
13/11 2026
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)
Först några klargöranden. Ansökte om uppdraget för att jag var nyfiken, inte insatt. Inte minst lockade den uppenbara kopplingen till klaviatur-pionjären Joe Zawinul. Han fungerade som en slags sträng men värdefull mentor för Scott Kinsey. Mig veterligen är det första gången jag hör honom live och huruvida jag lyssnat på honom överhuvudtaget ska jag låta vara osagt.
Valand hade valt att behålla sina tre långbord, varför jag tippar på att publiksiffran låg på 100-150 personer. Således välfyllt! Man hade mycket så kallad merch med sig. Prylar och skivor såldes av gruppens sångerska vilka signerades efteråt av ödmjuk stjärna. Respons var påtaglig och hjärtlig. Det jublades flitigt åt deras förehavanden på scen.
Konserten genomförs i ett enda långt svep på cirka 1,45, ett upplägg som definitivt inte gynnade mig. Jag var hänvisad till ståplats i den bakre delen av lokalen. Efter drygt en timme blev jag onaturligt varm, drabbades av matthet och benen behövde vila. Satte mig en liten stund på fönsterbrädan i gången. I den vevan inträffade något oförutsett och otäckt. Skakades om av att en kvinna föll handlöst i golvet, slog i bakhuvudet när hon svimmade. Hon blev snabbt omhändertagen, kvicknade successivt till och bara en klick ur publiken uppfattade den dramatiska incidenten. Av dessa två skäl tappades för egen del en del fokus under sista delen av spelningen. Under extranumret fick jag nöjet att sitta på en stol och ge mig hän. Ljudtekniker Tomas Ferngren gjorde förresten ett strålande jobb, fick till rätt balans i njutbar volym.

Scott Kinseys berömmelse grundar sig huvudsakligen på den långa tid han var medlem i Tribal Tech under ledning av ”gitarrmonstret” Scott Henderson. Som stor talang värvades han till bluesigt färgade ekvilibristerna direkt efter studier vid Berklee. Därutöver åtta album utgivna i eget namn eller tillsammans med samarbetspartner, samarbeten i studio med bland andra Dennis Chambers och Gary Novak i skilda konstellationer, flera soundtrack och rollen som sideman hos Scott Henderson, Gary Willis och Tim Hagans. Kinsey har vidare medverkat på plattor med exempelvis Philip Bailey, Kurt Rosenwinkel, Michael Landau och Jeff Berlin.
Först när jag sökte i hans cv insåg jag varför elbasisten Hadrien Feraud verkade bekant. Såg nämligen fransmannen ett par hundra meter bort på Storan med Hiromi i fjol. Han associeras också med veteranen John Mc Laughlin, har producerat album med Birélie Lagréne och jobbat med Chick Corea och Thundercat. En film om Jaco Pastorius avgjorde Ferauds öde redan som liten grabb, blev närmast besatt. Trumslagaren Gergó Borlai bildade i Ungern bandet European Mantra, var medlem i Tribal Tech och har samarbetat med Mohini Dey, Al Di Meola, Vernon Reid, Bob Mintzer, Hirom Bullock, Frank Gambale med flera. Kan ha varit första gången jag hör honom, åtminstone live. Gitarristen Max Light har släppt tre egna album med täta mellanrum och samarbetat med bland andra Christian Sands och Donny McCaslin. Tror att jag sett honom med den sist nämnde på Fasching. Till denna sättning adderas ett uppfriskande inslag i cirka tre-fyra låtar, beats med behagfulla klanger i form av charmiga popsånger sjungna av Mer Sal. I enstaka sekvenser spelade hon, tror jag, någon form av melodika.

Kinsey bryr sig inte om att presentera vald repertoar. Däremot introduceras minst en dänga av deras vokalist. Vi får i alla fall veta att man mest håller sig till material från senaste skivan Thought Distortions. Kan dock berätta att jag fått exklusiv tillgång till låtlistan. Att protégen fört arvet vidare från mästaren märks dels på repertoaren, dels på hans tribut-band The Zawinul Legacy Band. Man kickar igång på förväntat vis virtuost och snabbt. Titeln ska vara Misfits And Ner-Do-Wells. Lights licks ges massivt understöd. En omedelbar övergång sker till Trance In Your Pants kännetecknad av läckert, ruschig basgång och en trummis som sätter iväg i frenetiskt tempo.
Mannen i centrum visar sig inte dominera ljudbilden, även om det inte råder någon tvekan om vem som är konstnärlig ledare, motsvarande regissören. Låt oss kalla Kinsey ett ankare medan ungerske rytmläggaren är motorn, en pådrivande eller stöttande dynamo. Feraud färgar förstås också och står för dominanta delar och Light skiner i minst ett intro och en handfull solon. Min poäng är att Kinsey inte aktivt styr i den utsträckning jag föreställt mig, vilket känns sympatiskt. Och soundet blir ett par snäpp mer intressant när kapellmästaren, tillika kompositör, syresätter melodier och vändningar på sitt tvåradiga keyboard kopplat till en lap top. Ofta görs det i samarbete med den ”grymme” basisten på femsträngad Music Man.

I tredje låten förändras atmosfären i och med att Mer Sal äntrar scen med sin energi. Det riffas suggestivt när rösten visar vägen i en snärtig popmelodi. Kinsey kompletterar med lite sång i bakgrunden plus samplad sång. Låtlistans ordning stämmer inte överens riktigt med mina beskrivande anteckningar.( Har försökt kolla upp låtars sound. I ett ostrukturerat, underhållande anförande lägger Kinsey ut texten om varför hans musik inte finns på Spotify och har inte heller hittat Thought Distortions på andra digitala plattformar.)
Efter denna pigga kursändring blir det instrumentalt igen. Basist och trummis påbörjar en konversation i blixtsnabba ”replikväxlingar” innan de andra hänger på. Titeln torde vara For Real Though (H. Feraud). Därefter infaller den första uppenbara hyllningen till Joe Zawinul och Weather Report. Underligt nog görs dessa vitala tolkningar utan saxofon. Enligt Kinsey framförs N.Y.C vars original finns på titellöst album från 1982.Antar att man improviserar över löst sammanfogade temat. Uppenbart att covern lika mycket är en tribut till giganten Jaco Pastorius som den musikaliskt lika innovative Zawinul. Denna första hommage till WR är ett av konsertens krön med sina förunderliga klanger , eggande dynamik och svävande skiften av stämningar.

Kinseys partner återvänder till scen och ger oss en hoppfull ballad döpt till It´s Only Life signerad de båda. Uppskattar den nedtonade, sfäriska stilen. Man blir gott humör av snyggt inlindad sång vars refräng lyder ”If I Don´t Have You”. Balladen interfolieras med aftonens mest lyckade utflykt av Max Light. Blir hänryckt av ett groovy beat som följer i Psychi Stereo, också en gemensam komposition av nämnda par.

I vad som med oregelbundna avbrott ändå måste betraktas som en fusionfest leds vi in i sista avdelningen. Kinsey serverar ett fängslande sjok musik arrat av honom på melodier skapade av hjälten Joe Zawinul, vars spelningar på Nef påsken 2006 med Zawinul Syndicate var oförglömliga. De är inte i första hand hits av instrumentkollegan som omformats utan mer äventyrliga alster jämte Walk Tall från 1967 då mannen uppväxt i Österrike ingick i Cannonballs framgångsrika grupp. Harmoniken skvallrar tydligt om vem upphovsmannen är. I Procession tas svängarna sannerligen ut av Kinsey och hans medarbetare i ett jambetonat avsnitt som firar triumfer, exalterar publiken. Ursprunget till mångskiktade komposition återfinns som titellåt på album med WR från 1983 med Victor Bailey och Omar Hakim i tongivande roller. Männen visar upp sin synkade briljans och har verkligen när Zawinul parafraseras. Passar på att införliva en stunds bluesig fusion i en experimentell avdelning där dynamiken frodas.

Som tidigare nämnts tappades koncentrationen en smula på grund av lika oförutsedd som olustig händelse påspädd av sinande energi för egen del. Lyckligtvis återhämtar jag mig. Och i sammanbakat upphetsande extranummer sitter jag bekvämt. Då levereras med raffinerad elegans Corner Pocket hämtad från skiva med WR från 1985 betitlad Sportin´Life som också förekom i repertoaren hos Zawinul Syndicate. Den övergår enligt min källa (Scott Kinsey himself) i Potato Boogie vars ursprung jag inte kunnat spåra. Skulle kunna vara en omdaning av mentorns Potato Blues. Blir givetvis hisnande features från genommusikaliska instrumentalister, särskilt delikata inpass kommer från gitarrist och basist i Zawinul Syndicate-anda. Den övervägande manliga publiken verkade synnerligen nöjd med vad som skedde live. Er recensent är inte av annan uppfattning.