Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jonatan Södergren

Filmrecension: Nosferatu – Makaber jul och ruskigt nytt år

by

Nosferatu
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 januari 2025
Regi Robert Eggers

Vad är tid för en blodtörstig vampyr?
1979 bjöd Isabelle Adjani och Klaus Kinski på oförglömliga prestationer i Werner Herzogs klassiska tolkning av berättelsen om den ikoniska vampyren. Den filmen i sig var en hyllad nytolkning av stumfilmsklassikern från 1922.

Adjani briljerade som oskuldsfull symbol för dygd, medan Kinski… ja, han var Kinski. Med inspiration hämtad från tysk expressionism och en poetiskt mörk berättarstil, är det en film som fortfarande hemsöker mig. I mina ögon förblir det den absolut bästa filmatiseringen av Bram Stokers berättelse.


Nu, nästan 50 år senare (och 100 år efter originalet), likt en vampyr som vägrar dö, är det dags igen. Berättelsen återuppstår på biograferna, denna gång i regi av Robert Eggers, som imponerat med stilistiska mästerverk som The Lighthouse (2019) och The Northman (2022). Eggers tycks ha en naturlig känsla för mörka, suggestiva världar, och Nosferatu är inget undantag.

Lily-Rose Depp axlar nu manteln från Adjani och porträtterar en kvinna som i en sanndröm lockas till mörkrets furste. Snabbspola några år framåt, och ondsinta planer sätts i verket. Hennes make (Nicholas Hoult) reser till Böhmen för att sälja en herrgård till greve Orlok, självaste Nosferatu (Bill Skarsgård). Willem Dafoe stjäl flera scener som en excentrisk, ”canceled” professor.

Filmens stil är krypande obehaglig. Att handlingen utspelar sig under julen gör det knappast till en julfilm – här är det makabert och gotiskt som gäller. Ändå saknas något av den där riktigt kusliga känslan från Herzogs patinerade, tidlösa värld. I vår moderna TikTok-era är det svårt att uppnå samma poetiska mörker som i Kinskis dagar.

Med det sagt är detta fortfarande en sevärd version av den odödliga berättelsen om det odödliga monstret.

Lollapalooza, rapport från dag 3

by

Lollapaloozas erövring av den svenska festivalsommaren är en märkligt framgångsrik berättelse om “glokalisering” — både globalt och lokalt — när globala fenomen kryddas med lokala inslag. Varumärket Lollapalooza grundades av Perry Farrell (från grungebandet Jane’s Addiction) i Chicago i början av 1990-talet. Festivalen har numera spridit sina vingar långt bortom den amerikanska kontinenten. Stockholm-upplagan i Gärdet har blivit en naturlig del av Sveriges populära musiklandskap, inte minst efter pandemin då den slagit publikrekord samtidigt som arrangemanget är oklanderligt med lite trängsel och få köer till matområden (vilket en ofta hör mardrömshistorier om från andra musikarrangemang). Förra året, till exempel, krönte Lollapalooza en vecka som började med spelningar av Dua Lipa på Gröna Lund och Harry Styles på Tele2 Arena.

I år tar jag mig in till området på lördagen, festivalens sista dag. Dagarna dessförinnan har bjudit på en minst sagt eklektisk line-up — med spelningar av bland annat hiphop-stjärnskottet Travis Scott, Brighton-DJ:n Fatboy Slim (som rönte stora framgångar på 90-talet med låtar som Praise You, Right Here, Right Now och The Rockafeller Skank), och den mer samtida ikonen Lizzo. Även lokala akter, alltifrån popstjärnan Zara Larsson till indiefavoriterna Dina Ögon, ger festivalbesökarna en smak av det svenska musikundret.

Lördagen känns överlag mer pop- och indiebetonad. Det är bitvist rätt glest på området. På väg till första spelningen med Indigo de Souza passerar jag “tältscenen” Perry’s Stage för ett ganska tungt DJ-set med cirka fem personer i publiken. Synd eftersom musiken faktiskt är rätt bra! Nästan lika glest är det när den amerikanska låtskrivaren Indigo de Souza, uppbackad av en trio musiker på bas, gitarr och trummor, spelar på en av festivalens största scener, Bay Stage. “Why are you guys here? It seems so strange. It’s so many other things going on,” konstaterar hon tidigt i setet som tangerar mellan awkward och älskvärt Hennes tredje album All of This Will End släpptes i våras. Dagen till ära är hon iklädd en t-shirt med trycket Happy Barbie birthday to me. Det rör sig om gitarrtung emo-folk med hjärtat på utsidan av Barbie-tröjan. Budskapet passar naturligtvis in på den ganska ‘barbiefierade’ varumärkeskultur vi lever i (med en sponsrad Barbie-attraktion mitt på festivalområdet). Det visar sig dessutom vara hennes födelsedag, med tårta på scenen, och en publik som sjunger Happy Birthday. Det är en rätt överraskande spelning för tidpunkten på dagen, med krämiga gitarrer som egentligen kanske skulle passat bättre på en rockklubb, och det känns bitvis lite repetitivt. Låten som sticker ut och lämnar starkast intryck är Smog med sitt rytmiska driv.

Peggy Gou, vars hit (It Goes Like) Nanana kandiderar om epitetet årets sommarplåga, intog därefter redan nämnda Perry’s Stage. Tältscenen i fråga fokuserar mer på elektronisk musik och DJ’s. Publiken skanderar “Peggy, Peggy” innan den Berlin-baserade koreanskan intar scenen för en av festivalens höjdpunkter. Det är maximalt såväl ljudmässigt som visuellt; som ett enda långt crescendo. Partystämningen stärks av det animerade bildspelet i bakgrunden. Vid ett skede under det nästan helt instrumentala setet slängs ett giraff-gosedjur upp på scen. Slutet med redan nämnda (It Goes Like) Nanana är ren och skär eufori.

Dagens sista spelning för min del är Japanese Breakfast med Michelle Zauner i spetsen. Senast hon spelade i Stockholm var på Obaren samma dag som Donald Trump valdes till president i USA. Sedan dess har hon hunnit släppa ifrån sig två album — 2017 års Soft Sounds from Another Planet och 2021 års Jubilee — samt boken Crying in H Mart. Det är en charmig indiespelning som förtjänar en bättre inramning, med en backdrop föreställandes samma persimmon-frukter som senaste albumomslaget. Faktum är att det är sista datumet på hennes Europaturné. Hon backas upp av fem tajta musiker, bland annat en saxofonist och en kostymklädd trummis som körsjunger på hennes starkaste låt, Everybody Wants to Love You.

Som Gärdet-bo är det lätt att älska Lollapalooza med musik i världsklass bara ett stenkast från balkongen. Tyvärr är det ofta oförtjänt tomt på spelningarna. Helhetsintrycket är dock att det är en trevlig och lyxig festival som är belägen mitt i innerstaden.

Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

by

Asteroid City
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Wes Anderson
Skådespelare Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Tom Hanks, Jeffrey Wright, Tilda Swinton, Edward Norton, Adrien Brody, Steve Carell, Matt Dillon, med flera

Wes Andersons senaste film är stjärnspäckad i dubbel bemärkelse. Rollistan består bland annat av Scarlett Johansson, Tilda Swinton, Edward Norton och Tom Hanks. Men filmen handlar även om stjärnor, bokstavligen talat.

Det är ett slags metanarrativ. Asteroid City är en pjäs inom en pjäs (rättare sagt en tv-pjäs) så att säga. Edward Norton spelar pjäsförfattaren som går igenom akterna inför den imponerande rollsättningen. Det är ett 50-tal präglat av atombombssprängningar. Augie (Jason Schwartzman) är en krigsfotograf tillika far till tre yngre flickor och en äldre son, vars smeknamn är Brainiac, som ska gå i rymdskola. Hans fru, barnens mamma, har precis gått bort och han handskas med det. Den ansträngda relationen till svärfadern, spelad av Tom Hanks, är också underhållande.

De befinner sig som sagt i Asteroid City för en slags rymdskola för smarta barn. Scarlett Johansson spelar den tragiska stjärnan (se, stjärnor igen!) Midge Campbell vars dotter också går i rymdskolan. Som vanligt lägger Wes Anderson står vikt vid estetik snarare än handling. Scenerna i den amerikanska öknen är snygga. Och den stilla humorn i symbios med metanarrativet och relationerna mellan de olika karaktärerna tar filmen förvånansvärt långt. Även om skratten var lågmälda var det länge sedan jag skrattade så ofta i biosalongen.

Filmrecension: See How They Run – Charmig “whodunit” i Agatha Christies anda

by

See How They Run
Betyg 3
Svensk biopremiär biopremiär 30 september 2022
Regi Tom George
I rollerna Sam Rockwell, Saoirse Ronan, Adrien Brody, David Oyelowo, Ruth Wilson, Reece Shearsmith, Sian Clifford, Harris Dickinson, Charlie Cooper

See How They Run är en meta-“whodunit” som behandlar genren den verkar inom. Den går upp på bio knappt en månad efter att Lucy Worsleys biografi om den lika hemlighetsfulla som svårfångade deckarförfattaren publicerades. Har hela världen blivit Agatha Christie-tokig?

Filmen utspelar sig tidigt 50-tal. Miljön är Londons teaterscen, West End. Estetiken påminner om fjolårets Last Night in Soho blandat med Wes Anderson. Agatha Christies pjäs The Mousetrap gör succé och ska snart spelas in som film. En osympatisk jänkare (Adrien Brody) ska agera regissör. Men i samband med en fest backstage för att fira det hundrade framförandet av pjäsen blir han mördad i kostymförrådet. Alla är misstänka och har sin egna motiv för att vilja ha ihjäl Hollywood-regissören.

Sam Rockwell och Saiorse Ronan spelar de två Scotland Yard-poliserna som ska lösa fallet. En stor del av behållningen i filmen är just deras personkemi. Brittisk statushierarki bidrar med ytterligare ett komiskt inslag när de kallar varandra för kommisarie, inspektör, konstapel, etc., till absurdum. I slutändan blir det kanske för mycket pastisch, mer komedi än mysterium, men alltjämt en charmig whodunit.

Filmrecension: Nope – Jordan Peeles uppföljare till Get Out och Us vill för mycket för sitt eget bästa

by

Nope
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 augusti 2022
Regi Jordan Peele
I rollerna Steven Yeun, Keke Palmer, Daniel Kaluuya, Michael Wincott, Terry Notary m fl.

Jordan Peele är tillbaka med sin tredje film efter kritikersuccéerna Get Out (2017) och Us (2019). Nope är en kreativ film, för att inte säga bitvis banbrytande, men jag lämnar ändå biosalongen med en blandad upplevelse. Första timmen känns det som att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara för film, som att den fastnar i att vilja säga för mycket på en och samma gång, för att sedan mynna ut i en spektakulär andra hälft. Jag frågar mig själv om den långdragna inledningen var nödvändig för att bygga upp karaktärerna och handlingen, men jag är osäker.
Det rör sig någonstans mitt emellan sci-fi och skräck. Filmen handlar om en svart familj som tränat upp hästar för Hollywood i flera generationer. Familjens patriark dör redan i öppningsscenen efter att ett föremål som troligtvis fallit från ett flygplan träffar honom. Vi får istället lära känna hans två barn, OJ (spelad av Jordan Peele-favoriten Daniel Kaluuya) och hans mer karismatiska syster Emerald (Keke Palmer imponerar i denna roll). De börjar snart misstänka att något övernaturligt är i görningen och bestämmer sig för att försöka filma detta övernaturliga fenomen.
I ett av filmens sidospår ser vi Oscars-nominerade Steven Yeun som en före detta barnstjärna från 90-talet som fortfarande är traumatiserad efter att de andra skådespelarna i hans tv-program blev brutalt mördade av en schimpans. Sidospåret har kanske en symbolisk betydelse för filmens budskap om att tämja det otämjbara, men känns även symptomatisk för den röriga inledningen. Men när filmens pusselbitar väl fallit på plats blir det en riktig nagelbitare. Problemet är bara att startsträckan är så lång. Möjligtvis är filmen för kreativ för sitt eget bästa, den hade i min mening vunnit på att vara lite mer rakt på sak, gärna med en annorlunda klippning.