Lotta Antonsson – I Am Everything.
Fotografiska, Stockholm (25 april – 29 nov 2026)
Där de perfekta tänderna förväntas blänka och blända skymtar en vass rad av små vita snäckor. Pupillerna i det unga vackra kvinnoansiktet har ersatts av organiska men nu döda material – såsom snäckskal eller ädelstenar. Förvirringen får betraktaren att ta ett steg bakåt. Blandmaterialen som bryter in i fotografiets traditionella svartvita papperskopia är diskreta men har starka symbolvärden. En ådrad träbit här, ett pärlband av snäckor där. Det är genreöverskridande men främst roar de med sin feminism, som (humoristiskt) glimmar till.
Lotta Antonsson som studerade på Konstfack i början av 90-talet säger sig bland annat vara inspirerad av surrealisterna. Hon arbetade som professor i fotografi (HDK Valand) vid Göteborgs universitet 2007 – 2016 men har idag ateljé både i Berlin och i Falkenberg. Hon var med om den omvälvande tiden då fotografiet mer övergick till att vara konstverk och lämnade sitt dokumenterande syfte. Hennes examensutställning på Konstfack hette Take it as a man och ett verk som visades på Moderna museet senare på 90-talet hade titeln This girl has inner beauty. Antonsson finns representerad vid Moderna museet, Statens Konstråd, Hasselbladsstiftelsen i Göteborg med mera. Fotografiskas utställning är lite större och omfattar både äldre och nyare verk.
Efter några varv känner jag att de övervägande svartvita verken som visar vackra kvinnors ansikten eller ofta smala välformade kroppar – både lockar men formar alla ett stilla uppror. Betraktarens vaneseende grusas subtilt, bit efter bit.
Antonsson har sagt i en intervju att hon älskar havet och stranden – och det syns att hon medvetet använder symboliken. De närvarande snäckorna, ädelstenarna, stränderna med vita skal, korallrevsbitarna väcker tankar på livets förgänglighet, naturens överhöghet, mystik och ett existentiellt allvar.
Psykoanalytiskt kan en snäcka med sin spiralform symbolisera processer som alltid rör sig i cirklar, skal kan symbolisera närhet och intimitet med inneboende behov av skydd. De många läpparna som avslöjar vassa rader av tänder skulle en psykoanalytiker tolka som ”vagina dentata” – männens skräck.
Det subtila brottet som de avvikande materialen skapar – kontrastverkan mot den milda inbjudande skönheten i kvinnomotiven – är effektivt. Först lockas betraktaren att följa sina begär, för att sedan få rygga tillbaka.
Min favorit bland verken har några år på nacken och är denna gången själva vinjettfotot till hela utställningen. I nederkanten på originalverket syns en bit strand fylld av snäckor. Det vackra men naturliga kvinnoansiktet – i 60-70-talsanda – med mörkblont hår lagom sexigt, något trassligt – har tänder som inte är att leka med. Hon lockar på håll, men biter ifrån när man kommer nära.
Tidens tand tycks inte förstöra Antonssons verk mättade av symboler. Med till synes små – men väl genomtänkta medel – överraskar hon fortfarande kvickt och lätt betraktaren.
