Av Kristina lugn
Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist
Maskdesign: Elin Bergström
Ljusdesign: Nicklas Jörgner
I rollerna: Marie Delleskog och Beata Hedman
Premiär: 11/10 2025 Lilla scen Göteborgs stadsteater
Spelas till och med 25/10
Råkade bli en intensiv period med fyra scenkonstverk på lika många dygn. Dumt att samla på sig så många osorterade intryck när man kämpar emot tilltagande skrivkramp. Försöker att beta av skrivandet bakifrån, vilket kändes som ett naturligt tillvägagångssätt eftersom det jag senast såg tillfredsställde mig allra mest. Låt mig först ge ett par sakliga upplysningar om Silver Star. Enaktarens längd är osedvanligt kort, klockar in på cirka femtio minuter. Mattias Nordkvist verkar ha fått blodad tand vad gäller att ge sig i kast med regiarbete. Innan sommaren var över regisserades framgångsrikt En alldeles särskild dag på samma scen, också det ett kammarspel baserat på prisad italiensk film med två självlysande stjärnor i huvudrollerna. I kort intervju berättar Nordkvist som ju ingår i Stadsteaterns fasta ensemble om hur han reagerade när han läste Kristina Lugns pjäs från 1995. Att han skrattade och rördes till tårar om vartannat. Dråpliga humorn betonas plus att Beata Hedman (yngst av skådespelarna i huset) och Marie Delleskog (äldst i ensemblen) pushat varandra under hans ledning. Ska påpekas att förutom regi ansvarar han för såväl scenografi som kostymdesign.
Min kunskap om akademiledamotens verk? Jag har tyvärr aldrig besökt Brunnsgatan 4. Recenserade Rut och Ragnar och Idlaflickorna då de sattes upp på Göteborgs Stadsteater. Har bestämt mig att jag hade stor behållning av Nattorienterarna vars version med grand old lady-duon Meta Velander & Yvonne Lombard gjorde succé om spelades in av SVT. Såg för länge sedan en föreställning i Mölndal där hennes poesi hade tonsatts och för cirka åtta år sedan sedan recenserades ”Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn” från Stora Teatern. Under den turnén ställde poeten in på grund av sjukdom. Återkom lyckligtvis till Göteborg något år senare under Kulturkalaset. Av Sarah köptes cd-boken utgiven av Diesel Music där samtliga sjungna dikter tryckts. Har vidare sett intervjun i Min sanning, minnesporträttet samt när det begav sig den osannolika talkshowen där det röktes hejdlöst. Och härom året skrev jag när Mirja Burlin imiterade Kristina Lugn i fyndig Lucnchteater och sjöng ett knippe av hennes dikter. När jag var gift med Herman har hörts live med Lisa Nilsson ett par gånger. och med Jenny Almsenius.
Med tanke på dramatikerns förkärlek för aparta individers slumpmässiga möten, kan det tyckas underligt att det här inte refereras till Nattorienterarna. Till skillnad från Vera och Bricken skiljer det två generationer emellan Alfhild (Marie Delleskog) och Camilla (Beata Hedman). Båda är på rymmen, verkar omgruppera och funderar på nästa destination när de träffas i en upplyst park med gröna bänkar. Den förra med cykel och packning på släp ska vara i 75-års åldern medan Camilla nog inte ens gått ut grundskolan. Dessa båda varelser har rymt, lämnat en tillvaro de inte stod ut med. Barnlösa sjuttifemåringen hävdar absurt nog att hon rymt från sin soffgrupp. Goth-tjejen har stuckit iväg från sin mamma och längtar efter pappan som tidigt övergav henne. I en sekvens menar hon att hon ägnar sig åt en samvetskonflikt av privat natur och inte får bli störd.
Vi får en rapsodisk inblick i två människors mentalt skakiga situation och hur den hanteras. Ibland når de nästan fram till varandra, samtidigt som de är tämligen inneslutna i sig själva. Särskilt den labila tonåringen som kallar sig resultatet av ett snedsprång markerar sin integritet, visar att hon behöver få ordning på sina tankar. Trotsig livsvilja konfronteras med en desillusionerad livserfaren kvinna. Hon vill öppna nattcafé och rekrytera en servitris. Kristina Lugns egensiinigt genomskådande blick känns igen, i en bister granskning av villkor vilka ändå kan ge en glipa av en ljusare tillvaro. Publiken stiftar bekantskap med ensamhetens väsen, betydelsen av våra ursprung och hur var ens förutsättningar påverkas av huruvida vi känner oss älskade, om vi blivit sedda. Den som vill ha fler nycklar och få veta hur det går måste ha i åtanke hur Kristina Lugn fungerar som dramatiker. Vi får en lägesbild, inga lösningar.
Torde vara en speciell känsla att spela mot varandra med denna avsevärda åldersskillnad, även om den inte är lika stor i verkligheten. Skådespelarna medverkade för övrigt båda i Bernardas hus nyligen. Delleskog iförd träningsjacka gestaltar någon som tillfälligt tycks krisa, smider planer i väntan på Silver Star. Tydligen en vit häst i en saga, fast högt osäkert om Camilla får någon förklaring. 28-åringen som gick ut motsvarande Scenskolan i förfjol har varit med i uppsättningar i Stockholm och Uppsala och ägnat sig åt att dubba filmer och serier. Hennes sceniska agerande kännetecknas av en punkig nerv som pendlar mellan utbrott och implosioner. Hedman verkar ha ett enorm driv i sig, antagligen en tacksam egenskap för regissör Nordkvist även om det inte får överexponeras. Spännande att olika psyken, olika tekniker agerar tillsammans och tar lärdom av varandra.
En intressant iscensättning gjorde mig som helhet positivt inställd, fast fördjupning uteblir. Hade dock trott att den skulle kunna ha erövrat och upptagit mina tankar i större utsträckning. Registrerade en finurlig detalj. I högtalarna hörs vid flera tillfällen ikoniska låtar av The Cure (recenserade dem på WOW och såg bandet på Scandinavium under storhetstiden), inte minst deras melankoliskt besvärjande hit Pictures Of You från 1990. Man inser att svartklädda rockmusiken har ett omistligt värde för Camilla, vilket otvivelaktigt märks på hennes rörelser. Underfundigt att hennes hängivenhet i kroppsspråket sedermera tas över av en häpnadsväckande vital Alfhild.