Brassaï – Paris hemliga tecken
Moderna museet Stockholm (28 mars – 4 oktober 2026)
En av vår tids mest omtalade fotografer Gyula Halász – som tog sig namnet Brassaï – var också utbildad i måleri, skulptur vid sidan om fotograferandet. Han föddes 1899 i Transsylvanien, i dåvarande Ungern, och gick i konstskolor både i Budapest och i Berlin. Utställningen på Moderna museet – som pågår ända till 4 oktober – kallas Paris hemliga tecken och centreras kring den intensiva perioden under 1930-talet och hans speciella nattfotografi.
Det var med en 25-årigs fantasier om livet och önskningar han 1924 kom till Paris – men verkade då till en början som journalist. Han rörde sig i konstnärskretsar och kände storheter som Picasso och en del av surrealisterna. Genombrottet som fotograf 1933 kom just med boken Paris de nuit. Den rymmer de många berömda motiven som skildrar nattlivets uteställen och dess för dåtiden ljusskygga existenser, som nu ställs ut. Kurerat utställningen har Anna Tellgren gjort, men den är också frukten av ett samarbete med de som äger rättigheterna för de många originalbilderna. Brassaï hade för vana att enbart printa en fotokopia av varje negativ.
Många tankar virvlar genom mitt huvud när jag vandrar runt framför de många numer klassiska silvergelatinfotografierna – som jag ju sett så många gånger. Dessa motiv som så många efter honom har försökt upprepa. Ödmjukt provar jag tanken på att ”det ju är länge sedan jag själv var 25 år”, vilket han ju var då han fotade. Jag slås av att jag nu ser dem med ett absolut mer vaket sinne än jag gjorde första gången.
En feministisk läsning av Brassaï startar ju alltid med frågan: Vems blick är det vi ser genom? Dessa bilder från Paris visar ju många kvinnor – dansare, prostituerade, älskarinnor, nattklubbsgäster – nästan alltid sedda genom en manlig blick. Laura Mulvey, exempelvis, skulle tala om den “manliga blicken” (male gaze): kvinnan i motivet blir snarare än människa ett objekt för betraktelse. Synligt är ju att Brassaï dröjer vid en fascination inför kvinnlig sensualitet och nattlivets erotik. Kroppar, poser och atmosfärer av begär blir synliga. Men allt mildras av att tiderna ju var annorlunda, tänker jag, mer puritanska. Den uppdämda nyfikenheten kan ju delvis förmildras av att hans ungdomlighet …
Jag stannar vid funderingen kring det faktum att de tabun och regler som dominerade vid den tiden ju främst gör Brassaï väldigt modig. Han gav faktiskt synlighet åt människor som annars stod utanför den respektabla offentligheten. Till och med var tidsandan sådan att fotografierna med de mer queera miljöerna fick vänta till så sent som på 60-talet att tryckas. Censuren stramades åt efter att hans första bok kommit ut 1933. Det går att känna att de prostituerade, de queera miljöerna, cabaretartisterna och nattens kvinnor inte tas med av honom för att enbart skapa skandal eller någon slags moralisk varning. Snarare finns de där som en del av stadens verkliga liv. Jag stannar vid att det finns en ofta märklig värdighet i hans bilder.
Men när jag ser dem, lyser ju den uppenbara frågan om makt fram: vem får tala, och vem blir betraktad? Kvinnorna – övervägande från lägre samhällsklasser – synes ofta tysta; det är fotografen som formar deras berättelse. Feministiskt kritiskt undrar jag också hur uppfattningen om skönhet gestaltas. Detta blandas med tanken om förhållandet mellan kameralins och motiv — mellan att se och att äga seendet.
Susan Sontag, skrev att fotografering kan vara ett sätt att “appropriera” världen. Att fotografera någon är aldrig helt oskyldigt. Det innebär en slags makt över hur personerna framträder och blir ihågkomna. Därav blir den värdighet som också framstår i Brassaïs människoskildringar viktig.
Så en feministisk tolkning av Brassaï rör sig mellan två poler: Dels de fina inkännande och poetiska och i de mänskliga skildringarna av nattens Paris – alla mänskliga begär – både hos de avbildade och observatörens – men också hur kvinnorna och de marginaliserade kropparna formas något kyligt genom hans blick.
Jag går ut från Moderna museet ändå lyft av den ofta vackra drömlika dimman i fotografierna och det estetiska värdet av riktig svärta i de fina originalfotografierna av silvergelatin. Men kvar stannar också motiven med arbetarklassens kvinnor – när de om natten säljer sig till de ivriga männen med pengar. Javisst, de ingår i nattlivet i dåtidens Paris, men med vems blick blir de sedda?
