Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

mobbning

Filmrecension: Playground – en skrämmande skildring av skolgården ur barnens perspektiv

by

Playground
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Laura Wandel

Playground är en skildring av barndomens mörka sidor och visar hur hemska barn kan vara emot varandra utan att vuxna ser eller förstår ett dugg av vad som pågår. Det gör ont i magen när jag ser hur blinda och oförstående de vuxna kan vara. Det blir extra starkt då allt är filmat ur barnens perspektiv med kameran på barnens höjd. Vi ser vilka vuxna som ens orkar böja sig ned och möta barnen där de är och vilka som bara gormar uppifrån. Playground är en skrämmande skildring av skolgården ur barnens perspektiv.

Vi får följa sjuåriga Nora som slits motvilligt ur sin pappas famn vid grindarna till skolan där hon nu ska börja. Hon ska börja skolan och kommer dit tillsammans med sin äldre bror Abel. Nora gråter och vill inte alls börja i skolan och hon söker upp sin bror för att få vara med honom på rasterna. Men han knuffar bort henne. Ganska snart inser både Nora och vi som tittar på filmen att Abel är mobbad. Han är inte bara retad utan blir slagen och doppad med huvudet i toalettstol och slängs bland sopor. Nora måste lära sig de sociala koder som hjälper bland barnen. Det är en tuff värld för barn. I periferin anas en och annan vuxen men nere i Noras ögonhöjd är det barnens granithårda spelregler som gäller.

Ibland är Nora väldigt sur och jag blir förskräckt över att hon inte vågar berätta för de vuxna. Jag vet inte hur det är i skolor nu för tiden. Så här hård mobbning med våld förekom inte i den skola där jag gick men däremot blev många retade. Det kunde göra ont också men detta våld som förekommer i filmen är ändå mycket värre. Det gör ont att se och jag hoppas att filmen ses av alla som arbetar med barn och att den kan få igång samtal om barnens tillvaro i skolan.

Det är så hemskt att barnen så sällan kan prata om vad som händer med de vuxna, att de inte kan förklara vad som händer och att ingen vuxen verkar vilja försöka ta reda på vad som händer och varför. Inte att undra på att världen är full av vuxna som struntar i andra och att det blir krig och klimatförstörelse, när barn växer upp under sådana hemska situationer och sedan blir vuxna.

Filmens regissör, Laura Wandel, är född 1984 i Bryssel. Playground . Den tog fem år att göra. Laura Wandel tillbringade mycket tid på skolgårdar och över 200 barn provfilmades innan hon hittade rätt. I ett pressutskick berättar hon:
– Barnen fick inget manus. Tillsammans med en speciallärare arbetade vi fram en metod där barnen presenterades för en situation och tillsammans kom vi framåt med scenerna. På så vis kunde de bidra med sina egna tankar och erfarenheter. Jag vet till exempel ingenting om TikTok. Det kom helt från barnen.
Att hela tiden hålla kameran på barnens nivå gör att de vuxna ofta bara syns från midjan och ner.
– Men när de böjer sig ner till barnens nivå, då vet vi att de anstränger sig för att verkligen lyssna.

Playground, som var Belgiens Oscarsnominering 2022, vann Kritikerpriset i Cannes 2021 och vann Dragon Award Best International Film på Göteborg Filmfestival 2022.

7X – Lika barn leka bäst – en slags recension

by

”7X – Lika barn leka bäst” är en svensk film om några trasiga ungdomar i en inte namngiven grå svensk förort där en av ungdomarna hittar ett vapen. Vad händer när mobbare och mobboffer och våldtäktsoffer och övergivna barn och ungdomar får tillgång till ett vapen?

Regissören Emil Jonsvik berättade på pressvisningen att han och övriga i projektet jobbat med filmen i fyra år. Filmen har tidigare visats på Stockholms filmfestival Junior, 19-24 april. Men fredag 13 augusti har filmen premiär på svenska biografer.
På måndagskvällen 9 augusti var det stor galapremiär med filmens skådespelare på plats. Det var rätt stort drag efteråt med medier på plats och tv-kameror som intervjuade skådespelarna. Allra mest dök de traditionella medierna på Tom Ljungman som ju spelade Patrik i filmen ”Patrik 1.5”. I ”7X” spelar han en av huvudkaraktärerna, Morgan kallad Moggi, en ganska jobbig störd grabb vars föräldrar verkar ha övergett honom och hans lillasyster.

Jag tror att filmen kommer att bli rätt omtalad. Filmen handlar framför allt om problemet med de många illegala vapen som finns i Sverige och i världen och om mobbning och om en vuxenvärld som står handfallen eller blundar för det som sker.
Vissa delar av det nattsvarta är tyvärr klockrent skildrat, hur lärare inte ser vad som händer eller hur föräldrar inte kan tala med sina barn. Bitvis är det nästan för mycket, jag får ont i magen av att tänka på att detta liv med män som slår kvinnor och våldtäkt är en del unga flickors verklighet. Eller hur ensamma och isolerade mobbade ungdomar kan vara och hur fega personerna i omgivningen kan vara.

Filmen är inspelad med en kamera som hoppar och med en ljusinställning som liksom bränner sönder bilderna. Bilderna ser ut som bilder tagna med en dålig kamera i motljus, så ljuset tar bort nästan alla färger. Jag förstår att det är ett medvetet av regissör och producent. Det förhöjer intrycket av hopplöshet, mörker och färglöshet. Jim Jonsson på Tidningen Kulturen tar i sin recension upp ett problem med detta:

Ett mer kosmetiskt problem med filmen, som ser helt okej grynig ut med klipp i ”udda” vinklar för att uppnå någon sorts skitighet, är att den har en ljudmatta av förebådande ondska och musik så hög att man stundtals inte alls hör var karaktärerna säger.

När jag såg filmen på galaföreställningen applåderade publiken efteråt. Det är väl ganska väntat. En stor del av publiken var unga människor. Jag tror att den här filmen blir dels filmkritikernas älskling och att det blir en film som ungdomar snackar om.

Fast kanske jag har fel om filmkritikerna, Hugo Lavett på Kulturnytt skriver:

Det är synd att en film som berör ämnen som mobbning, utsatthet och segregering inte blir mer än en fördomsfull kliché. Poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa har skrivit apropå en fotobok om Stockholms förorter, att demoniseringen måste få ett slut. 7ex lika barn leka bäst kommer inte bidra till det.

Vickys blogg tycker att filmen hellre borde visas som en dokumentär på tv.

Lotten Bergman är en annan bloggare som också var på galaföreställningen.

Fler bloggare som berättat om filmen: Daniel Norin och

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Att diskutera med Wikipedia är som att bråka med en sekt

by

Wikpedia är en intressant företeelse.
Grundtanken är god, tycker jag: att alla gemensamt har otroligt mycket kunskap och därför kan hålla ett uppslagsverk på Internet levande och med bra information.
Ibland blir jag väldigt imponerad av exempelvis snabbheten hos Wikipedia. Sajten har ju blivit vårt vardagliga referensverk.

Traditionella uppslagsverk kostar att driva. De är dyra att köpa och om de överhuvudtaget finns tillgängliga på webben handlar det om att köpa inloggningsuppgifter. De traditionella uppslagsverken har oftast en stor personalstyrka med mycket erfarenhet. Det är en styrka – men å andra sidan har Wikipedia all världens människors samlade kunskap som sin styrka.

Att driva en sajt som Wikipedia måste vara en utmaning. Hur garantera att uppgifterna blir så objektiva som det är möjligt?
Vissa ämnesområden och vissa rubriker på Wikipedia förekommer det en del politik kring.

Det har med jämna mellanrum också förekommit ”attacker” då personer lyckats föra in falska uppgifter. Oftast i syfte att visa på bristerna med Wikipedias system.

Adam Svanell på Svenska Dagbladet testade Wikipedia nyligen och skrev en artikel om detta:

Den på pappret så vänliga gemenskapen beskrivs allt oftare som en meritokrati där nykomlingar blir avfärdade och utmobbade.

Larry Sanger går så långt som att kalla dagens Wikipedia för ”en anarki styrd av kriminella gäng”. Jag hittar ett blogginlägg där en före detta wikipedian skriver att han slutade redigera på grund av trakasserier och hot från en annan användare. Avhopp har blivit så vanliga att de fått ett eget namn: ”wikicide”.

Adam Svanell testade att registrera sig och lade in uppgifter om sig själv och efter ett tag lade han in flera lustiga, fast falska uppgifter:

Jag skriver in i artikeln att jag ”är känd för att på bilder och i tv alltid framträda i en prickig hög hatt”. Inget händer. Nästa dag fortsätter jag med påståendet att jag driver en konferensanläggning i Lycksele tillsammans med Robinson-Kent. Ingen reaktion.

Jag borde kanske vara nöjd, men känner mig mest snopen. Nästa dag gör jag ett nytt tillägg och sparar inte på krutet: ”Varje år toppar han Veckorevyns lista över Sveriges sexigaste män. Han är barndomsvän med Barack Obama och ses oftast som den egentliga hjärnan bakom presidentens politik. Han har vunnit Stora journalistpriset tusen gånger.”

Adam Svanell lär Wikipedias representant läsa artikeln, men han korrigerade faktafel men bestämde själv över formuleringarna, berättar han i sin blogg:

Vad som är sant är att han bad att få läsa min artikel innan publicering, vilket jag gick med på eftersom det alltid är bra att låta en utomstående kontrolläsa en text. Guldbrandsson svarade sedan med ett mejl där han föreslog en mängd ändringar. I sitt blogginlägg kallar han dess ändringar för ”rättningar” och påstår att jag struntat i att föra in dem i texten.

I själva verket gjorde jag en mängd ändringar efter Guldbrandssons mejl – saker som faktiskt var fel, felstavade eller kunde uttryckas på ett tydligare sätt. Vad jag däremot inte gjorde var att följa samtliga Guldbrandssons egna förslag på hur min text skulle formuleras. Exempelvis tyckte han att jag efter konstaterandet att Wikipedia har infört många regler skulle skriva ”men reglerna är nödvändiga” och att jag i stycket om Larry Sanger skulle påpeka att Sanger ändå ”fortfarande gillar Wikipedia”. Han föreslog till och med ett eget slut, där han själv skulle få sista ordet i texten:

Ett av det största problemen med Wikipedia tycker jag är de grindvakter som finns. Det finns ett antal personer som har högre rättigheter än andra och kan ta bort material och slänga ut medarbetare.
En person jag kände ville skriva in mig i Wikipedia, jag hade ju trots allt gett ut en bok om att blogga (Alla kan blogga utgiven på Bilda förslag) och jag driver sedan början på 2000-talet en blogg som ett par gånger blivit nominerad till Stora Bloggpriset. Jag driver Stora Kulturbloggpriset som förra årets hade prisutdelning i Dramatens lokaler.
Okey, jag är inte alls någon jättekändis, men har ändå gjort en del som kunde göra det befogat att jag fanns med. Men den person jag känner som lade in uppgifter av mig blev utkastad från Wikipedia av grindvakterna och de var dessutom otrevliga på olika sätt.

Jag tror att det är det som är problemet med Wikipedia, att en klick som Svanell skriver meritokrati härjar, där nykomlingar blir avfärdade och utmobbade.

Det är synd på en så bra grundidé.

Och jag kan slå vad om att det under dagen kommer att komma ett par oerhört spydiga kommentar från denna meritokrati att jag bara är sur för att jag inte fick vara med i Wikipedia. Det är så den mobben fungerar, precis som mobben i sekter.

Synd är det. För i grund och botten är Wikipedia ett utmärkt exempel på kraften i sociala medier. Egentligen gillar jag Wikipedia.

Farmorgun har också bloggat om Svanell och Wikipedia.

Mattias Boström, som håller på att skriva en bok om sociala medier, har också tagit upp fallet i sin blogg:

Jag tycker dessutom att det är synd att Svanell över huvud taget inte nämner den källkritiska aspekten. Att Wikipedia alltid måste läsas med ett källkritiskt öga, att alltid kolla ”visa historik” för en artikel som man tänker hämta uppgifter från. Kommer alla fakta i artikeln från en enda skribent, som inte angett någon källa – ja, då ska man förstås dubbelkolla på annat ställe. Om artikeln försetts med något uppseendeväckande fakta under de senaste timmarna eller dagarna – ja, då ska man också vara försiktig med att använda sig av just detta fakta. Resten av Wikipedia-artikeln kanske man kan lita mer på, och speciellt i de fall då det är en flitigt redigerad artikel, dvs om ett ämne som är av större allmänintresse.

Kristina Alexandersson har också bloggat om det.
Här är för övrigt Wikipedias Lennart Guldbrandsson ( svar på SVD-artikeln.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Konsten att bryta ned en människa

by


Den som har mycket makt måste vara mycket snäll.

Tyvärr är det inte alltid så. Snarare lite för ofta tvärtom. Den som lyckats få makt har under vägen upp till toppen lärt sig se bort när någon trampas på. Lärt sig att döva sin förmåga till empati.
Ibland för den goda sakens skull, för att den som klättrar uppåt menar sig göra det för en god saks skull, ibland är det den egna karriären och framgången som är det väsentliga.
Vi lever ju i ett samhälle det framåtanda hyllas.

Men när de utan makt blir illa behandlade då har vi nästan vara en sak vi kan göra för att klara oss: hålla ihop.

Det är själva tanken med fackföreningar, till exempel.

Sorgligt nog händer det att de som sitter där på fackets stolar sviker ibland. Som tur är inte alltid.

Dagens Nyheter berättar om en man som blivit så illa behandlad på sin arbetsplats att han blivit psykiskt handikappad, kanske för livet:

Halva monteringsavdelningen såg på när Andersson släpade in den bandagerade Safet till verkstaden. Framför mig ligger tre skriftliga vittnesmål från anställda som skickats att arbeta på hans gård. De kan peka ut varje spik de slagit in. Jag upprepar frågorna men får samma svar. ”Nej, aldrig sagt så, nej, känner inte människan.” Sedan bryts samtalet. När jag ringer upp igen minns Rune Andersson vagt att det berättats att någon gått till facket med en massa konstiga påståenden. ”Han hade väl problem från kriget där nere. Men stackars pojke, usch ja. De blir väl sådana av kriget. Det är väldigt synd om honom, du.”

Det är bristen på civilkurage hos de som står vid sidan om som gör dessa maktövergrepp möjliga.

Fler bloggar har tagit upp detta, som bloggen Alla dessa dåliga chefer och bloggen Det vanliga folket som skriver:
Men det är också en stark berättelse om våra medmänniskors feghet och brist på civilkurage.

På ett sätt tycker jag de lögner som förs fram när högerregeringen förnekar den höga ungdomsarbetslösheten är en slags brist på civilkurage också. De människor som inte kommer in på arbetsmarknaden kan också få sina liv förstörda. Vi måste göra allt vi kan för att få igång arbetsmarknaden. Både ungdomar och äldre måste få chansen att komma in på arbetsmarknaden. De som drabbats av usla chefer som fallet i DN-artikeln måste också få chansen att komma tillbaka i arbetslivet, med mänskliga arbetskamrater.

Aurora har bloggat om ungdomsarbetslösheten:

Arbetslösheten bland unga i Sverige är nästan 30 procent. Vi är ett av de länder i Europa som har högst ungdomsarbetslöshet. Eurostat mäter på samma sätt i alla länder. Så om studerande räknas in i Sverige räknas de in i statistiken också i övriga europeiska länder.

Det är av allra yttersta vikt att vi får en arbetsmarknad där det finns jobb och där energin flödar. Peter Högberg funderar kring varför medier är så tysta om detta på sistone:

Men varför denna tysthet från de som har bollen i sin egen hand. Varför så tyst från media som borde skriva om det.
På den första frågan är nog svaret lättare för moderaterna är livet en marknad som politiken ska hålla sig så långt borta från som möjligt och då finns det inga arbetsmarknadsinsatser, utan enbart så mycket för att vinna val. Men hur får vi folket att vakna så det blir fler än de som jag träffade på marknaden som gör ditt val. Att fler ser sambandet mellan politiken och antalet arbeten som finns.

Vi måste borde skapa fler jobb och på arbetsplatserna måste miljön vara frisk och sund. Och medlöparna utan brist på civilkurage borde skapas liv i. Det är de utan civilkurage som ger samvetslösa makthavare fritt fram. Och det är så lätt att säga att det krävs två för att det ska bli en konflikt och ge den utsatte, den mobbade, en del i skulden. Vilket är helt fel. Det är cheferna som har ansvaret för arbetsmiljön. Det kan de aldrig skylla ifrån sig. De tjänar mer för att ta väl hand om sina medarbetare.

Vi behöver ett arbetsliv där vi skyddas från samvetslösa chefer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Blå Tårar – en berättelse växer fram på nätet

by

Blå Tårar är en bok som ska växa fram på Internet. Jag låter personen bakom berättelsen berätta själv:

Jag heter Robert Klåvus och skriver till er med anledning av att jag kommer att lansera en bok på nätet, kapitel för kapitel. Den heter Blå Tårar och utspelar sig i en skola under sex veckor inför skolavslutning. Det är en berättelse om möten och hur det kan påverka oss som människor, en berättelse med många oväntade vändningar. Den berör väldigt stark utanförskap och mobbing. Bl.a. har en av huvudpersonerna en sjukdom som gör att hon luktar, stinker, fisk och har levt i ett starkt utanförskap i hela sitt liv.

Det är en berättelse som vänder sig till lärare, föräldrar och folk som jobbar med ungdomar men även en berättelse för ungdomar att läsa.

Det ligger redan inledning och några kapitel på sidan, för att skapa intresse. Det har det redan gjort, har redan fått in tusentals läsare på kort tid. Från vecka 45 kommer det även att kapitlen finnas upplästa och då börjar det läggas kapitel varje vecka.
Hemsidans adress: http://www.robertklavus.se/
Klicka på Blå Tårar.

Vem är jag? Jag är någon som arbetat i skolan i tjugo år, väldigt mycket med elevvård och mobbing. Den här berättelsen har kommit fram genom att jag idag arbetar inom ett projekt som heter IDA i Västerås stad och där arbetar vi bl.a. med utanförskap, etnicitet och försöker skapa goda förutsättningar för elever att utvecklas. Min bit är passion och då skrivande. Jag driver en skoltidning på nätet, den finns länkad på min hemsida, där elever från sju olika skolor skriver.
Skicka gärna det här vidare, så att många får följa med i berättelsen.
Gör den till en egen favorit och följ med i berättelsen.
Kan nämna att bl.a. barnombudsmannen och finlandssvenska lärartidningen ska hjälpa till att ge information om Blå tårar och var man kan läsa den.

Andra bloggar om: , , ,