Lollapaloozas erövring av den svenska festivalsommaren är en märkligt framgångsrik berättelse om “glokalisering” — både globalt och lokalt — när globala fenomen kryddas med lokala inslag. Varumärket Lollapalooza grundades av Perry Farrell (från grungebandet Jane’s Addiction) i Chicago i början av 1990-talet. Festivalen har numera spridit sina vingar långt bortom den amerikanska kontinenten. Stockholm-upplagan i Gärdet har blivit en naturlig del av Sveriges populära musiklandskap, inte minst efter pandemin då den slagit publikrekord samtidigt som arrangemanget är oklanderligt med lite trängsel och få köer till matområden (vilket en ofta hör mardrömshistorier om från andra musikarrangemang). Förra året, till exempel, krönte Lollapalooza en vecka som började med spelningar av Dua Lipa på Gröna Lund och Harry Styles på Tele2 Arena.
I år tar jag mig in till området på lördagen, festivalens sista dag. Dagarna dessförinnan har bjudit på en minst sagt eklektisk line-up — med spelningar av bland annat hiphop-stjärnskottet Travis Scott, Brighton-DJ:n Fatboy Slim (som rönte stora framgångar på 90-talet med låtar som Praise You, Right Here, Right Now och The Rockafeller Skank), och den mer samtida ikonen Lizzo. Även lokala akter, alltifrån popstjärnan Zara Larsson till indiefavoriterna Dina Ögon, ger festivalbesökarna en smak av det svenska musikundret.
Lördagen känns överlag mer pop- och indiebetonad. Det är bitvist rätt glest på området. På väg till första spelningen med Indigo de Souza passerar jag “tältscenen” Perry’s Stage för ett ganska tungt DJ-set med cirka fem personer i publiken. Synd eftersom musiken faktiskt är rätt bra! Nästan lika glest är det när den amerikanska låtskrivaren Indigo de Souza, uppbackad av en trio musiker på bas, gitarr och trummor, spelar på en av festivalens största scener, Bay Stage. “Why are you guys here? It seems so strange. It’s so many other things going on,” konstaterar hon tidigt i setet som tangerar mellan awkward och älskvärt Hennes tredje album All of This Will End släpptes i våras. Dagen till ära är hon iklädd en t-shirt med trycket Happy Barbie birthday to me. Det rör sig om gitarrtung emo-folk med hjärtat på utsidan av Barbie-tröjan. Budskapet passar naturligtvis in på den ganska ‘barbiefierade’ varumärkeskultur vi lever i (med en sponsrad Barbie-attraktion mitt på festivalområdet). Det visar sig dessutom vara hennes födelsedag, med tårta på scenen, och en publik som sjunger Happy Birthday. Det är en rätt överraskande spelning för tidpunkten på dagen, med krämiga gitarrer som egentligen kanske skulle passat bättre på en rockklubb, och det känns bitvis lite repetitivt. Låten som sticker ut och lämnar starkast intryck är Smog med sitt rytmiska driv.
Peggy Gou, vars hit (It Goes Like) Nanana kandiderar om epitetet årets sommarplåga, intog därefter redan nämnda Perry’s Stage. Tältscenen i fråga fokuserar mer på elektronisk musik och DJ’s. Publiken skanderar “Peggy, Peggy” innan den Berlin-baserade koreanskan intar scenen för en av festivalens höjdpunkter. Det är maximalt såväl ljudmässigt som visuellt; som ett enda långt crescendo. Partystämningen stärks av det animerade bildspelet i bakgrunden. Vid ett skede under det nästan helt instrumentala setet slängs ett giraff-gosedjur upp på scen. Slutet med redan nämnda (It Goes Like) Nanana är ren och skär eufori.
Dagens sista spelning för min del är Japanese Breakfast med Michelle Zauner i spetsen. Senast hon spelade i Stockholm var på Obaren samma dag som Donald Trump valdes till president i USA. Sedan dess har hon hunnit släppa ifrån sig två album — 2017 års Soft Sounds from Another Planet och 2021 års Jubilee — samt boken Crying in H Mart. Det är en charmig indiespelning som förtjänar en bättre inramning, med en backdrop föreställandes samma persimmon-frukter som senaste albumomslaget. Faktum är att det är sista datumet på hennes Europaturné. Hon backas upp av fem tajta musiker, bland annat en saxofonist och en kostymklädd trummis som körsjunger på hennes starkaste låt, Everybody Wants to Love You.
Som Gärdet-bo är det lätt att älska Lollapalooza med musik i världsklass bara ett stenkast från balkongen. Tyvärr är det ofta oförtjänt tomt på spelningarna. Helhetsintrycket är dock att det är en trevlig och lyxig festival som är belägen mitt i innerstaden.