
14/11 2026
Dergårdsteatern i Lerum
I viss konkurrens med Linda Pettersson och underskattade Pernilla Warberg är harpisten, sångerskan och kompositören Margareta Bengtsson den som bäst tolkar den oförlikneliga Alice Babs, kommit hennes undersköna uttryck närmast. Att hon på ett otroligt imponerande vis för arvet vidare, bevisades tillsammans med Bohuslän Big Band i fjol under jazzfestivalen i Ystad. Andra tillfällen jag hört henne live var för kanske tjugo år sedan med Real Group, vokalkvartetten hon var med om att bilda, Vidare sjöngs exempelvis barockmusik på Nef när hon turnerade med affischnamnet Rebecka Törnkvist 2018 och i egenskap av vokalsolist på Stockholmskapade Bengtsson magi på Musikaliska i ett program kurerat av Josef Karnebäck för Stockholms Blåsarsymfoniker och solister på Stockholm Jazzfestival. Värden från Musik i Lerum Qlaez Wennberg nämnde ett antal event, särskilt föreställningar riktade till barn, som han hade haft äran att vara involverad i.
Vad gäller heltidsanställda och därmed ständigt kreativa och flitiga Bohuslän Big Band, behövs för er som uppskattar högklassigt storbandssound ingen närmare presentation, eller hur? Hyser du ett utvecklat intresse för exceptionella arrangemang, starka solister och oklanderligt ensemblespel känner du förstås till den höga nivån. Jag har haft öronen inställda på denna formidabla jazzorkester och deras verksamhet i över trettio år. I detta projekt fylls vakanta platserna av pianist Anders Persson, kontrabasist Peter Janson, Erik Palmberg i trumpetsektionen samt att ynglingen Sebastian Mattebo gick in som ersättare bland träblåsarna. Under innevarande år blev Elias Fridolfsson anställd i BBB, har nu hört honom i ett par produktioner.

Musik skriven av eller förknippad med Duke Ellington, Alice Babs, Monica Z och Sonya Hedenbratt utlovades. Var en populär konsert som lockade en stor publik, majoriteten platser fylldes. När jag från tredje raden blickade mot en välfylld läktaren upptäcktes att ungdomar inte hade lockats, en frånvaro som kanske måste accepteras med musik i nostalgins tecken. Arrangörer och volontärer ska ha kredd för ett prickfritt arrangemang, inte minst nedlagd möda för att få till optimal akustik. I pausen fanns möjlighet att antingen fika eller lyxa till det med räksmörgås. Ganska nytt är att Musik I Lerum har fått utskänkningstillstånd, vilket är värt en extra applåd. Vad gäller fakta om vad som spelas, vem som gjort arr etcetera får vi dessa uppgifter från konsertens frontande vokalist. Fakta om instrumentala nummer ges av Linus Lindblom ur träblåssektionen.

En älskad ädelschlager skriven av Bobbie Ericsson och Beppe Wolgers inleder Bengtssons medverkan. De som är cirka tio år äldre än undertecknad minns säkerligen att En gång i Stockholm blev ett fiasko när den tävlade i Eurovision 1963, vilket inte hindrat att den från att bli en tidlös klassiker. I denna ljuva skildring med motiv från vår huvudstad tar sig hyllade sångerskan helt obehindrat till ett högre register. Konserten kickar dock igång i en klämmig anda som än mer minner om svunna tider, genom Harlem (D. Ellington) från 1951. Solisterna går oftast fram till mikrofonstativet längst fram på scen. Ibland blir står de kvar på sina platser.
Kvinnan som i dessa kretsar är stjärna fortsätter med att uppmärksamma genuina jazzsångerskan Sonya Hedenbratt. I ett arr av Christer Olofsson i BBB framförs Kärlekens gåta , en pigg dänga med bett i som spelades in med Malte Jonssons orkester tidigt 50-tal. I den standardmelodi som i original heter Love Me Or Leave Me tänder det till lite extra. Nu är personerna som befolkar scen rejält uppvärmda. Av bara farten uppstår stor vokalkonst i låt signerad Bengtsson, om att vilja befinna sig på två ställen samtidigt. För att vara korrekt fick hon hjälp med texten. Märks att hon musikaliskt hämtat från egen fatabur. BBB med Martin Bjurek Svanström på altsax matchar ypperligt hennes stämma i denna höjdpunkt.

Margareta Bengtsson lever högt på enormt omfångsrikt register och fenomenal tonhöjd (pitch). Hon textar förhållandevis väl utan att just den förmågan tillhör hennes främsta styrkor. Nästa gång hon tar ton uppstår den där åtråvärda dimensionen hon är en av få som behärskar. Syftar på framförandet av traditionella folkmelodin Allt under himmelens fäste i ett storartat arr av Nils Lindberg för Ellingtons orkester och Alice Babs, fast här med engelsk text. Kan skjuta in att Bengtsson gjort fyra album med dalkarlen Lindberg, som jag råkar ha ett par skivor med. Ges rungande bifall till drillandet i världsklass.

En melodi av Bengt Hallberg betitlad No Words Blues betecknas som fiffig. Också den i arrangemang av Klas Lindqvist imgår i kategorin utdelade guldstjärnor för exceptionella prestationer. Linus Lindblom står för det uttrycksfulla solo på klarinett som på originalet spelas av ”Dompan”. Låten sjöngs av Alice Babs och släpptes som öppningsspår 1959. Första avdelningen pendlande mellan medryckande och lyrisk, avrundas med sång hämtad från Real Groups repertoar, i en remake för storband med arr av Magnus Lindgren. Kan lika gärna redovisa vald repertoar när jag slagit in på den vägen. När sångsolisten vilar stämbanden försjunker BBB återigen i Ellingtons katalog och med bibehållen koppling till Sverige och Alice Babs. Vi får njuta av Serenade To Sweden respektive Main Stem från 1942 vars prydligt, tillbakalutade blues kryddas smakligt av Sebastian Mattebo på tenor.

Andra set inleds oemotståndligt behagfullt. Bedårande sommarvals (Bluesette) framförs, en Hasse & Tage-hit förknippad med Monica Z vars kompositör jag hört live minst en gång. Valstakten betonas särskilt av kontrabasen medan synkoperna sofistikerat flätas samman i ett arr av för mig obekant person. Vokal vighet parad med inspirerat storband blomstrar med full kraft i Dat Dere, (B. Timmons/ O. Brown) fast med tanke på att Monica Zetterlund lyfts fram, förstås i den klassiska, försvenskade tappningen signerad geniet Beppe Wolgers. Vi får ynnesten att svepas iväg av vokal akrobatik värd feta utropstecken!!! Detta elastiskt kluriga sväng framtaget av BBB är lätt att älska. Man månar om vikten av förberedelser, repade in repertoaren under två dagar. Märker att sångsolist och storband övat in ett symbiotiskt förhållande och de känner varandra sedan tidigare, vilket underlättar relationen.

Därefter sker ett samba-medley innehållande bland annat Siv Olssons dagbok, Tage Danielssons version för Monica Z på en klassiker av A. C Jobim. Här kliver Alberto Pinton fram med auktoritet som solist på basklarinett. Entusiastisk publik förunnas Oh Mighty God , ett stycke hämtat från den andra utgivna Sacred Concerts, Ellingtons magiska samarbete med Babs i ett arrangemang av Dicken Hedrenius. Erik Palmberg på flygelhorn har utsetts till solist, ett uppdrag som löses med ackuratess. Basspelets klang gör sitt till.

Också i andra set kunde publiken njuta av två instrumentala nummer i följd, vilka förgyllde repertoaren i Duke Ellingtons orkester. En av dem är skönt stompiga Rockin´In Rhythm. I detta segment hörs ett fint utmejslat intro på flygeln av Anders Persson och inkännande solo från Sebastian Mattebo. Ensemblespelet är fullkomligt strålande, vilket kan behöva understrykas emellanåt. I ovan nämnda riffiga rökare från 1931 uppstår ett makalöst drag när BBB svingar för fullt. Tre ur blåset synkar sina fräcka fraser längst fram vid solistmikrofonen.

Nu nalkas slutet på min subjektivt redovisade förteckning. Pinsamt nog har mitt sista blad av anteckningar förkommit.( Fick hjälp med att erinra mig hur konserten avrundas, även om beröm för enskilda insatser kan ha gått förlorad.) Mångas favorit vad gäller fartfylld, energigivande swing hade valts ut som en första final. Syftar på medryckande It Don´t Mean a Thing (If It Ain´t Got That Swing) komponerad av mästaren Duke Ellington tidigt 30-tal. BBB tar tillvara på möjligheten att visa varför de förtjänar att om och om igen hyllas. Melodin har de säkerligen lirat hundratals gånger, fast oftast i mer traditionellt arr.
Efter avtackning, ihållande applåder samt en majoritet mottagare som ger stående ovationer levereras naturligtvis ett extranummer, med vacker och lätt sentimental touch. Närmare bestämt För kärlekens skull av bröderna Gärdestad, en kärleksvisa som hamnade på Svensktoppen, tillika titeln på hyllningsalbumet utgivet 2014. En gripande avslutning på en fullmatad konsert att få lyssna till Margareta Bengtssons ljuva stämma och fenomenala Bohuslän Big Band, oväntat tolka en låt vars emotionella dragningskraft gör en tagen. Dessa två tolkningar hade arrats av en kreatör som också förtjänar att benämnas geni, nämligen Magnus Lindgren. Måste jag välja bland flocken av utsökta solister blir mina topp tre: Samuel Olsson (trumpet), Mikael Karlsson (tenorsaxofon) och Niclas Rydh (trombon) där den sist nämnde utses till konsertens mvp.
OBS Ha överseende med oskärpan i mina bilder, motsatsen till vad som åstadkoms på scen.