Nope
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 augusti 2022
Regi Jordan Peele
I rollerna Steven Yeun, Keke Palmer, Daniel Kaluuya, Michael Wincott, Terry Notary m fl.
Jordan Peele är tillbaka med sin tredje film efter kritikersuccéerna Get Out (2017) och Us (2019). Nope är en kreativ film, för att inte säga bitvis banbrytande, men jag lämnar ändå biosalongen med en blandad upplevelse. Första timmen känns det som att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara för film, som att den fastnar i att vilja säga för mycket på en och samma gång, för att sedan mynna ut i en spektakulär andra hälft. Jag frågar mig själv om den långdragna inledningen var nödvändig för att bygga upp karaktärerna och handlingen, men jag är osäker.
Det rör sig någonstans mitt emellan sci-fi och skräck. Filmen handlar om en svart familj som tränat upp hästar för Hollywood i flera generationer. Familjens patriark dör redan i öppningsscenen efter att ett föremål som troligtvis fallit från ett flygplan träffar honom. Vi får istället lära känna hans två barn, OJ (spelad av Jordan Peele-favoriten Daniel Kaluuya) och hans mer karismatiska syster Emerald (Keke Palmer imponerar i denna roll). De börjar snart misstänka att något övernaturligt är i görningen och bestämmer sig för att försöka filma detta övernaturliga fenomen.
I ett av filmens sidospår ser vi Oscars-nominerade Steven Yeun som en före detta barnstjärna från 90-talet som fortfarande är traumatiserad efter att de andra skådespelarna i hans tv-program blev brutalt mördade av en schimpans. Sidospåret har kanske en symbolisk betydelse för filmens budskap om att tämja det otämjbara, men känns även symptomatisk för den röriga inledningen. Men när filmens pusselbitar väl fallit på plats blir det en riktig nagelbitare. Problemet är bara att startsträckan är så lång. Möjligtvis är filmen för kreativ för sitt eget bästa, den hade i min mening vunnit på att vara lite mer rakt på sak, gärna med en annorlunda klippning.
Hur illa behandlad prinsessan Diana var av prins Charles och det brittiska hovet, det har berättats tidigare, bland annat mycket träffande i tv-serien The Crown. Men nu griper det tag i mig som tittare ännu mer då hela filmen är uppbyggd på verkligt material. Ibland är det väldigt små rörelser med prins Charles ögon eller mungipa som avslöjar att han ljuger. Närbilder på prinsessan Dianas ansikte är ofta oerhört talande. Allt blir så mycket starkare och rakt på när det är dokumentärt. Ändå låter regissören olika röster komma till tals, både de är för monarkin och de som är emot. Också röster som är kritiska till prinsessan Diana hörs i filmen liksom många av de som älskade henne.
Det är så hemskt att barnen så sällan kan prata om vad som händer med de vuxna, att de inte kan förklara vad som händer och att ingen vuxen verkar vilja försöka ta reda på vad som händer och varför. Inte att undra på att världen är full av vuxna som struntar i andra och att det blir krig och klimatförstörelse, när barn växer upp under sådana hemska situationer och sedan blir vuxna.
