Sebastian Murphy och Svenska folkjazkvartetten Södra teatern Stockholm Betyg 4 (5)
Det börjar med en krasch. Sebastian Murphy kliver ut på scenen med öl i ena handen och brännvin i den andra, som om han redan varit på efterfest i flera timmar. Strax senare ligger snapsglaset i bitar över scengolvet. Där och då är tonen satt. Det här ska inte bli någon vördnadsfull Bellmanafton med putsade visor och historiskt korrekt romantik. Det ska vara stökigt, skevt och stundtals riktigt roligt.
Tillsammans med Svenska Folkjazzkvartetten gör Murphy något som känns mer som ett fylledrömslikt samtal med Bellman än en traditionell tolkning. Han närmar sig 1700-talets Stockholm genom smutsen, bakgatorna och människorna som brukar försvinna ur de fina berättelserna. Mellan låtarna kastar han ur sig raljanta monologer om Bellman själv, fulla av överdrifter, provokationer och halvt improviserade teorier. Det är svårt att veta vad som är påhitt och vad som ens försöker vara sant, men sanningen verkar heller aldrig vara poängen.
Murphy bär fortfarande mycket av den persona som gjort honom till frontfigur i Viagra Boys. När manteln snabbt åker av är det mer sunkig replokal än historiskt kostymdrama: träningsbyxor, linne och ett allmänt lätt havererat kroppsspråk. Det enda som skiljer sig från en spelning med Viagra Boys, är att linnet får sitta kvar hela konserten. Han driver runt på scenen, sjunger med raspig desperation och verkar ibland nästan överraska sig själv med hur bra vissa partier faktiskt låter.
Och det är när han slutar ironisera som kvällen träffar rätt. Plötsligt uppstår små öppningar av allvar i kaoset. En visa framförs nästan ömt, rösten spricker lite, och för ett ögonblick känns Bellman märkligt nära. Då blir kontrasten till de sliriga mellansnacken ännu starkare. Han kallar Bellman för en fitta, för hur han behandlade Ulla Winblad.
Musikaliskt är det däremot betydligt mer genomarbetat än själva scenkaoset antyder. Svenska Folkjazzkvartetten väver in folktoner, jazz och visor utan att det känns musealt. Arrangemangen lever och rör sig hela tiden, ibland nästan lekfullt. Särskilt när traditionella melodier får oväntade svängar lyfter konserten på riktigt.
Det finns stunder där det hela känns ofärdigt, som om Murphy fortfarande testar sig fram medan bandet redan hittat formen. Men kanske är det också därför det fungerar. Det här vill inte vara perfekt. Det vill få Bellman att lukta svett, sprit och gammal stadskrog igen.
Och där, någonstans mellan trasiga glas, banjotoner och halvt urspårade monologer, lyckas de faktiskt göra Bellman levande. Vore spännade vad man skulle kunna göra av detta på en teaterscen.