12/5 2026
Stora Teatern i Göteborg
Millenials / Hasard & Boléro – Marcos Morau/ Sita Ostheimer
MiR Dance Company
Fick lyxigt nog klartecken på snabb impuls i veckan att gå på föreställning med två dansverk. Vad som lockade slog minst sagt väl ut, visade sig bli en raffinerad upplevelse sedd från sidan på första balkong. En dam röd hatt sa till mig efteråt att framträdandet var det bästa hon sett. Skulle för mitt vidkommande kanske inte sträcka mig så långt, fast visst blev jag exalterad och mycket imponerad. Går på den scenkonst som kort och gott kallas dans då och då både på Operan och Storan, men hade ingen koll på MiR Dance Company vars bas är Gelsenkirchen. Känner inte till om de besökt oss tidigare eller om det var premiär på svensk scen. Stora Teatern var välfylld fast inte fullsatt.
Millenials av Marcos Marau pågår i cirka trettiofem minuter med nio synkade dansare medan programmet efter paus, uppdelat i två verk, framförs av sex dansare (delvis skiftande besättning). Både det snabbt förbipasserande inslaget efter paus och den successivt stegrande fördjupningen i Ravels omisskännliga Boléro hade koreograferats av Sita Ostheimer.
Marau som dekorerats till riddare i Frankrike och två gånger på senare tid utsetts till Årets koreograf av tysk tidskrift huserar på flera prestigefyllda institutioner i Europa, därtill konstnärlig ledare för danskompani baserat i Barcelona. Han har jobbar i bland annat Nederländerna, Lyon, Köpenhamn, Belgien, Berlin och Milano, ofta haft olika befattningar. Verk av honom har också uppförts på GöteborgsOperan.
Tyska före detta dansaren och koreografen Ostheimer har frilansat i Europa och är sedan 2017 konstnärlig ledare för ett eget turnerande kompani i Berlin som samarbetar med andra konstnärliga yrken. Hon har också prisats för sin gärning. Dessutom undervisar bägge. Under avdelningen fakta ska sägas att Morau också ansvarar för scenografi och kostym medan Thomas Ratzinger sköter ljuset och Anna Chernomordik varit dramaturg. Också Ostheimer har adderat scenografi & kostym till sina uppdrag. Ljuset efter paus tas om hand av Barnaby Lionel Booth. I uppsättningen av Ostheimers verk har dessutom koreografiassistent och dramaturg involverats. Eftersom solister saknas framstår det som onödigt att lista varje medverkande på scen.
Innan intryck förmedlas kan det vara intressant att berätta om respektive upphovsmans intentioner. Vad har tänkts om rörelserna, vad ska de symbolisera? Framhålls att verken speglar, utmanar och förstärker varandra, att programmet tar fram två skilda temperament. I Millenials skildras enligt uppgift en vilsen nutida generation utan fast förankring, en generation för vilka världen blivit vidöppen. Bildvärlden framställs filmiskt och på scenen pekas på hyperkommunikation, singulära upplevelser och ensamhet. Engagemang och åtagande görs till lika lockande som skrämmande begrepp . För att vara uppriktig uppfattade inte mitt otränade öga särskilt mycket av dessa långtgående tolkningar. Ett initierat äga menade i sin recension att gestalterna påminde om dockor. Från mitt håll tyckte jag att de synkat ryckiga rörelserna i kollektivet liknade mimares koordination. Som framgår av första bilden var de svartklädda dansarna sysselsatta med att formera sig kring sina svarta sombreros. Otroligt skickliga förstås i både drömskt tempo och blixtsnabba skiftningar.
Musiken förtjänar mer än ett stycke. Före paus låter det svulstigt och melodramatiskt med en tillsats av rytmisk electronica. Separat eller inmixad förekommer musik av Caroline Shaw, vilonist och vokalist som därutöver är prisas producent och kompositör med en dragning till avantgarde. Hon har tilldelats flera Grammys. Men det räder ingen tvivel om att Scott Walkers mäktiga baryton är mest tongivande, ibland som isolerad röst, ibland med karaktäristiska stråkar. Hans beslöjade stämma framsjunger twentyone som en magisk siffra. Även om jag sällan lyssnar på denna Brel-influerade stilbildare som efter åren med Walker Brothers fick ett genombrott sent 60-tal, vill jag påpeka att jag äger hela sex album ( Scott 2 finns på både cd och vinyl) med honom eller gruppen, varav ett par samlingar. Blev ett slags igenkännandets glädje att höra hans tonsäkra baryton i detta annorlunda sammanhang.
Hasard framstår som ett fristående förspel till huvudnumret. Nyskrivna musiken är komponerad av Yehezkel Raz. Här utforskas i eruptiva mönster puls och kroppens gränser, stundtals i form av uttryck från solitära varelser. Dansarna i Boléro är sex till antalet, tre män och lika många kvinnor klädda i färggranna kulörer. Här flödar passion och antydan till aggressivitet i ett dynamiskt samspel mellan par. Tror inte det en slump att rörelsemönster får mig att associera till den fatala intrigen i Carmen, eller? Mycket hopp, fäktande med armar och halvpiruetter förekommer. Kontinuerliga, ikoniska stegringen i musiken från det stillsamt subtila, leder oss med obönhörlig kraft fram till de enormt bombastiska crescendon vi vet kommer sätta punkt för verket.
Ljudet i Storans högtalare är ypperligt balanserat. Framgår inte vilken inspelning som används. Jag har Boléro på en lp-skiva utgiven 1974 med Philadelphia Orchestra dirigerade av Eugene Ormandy. Kan skriva under på innehållsdeklarationen när den talar om för oss när temat drivs till sin spets, hur den spanska danstraditionens rytmer sätter dansarna på prov, deras fysiska kapacitet. Nästan hypnotiskt suggereras den finala extasen fram. Påstås att publiken dras med i ett kollektivt rus där rytmen utgör både motor och motstånd. Ytterst få bedömare skulle hävda något annat. Jo visst var denna afton på Storan en exceptionellt berikande händelse, en modernistisk hyllning till dans som en konstart ständigt under utveckling. I verken rymdes både explosiv virtuositet och sofistikerade manövrar, oftast utförda i skiftande konstellationer, ibland i total synk för enheten på scen. Man häpnade över ensemblens spänst och grace och hur den inkorporerats i koreografernas estetik.