Lars Demian
Vem é det som bestämmer
3
Inspelad i Studio Kapsylen Stockholm och på vinden i Frösakull
Eroton / BorderMusic
Releasedatum: 20/3 2026
Vem é det som bestämmer är inkluderat en samlingsplatta rockruffiga visartisten Lars Demians tionde album, det första på fjorton år. Halmstadsonen (döpte en ep till Att inte vara Pär Gezzle) hördes live med kumpanen multiinstrumentalisten David Tallroth på Falkenbergs Visdagar för cirka femton år sedan och i musikalen (recenserad här) Stugfeber han skrev för Göteborgs Stadsteater. När Storan besöktes under releaseturnén byligen var jag inte närvarande. Med ett enorm schvung draperas kabaré-utformade visorna oftast i tango eller lika drastisk vals. Skivbolaget menar att dräpande texterna kläs i folkrock, klezmer och nämnd dans. Både till persona och i texter finns tydliga drag av hjälten Tom Waits, även om hallänningens texter måste betraktas som jämförelsevis endimensionella.
Hans plakatpoesi som växlar mellan att vara träffsäker och tafflig har blivit ett signum. Där Waits är en mystifierande berättare tar den svenske bohemen entydigt ställning för rumlaren och den som befinner sig på samhällets skuggsida, sympatiserar alltid med de som hamnat snett. I intervju i Proletären sägs att vår nuvarande regering är landets sämsta på tvåhundra år, ett påstående som som omsätts till tema i ett par tämligen platta texter. Brukar normalt sett inte börja med att att analysera och bedöma någons texter. Hade heller inte väntat mig Ola Magnells djupsinne eller Anders F Rönnbloms originella historier. Ibland har Demian onekligen fått till det inte bara musikaliskt utan i vad som framsjungs. Då blottas samhällets brister och det längtas efter lycka. Satiren sägs vara vassare än någonsin. ”I en värld galnare än man någonsin kunnat föreställa sig, kunde jag inte hålla mig längre.”
Hållningen slås fast med emfas i exempelvis Dom som bestämmer. Fast för egen del störs jag också av vurmandet för livsstilskriminella, gangsterromantik och en närmast besatthet av alkoholmissbruk och tillhörande kultur. Demian verkar helt vilja friskriva människor ansvar för sina handlingar så till vida de inte är fel sorts politiker eller myndighetsutövare. Han som byggt en karriär på att skärskåda orättvisor är blind för islamism och systemhotande brottslighet, spyr istället galla över nynazistiska (fornnordiska) varbölder. Blåser i låt(ar) upp problemet till oproportionerliga portioner. Tar med mig andra låtar som funkar bättre textmässigt, inte minst satiriska höjdaren Krigaren.
Vilka medverkar då på ett alster som ur musikalisk synvinkel förstås är minst fyrstjärnigt? Jo ständige vapendragaren David Tallroth vars instrument inte specificeras. utan omnämns blås/ strängar/ kör. Han brukar ju skifta mellan oftast bastuba och banjo/ gitarr. Love Meyerson har anlitats som slagverkare och dragspelare. Kören som får utgöra motivet på omslaget består av Julia Frej, Yrsa Schau samt Thomas Pareigis. Den vokala härföraren trakterar piano. Live tillför den udda sättningen ett par dimensioner till.
Charmen i Demians mörka stämma och knarrigt svängiga sound kan svårligen motstås. Det har en förförisk inverkan på lyssnare. Det okammat ösiga och emellanåt stämningsfulla har i sin teatrala framtoning vad jag kallar instant appeal. Grammisbelönade artisten ska kreddas för att ha inmutat en egen oborstad stil. En lätt punkig trubadur-attityd om än med stor musikalisk auktoritet. Antar att Dan Viktor med flera tagit intryck. Finns en effektfull spännvidd i Demians register. Toppar är den roliga kompromisslösa uppgörelsen i Krigaren som väller fram i marschtakt, valsande pärlorna i Ölet respektive Nästan hela dan (mitt favoritspår) och inledande visan Samma apa draperad i medium tempo. Med undantag för På akuten (Bert Murphy) och finalnumret står Demian för all musik. Extremt släpig blues lagd sist på albumet skriven av Joe Primerose påminner om klassiska St. James Infirmary. Den skrider fram majestätiskt, romantiserar förvisso drinkarens självförbrännande tillvaro. Måste ändå betonas att vi har att göra med en artist som verkligen behärska formatet, det vill säga bitterljuva och i flera fall oerhört slagfärdiga visor. Känslan för frejdigt klämmiga visor vilka ibland förbyts i eftertänksamma alster kan inte nog understrykas. Goda handlaget är intakt, väldigt inarbetat till formeln. Och medmusikerna är på sedvanligt maner påkopplade, oantastliga fast jag kan sakna solon.