10/10 2025
Skeppet i Göteborg
Flera sidor av Frida Öhrn med Mats Schubert
Positiv recension i Orkesterjournalen av jazzskiva sångerskan släppte för ett par år sedan blev min inträdesbiljett. Händer följaktligen då och då att Frida Öhrn gör konserter med jazzig pianotrio. Kan inte erinra ha hört henne live i helfigur tidigare, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. En brist nu åtgärdad. Om jag fattat rätt är turnén med pianisten Mats Schubert (också flitigt anlitad studiomusiker, kompositör och producent) ett nytt samarbete, fast hon känt Bo Kaspers klaviaturspelare i tjugo år. Pianisten var som Wikipedia uttrycker det tidigare känd under namnet Asplén. Här ikläder han sig till fullo ackompanjatörens roll bortom Bo Kaspers Orkesters publikdragande stjärnglans. Recenserade dem för övrigt på såväl Lorensbergsteatern alldeles före pandemin och lyckade krogshowen på Rondo några år tidigare.
Men nu till ämnet: 46-åringens förehavanden på scen, hennes mångfasetterade bakgrund och upplysningar om yttre förutsättningar. Jag kommer fram efter att de börjat, missar tio-femton minuter på grund av inplanerat besök på Teater Trixter i närheten. Ljudet är till belåtenhet om än i starkaste laget. Öhrn berömmer akustik, lokal och publik. Hon engagerar oss en hel del med allsång och dylikt (en kör var tydligen på plats) och vi är med på noterna. Responsen genom applåder är hjärtlig från en skara som borde varit större. Kanske för högt biljettpris och definitivt mördande konkurrens i Göteborg – Jakob Hellman på Pustervik, Carmina Burana i Konserthuset och Utopia ett par stenkast ifrån var knökat. Öhrn introducerar och motiverar sina låtval i en intim konsert utan paus, vars brokiga repertoar speglar vad hon föredrar att sjunga. Bland en rad covers görs också snyggt plats för original. Uppskattade att hon höll sig i sin personliga och musikaliska bubbla, avhöll sig från att anspela på vår samtids förödande polarisering.
Öhrn har deltagit fyra gånger i Mello, gjort skiva med Bo Sundström där de tonsatt Per Lagerkvist, fick megahit med bandet Oh Laura, gjort ett par soloplattor varav debuten draperats i elektroniskt sound, samarbetar med Kalle Moraeus i tiomannaband, sjungit svenska 40-tals schlagers, medverkat på album med Caj Karlsson, uppträtt med Arne Domnérus och var faktiskt enda kvinnan som sjöng på dennes minneskonsert, varit medlem i KlubbN och LaRoxx, ingått i show med Peter Jöback, tävlat två gånger i Så ska det låta, skådespelat samt medverkat i minneskonsert för Totta Näslund (jag var med på Nef). Flest spelningar har sannolikt gjorts i country-doftande trion Cookies ´N´ Beans.
Artisten med avsevärd bredd förfogar över en kraftfull stämma, en som det brukar heta sjusärdeles pipa. Handlar om viljan att satsa hundraprocentigt i lika hög grad som ansenligt omfång. Känslomässiga inställningen jämte en viss raspighet får mig att associera till svarta vokalisters hängivenhet, därav rubrikens gospelreferens. Läst att hon också tolkat Roxette, vilket leder tanken till Marie Fredriksson. Här finns en samhörighet i attackerande uttryck. Får reda på att konserten knyts samman med verser av Per Lagerkvist. Det första jag hör är emellertid sista delen på Leva nu som framfördes 2021 i Allsång på Skansen, stark låt skriven tillsammans med bland andra Sarah Dawn Finer.
Ett original på engelska tar vid. Bärs fram av ett enormt klös och en, tror jag, tonartshöjning från publiken på begäran. På kanske hälften av låtarna använder Öhrn sin akustiska gitarr, fast det är flygeln och passionerade sången som befinner sig i framkant. Några gånger adderar artisten effektfullt munspel. Av egentillverkade melodier får vi exempelvis också dunder-hitten Release Me o Til The Music Starts Again skriven för det stora projekt hon dragit igång med Kalle Moraeus under namnet Banna Sona Band. Texten handlar om när hjulen snurrar för snabbt och hur överhängande risken då är att gå in i väggen. Den oundvikligen hitten utgör annonserat finalnummer. Fastnar för porlande balladen med få ackord. Minimalismen inbjuder till den berörande allsång som initieras.
Vi serveras vitt skilda covers vilka passar för detta intima format och Öhrns passionerade stämma. Hon berättar om all maffig musik hon blev matad med av pappa under uppväxten. Beskriver sig som lillgammal eftersom hon sög åt sig från skilda genrer. Lyfter fram Alice Bans, Elvis och Beatles. Först kommer riktigt hudlös honky tonk i form av Lovesick Blues, en dänga från 20-talet förknippad med Hank Williams. Den följs av Peace Train (C. Stevens). Artisten visar hur hon med varje fiber i kroppen älskar att ta ton, verkligen sjunga ut när läge uppstår. Engagerande sången känns influerad av svartas utlevelse, därav anknytningen till gospel minus explicit kristet budskap.
Konsertens krön nås oftast när energin i glädjen att stå på scen, förmedlas med något lägre intensitet. Sådana magiska stunder uppstår i lätt kvidande I´m On Fire (B. Springsteen) vars text skrudats i svensk översättning och när två ytterst berörande alster tvinnas samman. Syftar på Lean on Me (B. Withers) till lysande ackompanjemang och Time After Time (c. Lauper). När det blev souligt kunde jag sakna en basist eller diskret rytmsektion, så som var fallet när Jojje Wadenius kompade pianist Lotta Hasselqvist Nilsson på Aftonstjärnan härom veckan. Men sättningen backade förtjänstfullt upp sångens vibrerande omfång.
Apropå bekännelsen att ha varit Beatlesnörd framförs John Lennons Jealous Guy, en låt jag i likhet med Lean On Me har på samlingsskiva och vars storvulna version i Roxy Musics tappning jag är svag för. Anser dock att anslaget blev för hårt vilket gjorde att nyanserna inte riktigt gick fram. Ibland hade hon tjänat på att utveckla vissa melodiers dynamik och här hållit igen en smula, även om det går inte emot artistens natur. Fler sidors perspektiv gick fram desto mer i extranumren vilka utgjordes av söta schlagern En månskenspromenad (T. Ehrling/ N. Hellström) och ljuv tonsättning av Per Lagerkvists klassiska dikt Det är vackrast när det skymmer.
Bevistar en konsert på cirka halvannan timme genomsyrad av exceptionellt fin stämning uppfångad av rutinerade artisten. Vad man främst tar med sig är närvaron, samspelet och ypperliga vokala förmågan jämte kraftfulla estetiken hos en artist lika bred som Lisa Nilsson. Trots utdelade lovord har det ALLRA bästa sparats till sist. Inget att förvånas över att country-experten Öhrn samarbetar mästerligt med Mats Schubert i Jolene som ju har över femtio år på nacken. Det är en fantastisk tolkning, nedtonad och fritt hållen med fängslande pianointro. Tolkningen rymmer sekvenser vilka sensationellt nog sticker iväg i oväntad riktning, får mig att tänka på Jan Johansson, folkviseton och vallåtar . Således ett mycket givande besök på Skeppet!