Lady Gaga – The Mayhem Ball
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: runt 13 000 (slutsålt). Längd: drygt två och en halv timme – faktiskt över tio minuter längre än vanligt.
Bäst: ”Abracadabra”, ”Poker Face”, ”Applause”, ”Born This Way” och ”Bad Romance” och…
Sämst: gitarrsolona i ”The Beast” – varför men samtidigt, jag får leta för att hitta något att klaga på..
Dansa eller dö, erbjuder Lady Gaga. Det finns merch med det trycket på svenska, och Stockholm väljer det första alternativet – dansa, med tillägget sjunga.
Showen, eller vad jag nu ska kalla det för, det som nu följer, är bland det mest knäppa och maffiga jag upplevt. Extra allt, och sen lite till, och lite till och…
Allt börjar med att hon, i dubbla roller på storbildsskärmen, deklamerar The Manifesto of Mayhem – en text om kaos, mardrömmar och behovet av att bygga sitt eget hus av musik. Och det huset bygger hon i sammanhanget lilla arenan Avicii. Skulle lätt kunna sälja ut både Strawberry och 3 arena med denna show.
Det går inte att förbereda sig.
Man kan ha sett Gaga förut, eller i ett Coachella-klipp, livevideos på Youtube eller läst på setlist.fm vad som ska komma – men inget säger något om attacken när Lady Gaga rullas in i toppen av en enorm blodröd krinolin, eller är det en lampskärm, som senare visar sig rymma en bur med dansare och en hiss. Eldkanoner, rök, jättelika gåspennor, 13 000 armband som blinkar i blodrött. Det händer mer under de första låtarna än under en hel festival i vanliga fall.
I akt två ligger hon halvt begravd i sand, omgiven av ett skelett och några zoombies, dödad av sitt alter ego – bara för att återuppstå på kryckor i en klänning med ett enormt släp som glöder i regnbågens färger, till publikens jubel. I nästa scen rullar hon ut med en gigantisk dödskalle sittandes i en ögonhåla. Sedan ”Born This Way”. Hela arenan blir en glittrande discoboll där ingen lämnas kvar. Hon tillägnar låten till queerpubliken, till deras rätt att finnas, kämpa, älska. Rösten bär, musiken pulserar, och vi bärs med.
Musikaliskt spänner showen över techno, metal, pop, electrochock, häxhouse, djävulsdisco och brutala ballader. Det är smaklöst, löjligt, fantastiskt, för mycket – hela tiden. Och just därför perfekt.
Bättre än någon annan i sin generation har Lady Gaga förvaltat arvet från popkonstnärer som ständigt vill strike a pose och skapa ögonblick som etsar sig fast. Vet inte vad jag ska kalla det jag sett, är det en musikal, teater, gotiska skräckdrömmar eller någons mardröm. The Mayhem Ball är den ultimata Gaga-showen.
Bakom den visuella bomben står koreografen Parris Goebel, regissören Ben Dalgleish och scenografen Es Devlin. Listan med Credits, är lång och full av väldigt duktiga människor men allt handlar i slutändan om huvudpersonen: Gaga själv, hennes blick, hennes kontroll. Det här är hennes show.
Och mitt i allt – vi får ögonkontakt. Bara en sekund. Hon står framför mig, svettig, lysande, verklig. Med den stora röda gåspennan i handen Jag önskar att jag hade haft något att signera, något att hålla fram som bevis på att det verkligen hände. Nu blev det ett foto istället.
I finalens ”Bad Romance” dör hon på en brits men återuppstår med monstertassar och 22 (tror jag) dansare i vitt. Scen efter scen hela kvällen – ett feberrus i färg, ljud och form och stora kostymer till Gaga.
Mascaran rinner, både hos Gaga, och mina grannar i publiken. Kärleksförklaringen till Sverige känns äkta, ljuset dör ut, och i mörkret tänker jag på den där ögonkontakten igen.
Som om allt handlade om just det:
att våga mötas, dansa, överleva, och vara sig själv.
Och nu, när jag lämnar arenan, är jag nästan avundsjuk på de som ännu inte sett detta men har en biljett i handen.
Jag önskar att jag kunde ose konserten – bara för att få se den igen imorgon.