Den hårt arbetande basisten
Pianomusik för basister
4
Inspelad i Studio Klangverket 2025
Varva Records
Releasedatum: 1/5 2026
Jag var närvarande på releasespelningen på Utopia i början av maj, lyssnade uppmärksamt. Blev så exalterad att jag vill mena på att Daniel Andersson Runevad – han som döljer sig bakom benämningen Den hårt arbetande basisten – gjorde stor succé med sina kompositioner och sin spjuveraktiga personlighet, vilket ledde till en postning med bilder på facebook. Han och medmusikerna drabbade sannolikt majoriteten av publiken. Pianomusik för basister är ett debutalbum av den 35-årige musikern och kompositören från Tranemo. Han har samarbetat med gitarristen Emil Ernebro, en islänning jag tappat namnet på och har gig på Lorensbergsteatern.
Daniel är avgjort mest känd för att kompa Sara Aldén och den Grammis hennes trio erhöll härom året. Sprillans färska släpp består enligt honom själv av elva låtar i dur samtliga signerade basisten, som hade den goda smaken att till projektet anlita pianist Per Johansson och batterist Ossian Ward. Den senast nämnde har hört ett otal gånger live spelande i skiftande stilar och har dessutom blivit rosad för vad han gjort i studio. Per Johansson har också hörts en hel del live, inte sällan som ackompanjatör till vokalister. Osäker på om jag tidigare hört dem tillsammans och det var definitivt premiär med mersmak att lyssna till trion live. (I några låtar kompletteras man på Utopia av den förnämlige tenoristen Orfeas Wärdig Tsoukalas.)
Å ena sidan hade jag positiva upplevelsen från releasekonserten i bakhuvudet. Å andra sidan lyssnades på cd:n i hörlurar med spänd förväntan. Risk förelåg att den inte skulle göra samma intryck. Melodierna varar inte heller lika länge i sitt ursprungligt inspelade skick. Live broderas somliga solon ut, något Per Johansson påpekade för mig. Om ett kalibrerat ställningstagande ska avges kan framhållas att musiken förtjänar 4+, inte tu tal om annat. Att Andersson Runevad hade sådana här anmärkningsvärda kvaliteter i egenskap av att kunna snickra ihop bärkraftiga låtar överraskar. Får mig att tänka på två andra lyckade releasekonserter på Utopia och recensioner av respektive skivdebut. Syftar på basisten Jon Henrikssons och trumslagaren Fredrik Hamrås förstlingsverk.
Det börjar föga förvånande mycket lovande. Gläds åt hoppfull blues(?) som avlöses av ledigt lir fullt av finess. Fäster mig vid ett intro vars beat påminner om specifik dänga från Britpop-vågen anno 1966. Melodier briserar eller puttrar fortsättningsvis organiserade i en trioform som väcker ens intresse, inte minst för att kompositören ger sig själv alldeles lagom mycket utrymme som instrumentalist. Hans alster är klangrika, märgfulla och flertalet hakar tag i en. Finns mycket som förbluffar, bland annat vilket omedelbart avtryck nästan varje låt gör utan att det alls blir utslätat. En bedrift han delar med exempelvis en instrumentkollega jag flera gånger hyllat. Syftar på Svante Söderqvist och hans Rocket.
Hos Den hårt arbetande basisten förunnas vi tre jämbördiga enheter, fast det som titeln antyder naturligtvis fokuseras extra på mannen sittande vid flygeln. Om någon mot förmodan skulle ha tvivlat på Per Johanssons förmåga är här ett gyllene bevis på vilken standard han besitter. Briljansen i anslaget exponeras med osviklig skärpa i låtar som Blir bra, Got You samt Give That Boy A Crawdad (ges underhållande förklaringar till titlar på Utopia). I avslutande spår häpnar man framför allt över läckra löpningar. Andersson Runevad ligger mer i framkant än om han inte skulle ha styrt skutan, hans driv och reflekterande basgångar är mycket hörvärda. Lägger märke till att solo levereras med auktoritet i exempelvis Brabo Choke frpm Nowhere. Ward befinner sig mellan och bakom dessa dynamiska kraftfält. Här och var träder också den allsidige rytmläggaren fram i helfigur, kulminerar i frejdiga Marlboro på banvallen.
Utgår från att huvudpersonen också varit producent då den uppgiften saknas. Vad behöver mer lyftas fram? Varför inte svänget och samspelet i Stakka bo, en hit som borde bli en singel om den inte redan är det. Märkligt nog uppfattar jag inga direkta förebilder. (Glömt fråga vilka pianotrios Daniel tagit mest intryck av.) Lyssnarna möts av en lekfull kombination av teknik och känsla. Trion sammansmälter elegant i sin kommunikation, en interaktion de i vissa passager som sagts bryter sig ur och bjuder på improviserade solistiska sekvenser. Medryckande finalnumret med basfeature gör en glad till sinnet. Att jag tycker mig känna igen vissa fraser i de kompositioner som lagts sist och att upprepningar av tidigare teman och hooks förekommer, förtar inte det faktum att denna debut är häpnadsväckande. Och dessutom attraherar såväl sound som akustik.