Betyg: 4/5
Det är något speciellt med att få tillbringa två timmar tillsammans med människor som faktiskt var med när den svenska punken växte fram. På Brunnsgatan Fyra blev det en både underhållande och nostalgisk kväll när Sören Sulo Karlsson samlade Peo Thyrén från Noice och Steppan Guiance från KSMB för att prata om livet, musiken och den svenska punkens tidiga år.
Sulo tog rollen som samtalsledare och gjorde det med en härlig blandning av humor, nyfikenhet och egna infall. Peo och Steppan fick representera sina respektive band och bidra med minnen från två ganska olika musikaliska världar. Dessutom fanns Robert Damberg med och förstärkte det musikaliska med fiol, munspel och banjo. En minst sagt trevlig kombination.
Det pratades en hel del om skillnaderna mellan Gustavsberg och Skärholmen. Två platser som kanske inte ligger så långt ifrån varandra geografiskt, men som uppenbarligen representerade ganska olika världar. Det blev också en del diskussioner om vad som egentligen är punk och hur banden ska placeras in i den svenska musikhistorien.
Där kan man förstås fundera lite över hur mycket punk Noice egentligen var. Jag har inga problem med att de var en del av samma ungdomsrevolt, men musikaliskt fanns det trots allt en del som skilde dem från KSMB. Och det är just sådana diskussioner som gör kvällen intressant. Det behöver inte finnas ett enda rätt svar.
Musiken fick förstås också ta plats. Det är en speciell upplevelse att höra låtar som en gång framfördes med betydligt mer energi och elektrisk förstärkning nu i akustiska arrangemang. Robert Damberg bidrog med en fin variation genom sina olika instrument och det blev en annan sorts närhet till låtarna.
Jag saknade dock en låt. Min absoluta KSMB-favorit hade gärna fått vara med i repertoaren. Samtidigt inser jag att En slemmig torsk kanske inte är den enklaste låten att göra en akustisk version av. Men visst hade det varit kul att få höra hur de skulle ha löst den utmaningen!
Det bästa med kvällen var ändå blandningen av musik och berättelser. Sulo höll ihop samtalet på ett lättsamt sätt, Peo och Steppan bjöd på sina olika perspektiv och det fanns gott om både skratt och igenkänning. Det blev aldrig någon stel historielektion eller enbart en nostalgisk uppvisning. Snarare en kväll där gamla minnen fick nytt liv och där det märktes att musiken fortfarande betyder mycket för dem som en gång skapade den.
Två timmar gick förvånansvärt fort. Jag gick därifrån med ett leende, några nya historier att bära med mig och en liten önskan om att någon hade vågat ge sig på En slemmig torsk också.
En riktigt trevlig kväll med svensk punkhistoria i både ord och ton.
Fyra plus.