Wilmer X – Popmonster Betyg 4 (5)
Wilmer X behöver egentligen inte längre bevisa någonting. Efter nästan fem decennier som ett av Sveriges mest pålitliga rockband vet både bandet och publiken exakt vad som väntar. Ändå finns det något imponerande i att de fortfarande fortsätter. Att Nisse Hellberg och Jalle Lorensson fortfarande kliver in i studion och hittar nya variationer på samma grundidé som burit dem sedan ungdomsåren i Malmö.
På Popmonster, bandets artonde studioalbum, håller de fast vid det de alltid gjort bäst. Det handlar om raka rocklåtar med tydliga melodier, rotade i blues, garagerock och klassisk svensk poptradition. Inga stora experiment, inga försök att låta yngre än de är. Snarare tvärtom. Skivan känns trygg i sin egen identitet, nästan stolt över att inte springa efter trender.
Det finns också något väldigt mänskligt i det. För åren hörs i musiken nu. Inte som svaghet, utan som erfarenhet.
Bandet har återigen spelat in i Tambourine Studios i Malmö tillsammans med producenten Chips Kiesbye, samma team som låg bakom comebackalbumet Mer för dina pengar. Det märks att de hittat en arbetsmetod som passar dem. Soundet är varmt och levande, utan att bli för polerat. Gitarrerna får skramla lite lagom, kompet rullar fram med självklar tyngd och allt känns spelat av människor snarare än byggt i datorer.
Wilmer X har alltid haft sin styrka i enkelheten. Texterna kretsar fortfarande kring vardagslivets små detaljer – relationer som gnisslar, människor som försöker hålla ihop tillvaron och känslan av att tiden går snabbare än man vill erkänna. Hellberg skriver utan stora åthävor men lyckas ofta fånga precis den där lilla observationen som gör att man känner igen sig.
Det gäller inte minst “Mer och mer sällan nu”, skivans mest känslomässigt drabbande låt. Den skildrar hur någon långsamt försvinner bort genom demensens dimma, och gör det med en stillsam sorg som nästan gör ont att lyssna på. Det finns inga överdrivna gester här, inget försök att pressa fram tårar. Just därför träffar låten så hårt.
För den som själv upplevt hur en anhörig gradvis glider längre bort blir den nästan brutal i sin träffsäkerhet. Hur minnen försvinner bit för bit. Hur samtalen blir kortare. Hur någon man känt hela livet plötsligt känns långt borta trots att personen fortfarande sitter mitt emot en.
Det är ovanligt att svensk rockmusik vågar stanna i sådana ämnen. Popmonster blir därför mer än bara ännu en Wilmer-skiva. Mitt bland det välbekanta finns också en påminnelse om varför bandet fortfarande betyder något. De skriver fortfarande om livet som det faktiskt ser ut.
Visst kan man invända att Wilmer X ibland upprepar sig själva. Men samtidigt är det också en del av deras charm. De försöker inte uppfinna rockmusiken på nytt varje gång. De fortsätter istället att förfina sitt eget uttryck, och gör det med en självklarhet som få svenska band kommer i närheten av.
Popmonster förändrar knappast bilden av Wilmer X. Men den förstärker den. Och kanske räcker det väldigt långt.