Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jonatan Södergren

Popaganda: Dagsrapport dag 1: Jens Lekman, Little Dragon och Slowdive

by

Popagandas första dag går i höstens tecken. Inte bara är det duggregnet och den överhängande känslan av att sommaren är över som bidrar till det, utan även spelschemat känns välkurerat, från Pale Honeys hypnoyiska post-punk till Slowdives sällsynt lyckade återkomst, till den höstlika kulissen.

Dagen börjar med att Jens Lekman plikttroget inviger den stockholmska poppfesten inför de allra tidigaste besökarna varpå Pale Honey, som på scen är utökat till en trio, sveper in publiken i suggestiva melodier och ett närmast hypnotiskt driv. De tillhör helt klart landets mest intressanta gitarrdrivna band och duggregnet utgör en perfekt inramning för deras psykedeliska, Warpaint-doftande post-punk.

Little Dragon utgör ett välkommet undantag när de injicerar en välbehövlig dos elektrifierad funk mitt i allt sommarregn, och med en lika dansant som smittsam show som, visserligen kanske når sitt klimax relativt tidigt in i setet med Ritual Union, får de flesta läppar att le.

Därefter kliver Slowdive på den lilla scenen och inleder med en majestätisk version av Slomo som transcenderar det redan sällsynt lyckade comeback-albumet. Det är inte bara deras gamla material som har åldrats likt ett fint vin utan deras nya låtar med låtar som No Longer Making Time och Sugar for the Pill
– känns precis lika vitala som något de gjort tidigare och utgör ett utsökt komplement till hits som Alison , When the Sun Hits samt svansången Golden Hair vilken avslutar min första dag av årets Popaganda så storslaget som det bara går.

Way Out West: St. Vincent på scen Azalea – ibland mer som en konstinstallation än en rockkonsert

by

Foto: Peter Birgerstam

St. Vincent, Azalea
8 augusti 2018
Betyg: 4

Mitt i en oas av sponsorer, Oatly-tält och Klarna-torn kliver hon upp på Azaleascenen; Annie Clark som med sitt femtegiv Masseduction stod för ett av förra årets starkast lysande album – och på scen tycks hon bara ha vuxit till sig och fått en ännu mer självklar rockstjärnepondus.

I publiken viskas det om stormen med klass 2-varning som ska dra in över Göteborg imorgon, men som än så länge känns ganska avlägsen, för här och nu är vädret allt annat än stormigt. Åtminstone tills St. Vincent börjar riva av den enda efter den andra låten från hela sin katalog. Såväl Cheerleader som Digital Witness är så mycket mer elektrifierande funkiga än jag minns dem men det är just helheten med de nya låtarna som skapar en ram.

Även visuellt, för scenen tillsammans med hennes aura gör att det ibland känns mer som en konstinstallation än en rockkonsert, trots att hon antagligen är kvällens enda artist med egen signaturgitarr och knappast räds att gå loss på den.

Som festivalspelning är det en underhållande timma även om känslan är att det skulle kunna göra sig ännu bättre i en mörk klubblokal i höst.

Pierce Brosnan om Mamma Mia: “Bland det mest oförglömliga jag varit med om i hela mitt liv”

by

När uppföljaren till framgångssagan Mamma Mia! först kom på tal var tanken att göra en prequel, berättar producenten Judy Craymer under en presskonferens på Grand Hotel i Stockholm. Hon menar att karaktärerna bar på så rika bakgrundshistorier som du bara vill veta mer om; samtidigt var det omöjligt att göra något utan originalskådespelarna med bland andra Amanda Seyfried, Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård i ledande roller. Resultatet blev lite som Gudfadern del II där vi förflyttas framåt och bakåt i tiden.

– Det var mer som stod på spel den här gången, fortsätter Craymer. Eftersom den första blev en sådan succé. Jag tror varken jag, Björn eller Benny var säkra på om vi någonsin skulle kunna göra om det. Eftersom ettan blev så älskad över hela världen var det så mycket som stod på spel, så det krävdes någonting alldeles extra för en uppföljare ens skulle komma på tal.

Beskedet om ABBAs återkomst slog ner som en blixt i klar himmel tidigare i år, men vi får vänta ett tag till på de nya låtarna då de enligt Benny Andersson varken har en koppling till eller har påverkat inspelningen av filmen över huvud taget. Däremot är det bara tre låtar från den första filmen som är med även denna gång.

– Det går inte att göra Mamma Mia! utan att ha med Mamma Mia!, förklarar filmens regissör Ol Parker. Och det är brottsligt att inte spela Dancing Queen varje gång du får chansen.

–  Det var trixigt att få in Waterloo som sett till berättelsen är den mest abstrakta låten, tillägger Craymer. Men du lyckades till och med klämma in Fernando.

Till skillnad från förra filmen påpekar Björn Ulvaeus att vissa låttexter nu skrivits om för att passa bättre in i filmens narrativ. Han syftar på I’ve Been Waiting For You och My Love, My Life; två låtar som kanske inte är de kändaste numren hos gemene man men som nu alltså inte bara kommer i ny tappning men också med bitvis ny text.

– Jag älskar Ols manus, fortsätter Ulvaues. Särskilt hans lösning för slutscenen. Så jag var tvungen att skriva något som helt och håller klickade med var som hände på scen.

Dessutom gör både Björn och Benny små cameos i filmen. Ulvaues spelar en filosofiprofessor medan Andersson ”bara är pianisten”. Men du såg till att vi spelade i rätt tonart under Our Last Summer, flikar Craymer in. Så du gick verkligen in i din roll.

ABBA är ett fenomen som sprider glädje och förenar generationer. Amanda Seyfried, som i filmen spelar den nu gravida Sophie, berättar att hon själv upptäckte ABBA genom sin pappas samlingsskivor där ABBA var flitigt förekommande. Att hon får sitta här nu känns nästan för bra för att vara sant.

Som den yngre versionen av Meryl Streeps karaktär, och Seyfrieds mor i filmen, ser vi Lily James som förklarar att ABBA alltid har funnits med henne. Hon minns inte när hon först hörde dem, de har alltid varit en del av henne.

Vad är det då som gör Mamma Mia!-filmerna så speciella? Enligt Pierce Brosnan, som likt Stellan Skarsgård och Colin Firth spelar en av Seyfrieds potentiella pappor, är det vänskaperna de skapat.

– Tio år har gått så fort, förklarar han. Det här är en unik film för mig. Jag värdesätter dem verkligen, både på grund av vänskapen till alla som är med och musiken i sig; texterna är poesi; de har fängslat så många generationer av män, kvinnor och familjer. Jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattar att spela Sam och alla ögonblick med Amanda. Jag måste även säga att se Cher gå upp på scen och sjunga Super Trouper är bland det mest oförglömliga jag varit med om i hela mitt liv. Jag hade faktiskt en dag ledigt och tog min mamma på lunch. Vid tolvtiden ringde de och ville ha mig tillbaka i studion. Jag tog med henne och sade att vi fick se vad som händer. Vad som hände var att Cher sjung Super Trouper på scen. Alla hade med sig sin mamma eller sin pappa eller sin pojkvän eller sin flickvän. Det blir inte bättre än så. Att sitta i vänners sällskap och se filmhistoria skrivas är någonting jag hoppas bära med mig länge.

Foto: BeA Nilsson

Filmen “Mamma Mia! Here We Go Again” har svensk biopremiär onsdag 18 juli 2018.

Filmklipp från presskonferensen:

 

 

Filmrecension: Trainspotting 2

by

Trainspotting 2
Betyg: 4
Biopremiär 22 februari

Först en möjlighet, följt av svek. Tjugo år efter Danny Boyles kultfilm tvingar en personlig tragedi en nu medelålders Mark Renton (Ewan McGregor) att återvända hem till Edinburgh, för att konfrontera sina demoner och återse alla vänner han har svikit. Sick Boy har bytt ut heroinet mot kokain och driver något slags eskortföretag där han tillsammans med sin partner Veronika pressar kunder på pengar; Spud är så ärrad av sitt drogmissbruk att han inte längre får träffa sin fru och sin son; Begbie har suttit inne och har fortfarande problem att kontrollera sin ilska.

Även om det vid en första anblick tycks vara mycket som har förändrats, så dröjer det inte lång tid innan saker och ting blir sig lika igen. Men denna gång har såren som tidens gång så oundvikligt orsakar också smugit sig in i handlingen; bland annat i form av nostalgiska Super 8-klipp från våra anti-hjältars skolgång. Filmen refererar även snyggt tillbaka till originalet från 90-talet och bildar, inte minst med sitt soundtrack, på något vis nästan en myt kring sig själv.

Att få återvända till den mörkt tragikomiska skotska vardagsrealismen med det missanpassade kompisgänget i fokus är betydligt mer underhållande än vad jag hade vågat hoppas på. Trainspotting 2 är så gott som lika bra som sin klassiska föregångare och tillhör definitivt de bättre uppföljarna som gått upp på biografer den senaste tiden.

Where’s the Music?

by

Fredag

FKP Scorpio som ligger bakom Norrköpingsfestivalen Where’s the Music? har i år lyckas pussla ihop ett späckat program med många mindre men ack så spännande akter som vi säkert kommer få höra mer om framöver. För min del börjar fredagen med Gestures som gav ett kort men energiskt set på hårdrockspuben Saliga Munken. Det är distad garagerock som får en att vilja höra mer.

Därefter springer jag till Arbis där Malmöbandet Hater lämnar ett lite mer återhållsamt avtryck med sin perfekta indie. Lokalen är helt annorlunda med sina guldiga fåtöljer och det är lite det som är charmen med den här festivalen. Att du får upptäcka så många spektrum av utelivet under en och samma kväll.

Rein såg jag senast på Debaser häromveckan, men jag kunde inte hålla mig ifrån att se henne igen när hon uppbackad av trummisen Linnea Amling vid 23-tiden intog Dynamo för en lika intensiv som elektrisk spelning. Starkaste ögonblicket var när hon spottar ur sig orden C A P I T A L I S M i en av låtarna.

Därefter blir kvällen något av en dimma då jag hakar på vänner på olika spelningar utan att riktigt hålla koll på vad jag ser, förrän jag råkar hamna på Crescendo där den estländska rapparen Tommy Cash avslutar fredagskvällen på bästa möjliga vis.

Lördag

Framemot kvällen vaknar showcasefestivalen till liv igen och lördagens första akt för min del blir Tella Viv som intar Arbis lokaler. Stockholmsbandet experimenterar lekfullt med ljud och effekter utan att det psykedeliska tar över poppen. Det är både upplyftande och underhållande. Därefter spelar ShitKid på samma scen och även hon imponerar med sin ösiga rock.

Efter en promenad till Dynamo hinner jag se lite av lo-fi-bandet Magic Potions somriga gitarrpop innan det är dags för Boys att inta samma scen. Även de lämnar ett positivt avtryck med sin västkust-doftande indie.

Terra spelar på puben Cromwell i närheten och deras spelning känns som en resa till 90-talet. Efterföljande Delagoon hämtar också inspiration från 90-talsindie men slänger in en välbehövlig dos punk i mixen. Bland annat spelas nya singeln Under Influence som kommer vara med på deras kommande debutalbum.