12-13/5 2026
Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater
Jag ser den knappt timslånga föreställningen på onsdagen, dagen före Kristi Himmelsfärdsdag, sittandes framför baren. Att bilderna är oskarpa vill jag skylla på avståndet, fast det kanske handlar om bristfällig teknik. Det är som vanligt fullsatt. En nyhet är att den tekniskt ansvarige har en vikarie. Konstnärlige ledaren Marie Delleskog (för övrigt den äldsta i Stadsteaterns ensemble och som uppnått övre pensionsålder) presenterar och får reda på att bland lunchgästerna finns några nykomlingar. Hon meddelar att scenen upplåtits till två skådespelare från Stockholm för att de ska kunna repa in, vad som visar sig vara ett komplicerat projekt där man sannerligen tagit sig konstnärliga friheter. Missade när uppsättningen gjordes på samma scen för ett år sedan. Gläds åt att jag var uppmärksam och fick chansen att se duon Per Svensson & Lars Göran Persson nu istället. Märker i flyern till föreställningen att referensen till omaka komikerpar som Helan och Halvan inkluderats, liksom symbiotiska vänskapen mellan luffarna i I väntan på Godot. Frestande att addera Magnus & Brasse jämte Hasse Och Tage till listan av jämförbara konstellationer.
Som rubriken avslöjar blandas fantasifullt anlagd humor med meta-perspektiv och originella scenanvisningar till den smått legendariska tragedi vars urpremiär skedde på Dramaten 1956. Kan inte avhålla mig från att skjuta in att jag sett de uppslitande konflikterna och missbruksrelaterade lögnerna i Lång dags färd mot natt tre gånger live efter millennieskiftet. På Göteborgs Stadsteatern har Ivar Wiklander respektive Claes Månsson (uppsättningen recenserad här)gestaltat patriarken James Tyrone och när Storan härom året gästades av Riksteatern av Krister Henriksson. Dessutom har jag manus i original från utgåva tryckt sent 70-tal.
Måste erkänna att jag inte riktigt hade koll på showande och kåserande skådisar, deras cv.. Kände vagt igen utseenden men definitivt respektive röst. Per Svensson ger oss lite fakta från scen, trycker på sin förnäma position genom att ingå i ensemblen på landets Kungliga talteater, medan hans motspelare påstås ha lägre rang som i decennier trogen en kommunal institution, nämligen Stockholms Stadsteater. Skojas friskt om såväl inbördes styrkeförhållanden som rivaliteten emellan landets största teaterhus. Den sju år äldre Persson kan också titulera sig författare, skrivit två äventyrsromaner. Svensson spelar för närvarande prästen i Änglagård på Oscarsteatern, vilket publiken får veta. Båda är så kallade sommarölänningar som gjort åtskilliga roller på film och i tv inom ett brett spektrum av genrer fast tveksamt om du haft huvudroller vilka blivit omtalade. Den först nämnda såg jag i huvudstaden när Dylansällskapet gavs på stadens Stadsteater.
Dessa mycket erfarna yrkesmän som tillsammans står för manus och sångtexter finns i hierarkin på hyllan alldeles under de publikdragande stjärnorna. Angående status är ojämlika villkor själva konceptet för Långdagsfärd mot natt. Per Svensson uppblåsta jag symboliserar en dominant typ helt utan självinsikt medan han som borde vara kompanjon i bästa fall degraderas till sidekick i stil med Helan och Halvan. Obalansen dras till sådan extrem nivå att Svensson påstår att han kan göra alla fyra familjemedlemmar i O´Neills moderna klassiker medan hans Sancho Panza blir hänvisad till att spela husan. Lustigt nog refereras till Catrin Westerlund som gjorde rollen i den berömda första uppsättningen.
Även om duon inte i första hand är känd för att ägna sig åt att musicera eller sjunga, har rimmade visor på svenska framförda på melodier vilka blivit hits en framskjuten plats, något som gör att deras spretiga produktion kan kallas show. I mestadels duetter ackompanjeras rösterna av inte bara akustisk gitarr utan också udda instrument som cittra, ukulele, omnichord och Casiosynt. Man har gjort om exempelvis Strawberry Fields Forever, We Are The World och smäktande hit med Roy Orbison. En kuplett har en refräng om att ha lånat ut grejer till en snubbe som inte brytt sig om att återlämna dem. Deras egensinniga sånger sitter som en smäck för att damma av den klyschan och rimmen är fenomenalt fyndiga.
Man undrar hur idén till produktionen uppstod. Att förena tokroliga infall med ett ångestladdat drama är en anomali som heter duga. I likhet med när Marie Göranzon och Gunilla Nyroos i pjäs som skildrar dem i repetitionstagen av Dödsdansen, vars väntan på regissör resulterar i att Strindbergs tematik ventileras såväl som egna långa gärningen; är huvudspåret på Lunchteatern en penetrering av teaterkonsten och ett slags testamente över två berömliga karriärer. Som framgått ligger parallellt tonvikten på skillnaden mellan att bestämma och vara underordnad. Det filosoferas klokt och på köpet levereras flera roliga repliker. Ibland förekommer oförklarliga sidospår. Minns en obegriplig utläggning om en nyckelpiga där man tillfälligt hamnade ur kurs.
Metaperspektiv som bryter fiktionen är oftast ett högst gångbart grepp, lockar till skratt. Så också här! Dessutom görs en grej av att ha svårt för namn, att inte uttala dem korrekt. Avsnitten om teater med stort T tillhör de mest givande, är både insiktsfulla och dräpande. Ett oväntat tema hos den docerande rollfiguren är klassperspektivet, ett synsätt som utgår från den plågade familjen Tyrone och deras anställda personal. Överhuvudtaget psykologiseras rollfigurer och vi får lär oss vad de representerar, ibland förs förvisso resonemang in absurdum. På grund av omständigheter som gestalterna inte råder över förflyttas associationerna på slutet till Shakespeare och hans persongalleri i En midsommarnattsdröm. Hänvisas också till kunskapen hos scenograf och kostymör för att peka på hur många som bidrar till en produktion för scen.
Med tanke på vad som blev med alla avbrott, stickspår och hinder, istället för rollfigurernas ursprungliga plan, förekom många lager att fröjdas åt. Duon var otroligt inkörd och synkad, behärskade suveränt kroppsspråk, tajming och det kluriga manus de skrivit. Rent musikaliskt höll de också måttet och rimmen var som nämnts geniala.