Viktor Norën och Björn Dixgård sjunger Beatles kärlekssånger – Betyg 2 (5)
Det finns en särskild risk med att ge sig på The Beatles kärlekssånger. De är så välskrivna, så melodiskt finurliga och känslomässigt precisa att minsta förenkling snabbt gör dem platta. Och det är tyvärr exakt vad som händer när Björn Dixgård och Viktor Norén tar sig an materialet.
Det är första kvällen av tre i det stora tältet på Gärdet, men arrangemanget känns märkligt ofärdigt redan innan konserten börjat. Publiken driver runt mellan stolsraderna och försöker förstå var platserna egentligen finns. Personal pekar åt olika håll och många verkar mest chansgå fram i halvmörkret.
Själva tältet hjälper inte direkt till. Ljuset är så dunkelt att de många små nivåskillnaderna i golvet blir svåra att upptäcka. Innan konserten ens startat syns flera personer snubbla, och åtminstone två faller ordentligt på vägen mellan raderna. Det skapar en lätt rörig stämning som aldrig riktigt försvinner, som om hela kvällen befinner sig i ett slags tillfälligt mellanläge där varken lokal eller produktion hunnit sätta sig ännu.
Det märks att de älskar låtarna. Problemet är bara att kärleken verkar riktad mot idén om Beatles snarare än mot själva musiken. Nästan varje arrangemang dras mot samma uttryck: akustiska gitarrer, storslagna känslor och ett konstant uppskruvat allsångsmanér. Resultatet blir märkligt endimensionellt.
Det som gjorde originalen speciella – harmonierna, dynamiken, de oväntade melodiska rörelserna – försvinner ofta helt. Kvar blir förenklade versioner där låtarna mest fungerar som bärare av nostalgi. Många av Beatles kärlekssånger är egentligen ganska sköra och subtila, men här pressas de in i ett uttryck som hela tiden signalerar “stor känsla”, oavsett vad låten faktiskt behöver.
Varken Dixgård eller Norén saknar karisma. De är rutinerade scenpersonligheter och publikkontakten sitter där den ska. Men det räcker inte riktigt när tolkningarna känns så musikaliskt tillplattade. I stället för att öppna upp låtarna hittar de ofta den mest väntade vägen genom dem.
Det blir särskilt tydligt i de lugnare numren. Där originalen rymmer både tvekan och intimitet fylls varje tomrum här ut med ännu mer röst, ännu mer tyngd, ännu mer förstärkta känslor. Som om man inte riktigt litar på att låtarna klarar sig själva.
Mest liv uppstår egentligen först när konserten för en stund lämnar Beatles helt och hållet. När Yesterday långsamt glider över i Strövtåg i hembygden händer något som resten av kvällen saknat. Plötsligt finns där både nerv och självklarhet. Viktor Norén presenterar låten som Björn Dixgårds egen “Yesterday”, och kanske ligger det något i det. För först där, i musiken som faktiskt känns nära artisterna själva, försvinner den där påklistrade vördnaden och konserten börjar andas på riktigt. Och sen var konserten över.