“7X – Lika barn leka bäst” är en svensk film om några trasiga ungdomar i en inte namngiven grå svensk förort där en av ungdomarna hittar ett vapen. Vad händer när mobbare och mobboffer och våldtäktsoffer och övergivna barn och ungdomar får tillgång till ett vapen?
Regissören Emil Jonsvik berättade på pressvisningen att han och övriga i projektet jobbat med filmen i fyra år. Filmen har tidigare visats på Stockholms filmfestival Junior, 19-24 april. Men fredag 13 augusti har filmen premiär på svenska biografer.
På måndagskvällen 9 augusti var det stor galapremiär med filmens skådespelare på plats. Det var rätt stort drag efteråt med medier på plats och tv-kameror som intervjuade skådespelarna. Allra mest dök de traditionella medierna på Tom Ljungman som ju spelade Patrik i filmen “Patrik 1.5”. I “7X” spelar han en av huvudkaraktärerna, Morgan kallad Moggi, en ganska jobbig störd grabb vars föräldrar verkar ha övergett honom och hans lillasyster.
Jag tror att filmen kommer att bli rätt omtalad. Filmen handlar framför allt om problemet med de många illegala vapen som finns i Sverige och i världen och om mobbning och om en vuxenvärld som står handfallen eller blundar för det som sker.
Vissa delar av det nattsvarta är tyvärr klockrent skildrat, hur lärare inte ser vad som händer eller hur föräldrar inte kan tala med sina barn. Bitvis är det nästan för mycket, jag får ont i magen av att tänka på att detta liv med män som slår kvinnor och våldtäkt är en del unga flickors verklighet. Eller hur ensamma och isolerade mobbade ungdomar kan vara och hur fega personerna i omgivningen kan vara.
Filmen är inspelad med en kamera som hoppar och med en ljusinställning som liksom bränner sönder bilderna. Bilderna ser ut som bilder tagna med en dålig kamera i motljus, så ljuset tar bort nästan alla färger. Jag förstår att det är ett medvetet av regissör och producent. Det förhöjer intrycket av hopplöshet, mörker och färglöshet. Jim Jonsson på Tidningen Kulturen tar i sin recension upp ett problem med detta:
Ett mer kosmetiskt problem med filmen, som ser helt okej grynig ut med klipp i “udda” vinklar för att uppnå någon sorts skitighet, är att den har en ljudmatta av förebådande ondska och musik så hög att man stundtals inte alls hör var karaktärerna säger.
När jag såg filmen på galaföreställningen applåderade publiken efteråt. Det är väl ganska väntat. En stor del av publiken var unga människor. Jag tror att den här filmen blir dels filmkritikernas älskling och att det blir en film som ungdomar snackar om.
Fast kanske jag har fel om filmkritikerna, Hugo Lavett på Kulturnytt skriver:
Det är synd att en film som berör ämnen som mobbning, utsatthet och segregering inte blir mer än en fördomsfull kliché. Poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa har skrivit apropå en fotobok om Stockholms förorter, att demoniseringen måste få ett slut. 7ex lika barn leka bäst kommer inte bidra till det.
Vickys blogg tycker att filmen hellre borde visas som en dokumentär på tv.
Lotten Bergman är en annan bloggare som också var på galaföreställningen.
Fler bloggare som berättat om filmen: Daniel Norin och
Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, ungdomar, recensioner, film, galapremiär, 7X, vapen