En psykoanalytiker som också är en del av gruppen är den kliniskt arbetande psykologen Nicolás Lorenzini vars inriktning är Lacan.
På grund av att initiativtagarna senare slukats av andra åtaganden, har den aktiva publiceringen av nytt material succesivt avtagit från 2022. Men som jag nämnde ovan ligger övervägande material kvar, tillgängligt. Instagramkontot används även för att dela mindre uppdateringar https://www.instagram.com/berlinpsychoanalytic/
Lisa Malmheden antydde, vid min intervju i Berlin, att det inte var helt omöjligt att ursprungs-projektet någon gång framtiden kunde få liv igen. Men numer uppdateras sidan då och då endast om det är något angeläget de vill dela.
Psykiatri och tillgång till psykoanalys i Berlin och Tyskland
Inför min resa berättade Lisa Malmheden i ett mejl att det finns en väldigt levande rörelse i Berlin för psykoanalys. För henne finns det därför många utbildningsmöjligheter:
– Efter att ha avslutat mina psykologistudier söker jag nu till olika institut i Berlin för att påbörja min terapeututbildning. Beroende på vilken inriktning jag väljer — antingen psykodynamisk eller psykoanalytisk — tar utbildningen generellt sett minst 3 till 5 år. Det liknar lite en specialistexamen för läkare, och man arbetar med klienter under tiden.
Initialt ställde jag frågor om sjukvårdssystemet i Tyskland, vilka Malmheden besvarade utifrån att hon hela sitt vuxna studie- och yrkesliv levt där. Det framgick att terapi inte främst bedrivs privat, utan ingår i det allmänna vårdförsäkringssystemet. Vårdmodellen som tillämpas karaktäriseras av kontinuitet och stegvis vård. Man släpper inte patienten så snabbt som i Sverige. Psykoanalys kan ges vid de stora sjukhusen, även i den slutna psykiatrin. När en patient blir utskriven från en sluten avdelning i Tyskland existerar möjligheten till att delta i en utvecklad valfri långvarig eftervård. Här ingår gruppterapi med musik, konst, dans osv. Lisa Malmheden förklarade:
– Tagesklinik är en form av dagvård där man är inskriven men sover hemma och kommer till kliniken på vardagarna. Programmet innehåller vanligtvis konstterapi, musikterapi, fysioterapi, psykoterapi och gruppsykoterapi. I vissa fall fungerar det som en utslussning — en övergång från mer ingripande heldygnsvård tillbaka till vardagslivet. Men man kan också bli inskriven på en Tagesklinik utan att tidigare ha vårdats inom heldygnsvård.
Alla terapiformerna är dock reglerade i Tyskland, men även finansierade. Patienter inom psykiatrin har möjlighet till att länge få behålla en och samma (vårdande) person som känner deras historia. (läkare/psykiatriker/terapeut/psykoanalytiker)
Det faktum att lång terapi finansieras offentligt gör att Tyskland sticker ut internationellt. Landet har bevarat sitt historiska samhällsansvar och insikter kring psykiskt lidande. Att anse att psykoterapi och psykoanalys är en (inte minst ekonomisk) angelägenhet för samhället, snarare än en dyr lyx – placerad som marknadsvara – håller de fast vid.
– Efter utskrivning från psykiatrisk dygnsvård finns olika behandlingsformer tillgängliga — gruppterapi, enskild psykoterapi eller psykoanalys — vid sidan av medicinering och kontakt med läkare, förklarar Lisa Malmheden.
Psykoanalytiker är ofta läkare eller legitimerade psykologer i grunden. Deras utbildningar följer strikta utbildningskrav där patientarbetet pågår under ca 3 – 5 år före legitimering. Vid inskriven vård inom psykiatrin blir man tilldelad en psykoterapeut (i vissa fall en psykoanalytiker), vare sig man ber om det eller inte. Lisa Malmheden förtydligade:
– Som regel tilldelas man en psykoterapeut, som vid vissa sjukhus även är psykoanalytiker. De flesta psykoterapeuter är inriktade mot psykodynamisk terapi eller KBT (kognitiv beteendeterapi).
En annan historisk orsak till mentalvårdens utveckling i Tyskland – som min research inför resan visade på – är också studentrörelsen 1968. De vände sig mot auktoritet i allmänhet och föräldragenerationens tystnad efter nazi-tiden – i synnerhet. Filmserien Heimat, som många har sett, har ju också gjort detta väldigt levande för omvärlden. Under denna tid lyftes psykoanalytiska begrepp som ”förträngning” och ”skuld” som blev aktuella igen. Man såg tillbaka på det som Sigmund Freud forskade om. I Västtyskland erkände man därför på 1970-talet psykoterapi som en medicinsk behandling. En psykiskt sjuk obehandlad patient förväntades också kunna utveckla somatisk sjukdom, och antalet vårddygn i somatisk vård, räknades därför också in i den ekonomiska kalkylen. Psykoanalys och psykodynamisk terapi inkluderades också då i sjukförsäkringen. Man slog fast att terapi var förebyggande, rehabiliterande och samhällsekonomiskt motiverad. Men kunskaperna om psykoanalys var redan tillgängliga och grundlagda av Freud sedan 1900-talets början.
När jag ställer frågan till Lisa om hon tror att psykoanalysen ändå är hotad i dag i Tyskland, svarar hon att största hotet (ett av dem) är att det är så dyrt för den som utbildar sig. Väldigt få har råd att skuldsätta sig så rejält som den mycket långa studietiden kräver. Dessutom börjar kortare utbildningar i kognitiv terapi öka i landet. Hon säger:
– De kortare psykoterapeututbildningarna i kognitiv terapi har länge varit populära, och man märker tydligt att det är dessa teoretiska fundament som dominerar på de statliga universiteten och som lärs ut under psykologutbildningen. Under min utbildning fanns det dock studentinitiativ som bjöd in psykoanalytiker för föreläsningar, ett tecken på att intresset för psykoanalysen lever vidare.
Mitt besök i Berlin känns sammantaget bara som en början. Förhoppningsvis kommer fler rapporter från mig här – från landet där man ännu ger psykoanalys inom det allmänna sjukvårdssystemet – och anser att det är en samhällsnytta som ska vara tillgänglig för alla, inte en marknadsvara för de rika.
Psykoanalytisk vård – en verklig dialog med patienten
Som en avslutande reflektion, en vink till vår teknikfixerade samtid, är texten från 2019 – invid en föreläsning av psykoanalytiker Dimitrijevic, tillgänglig på podd-sidan. Han slår där ett slag för den mänskliga dialogen: (https://feeds.transistor.fm/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com):
”Psykoanalys var en revolutionerande praktik inom psykiatrisk vård av flera anledningar. En av dessa är att psykoanalytiker från allra första början trodde på kraften som låg i dialogen med patienter. Det är en definition av psykoanalytisk behandling att den fokuserar på noggrant lyssnande och att ge patienterna möjlighet att söka efter och utveckla sina röster. Det finns nu många bevis för att de flesta symtom och störningar har en viss betydelse och att denna betydelse kan hittas i det omedvetna.” (min översättning)
Flera podd-avsnitt finns också tillgängliga här:
https://podcasts.nu/poddar/berlin-psychoanalytic?utm_source=chatgpt.com
Psykoanalys borde vara fritt för folket!
Vid pennan Pernilla Wiechel,
frilansjournalist, samtalsterapeut PDT, lärare i bild- och psykologi på gymnasiet.
