Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

arbetsliv

Boktips: Antologin “Landet som sprängdes”

by

“Landet som sprängdes är namnet” på Föreningen Arbetarskrivares 8:e antologi. Boken släpptes den 14 juni i samband med ABF:s hundraårsjubileum.

35 författare beskriver i bokens 250 sidor hur vårt land håller på att sprängas sönder av orättvisor och ökande klyftor. Människan står i fokus i dessa berättelser. Kvinnor, män, barn. Gamla som unga av kött och blod, som döljs bakom statistik, arbetslöshetssiffror minskade sjuktal och tillväxttal. Vi som skriver är människor mitt i verkligheten. Vi beskriver vår egen situation och vi beskriver människor som vi möter i landet som sprängdes.

Vid boksläppsseminariet talade bland annat Föreningen Arbetarskrivares ordförande Åke Johansson. Han knöt an till den aktuella debatten om klasshat och klassamhället och sa: ”Vi kan tala om för statsministern att klasskillnaderna finns. I ljuset av den verklighet som vi ser är vår roll av oerhört stor betydelse. Antologin Landet som sprängdes och den tidigare som heter Skarpt läge är en bild av samhället.”
Många av författarna i boken är etablerade, som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Aino Trosell, Torgny Karnstedt, Maria Hamberg och David Ericsson, för att nämna några, medan andra är hittills opublicerade.
Min egen berättelse Brevet, har fått sin inspiration i mitt arbete på fackförbundet SEKO där jag dagligen träffar medlemmar som drabbats av de rigida sjukförsäkringsreglerna. Jag vill skildra människorna bakom siffror som stolt talar om hur många som blivit ”friska” och begrepp som ”arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden”.

Landet som sprängdes består av litterära alster om den tid vi lever i. Dessa tar sig olika form som dikter, serieteckningar och noveller. Verkligheten som skildras är inte särskilt ljus. Antologin är bok med svartaste svärta, med dräpande humor. Men den inger också, om man så vill, en gnutta hopp om framtiden. Så jag avslutar med att citera Kristian Lundbergs sista rader i novellen Arbetarskrivare, som inleder boken:
”Jag är ändå alltid försatt i en situation av vanmakt och kanske är det arbetarskrivarens egentliga uppdrag – att göra vanmakten en smula mänsklig och därför möjlig att identifiera. Det som får ett namn kan förändras. Revolutionen måste börja där, med att vi reser oss upp.”

Text: Eva Gustafsson

Mer om boken på hemsidan för Arbetarskrivare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Aldrig att jag köper kläder hos Vero Moda eller Jack & Jones mer

by

De senaste hundra åren har människor som arbetar gemensamt kämpat för bättre villkor i arbetslivet – men det är en kamp som ständigt måste fortsätta. Starka krafter vill försämra, vill ge de som arbetar sämre löner och sämre arbetsförhållanden.
Ungdomar bliv ofta värst utsatta, behandlas sämst. Förmodligen för att de inte är lika förankrade i arbetslivet, inte vågar säga emot och reagera.

Nu har SVT granskat några klädjättar. SVT berättar:
Klädkedjorna Vero Moda och Jack & Jones, som båda ägs av den danska koncernen Bestseller, använder sig av ett poängsystem där de anställda får poäng för hur mycket de lyckas sälja till varje kund.
“Fruktansvärt kränkande”
De poängsätts både för antalet plagg och för hur mycket de kostade. Varje vecka mejlas listorna ut till alla anställda på butikerna i hela Sverige – där man tydligt kan se vem som sålt mest och minst.
Listorna hängs sedan upp på väggen i personalrummen.

Tyvärr är knappast Vero Moda och Jack & Jones de enda företagen där de anställda och i synnerhet de unga behandlas illa. Jag har hört ungdomar berätta om telefonförsäljningsföretag där de unga kan bli uppsagda över dagen, trots att de fått avtal på längre tids anställning. Hört berättas om unga som blivit lovade en grundersättning men efter några dagar får de höra att det är krav på att sälja en viss nivå dagligen annars sägs de upp omedelbart.

Är det detta samhälle som vi vill ha?
Det är ju knappast så att företagsledningarna och cheferna på dessa företag som behandlar personalen så illa har dåliga löner själva.

På Vero Modas hemsida står:
På VERO MODA letar vi alltid efter inspirerade och motiverade medarbetare, både till våra butiker och till våra kontor. DDu kan välja mellan en mängd utmanande jobb och vi erbjuder karriärmöjligheter inom ett antal områden. Dessutom kan du se fram emot att arbeta i ett företag med globalt tänkande och att arbeta tillsammans med kollegor som är ansvariga för att utforma, marknadsföra, sälja och distribuera kvalitetskläder till ett rimligt pris.
På VERO MODA har du stora möjligheter om du är intresserad av en internationell karriär. Vår verksamhet sträcker sig över kontinenter och länder och vi uppmuntrar våra anställda att röra sig internationellt för att främja ömsesidig kulturell förståelse.

För att klara sig globalt krävs alltså att stå ut med detta poängsystem? Det är rätt uppenbart att den fackliga rörelsen måste jobba globalt för att de som arbetar världen över tillsammans måste kräva rimliga arbetsvillkor.

LO har startat en stor kampanj på webben och i sociala medier som ska lyfta fram arbetslivet. Jag hade hoppats att de hängde på nu och visade på alternativ, visade vad kollektivavtal på arbetsplatser betyder och att de lyfte fram siffror som visar att det är bra för arbetsgivare att ha bra avtal med sina anställda. Men trist nog är allt jag möts av på den nystartade hemsidan en stor reklamfilm som jag inte kan klicka bort och sedan en sida där jag kan klicka på något, men inget där de hängt på den här debatten.

Relaterat:
Uppdrag Granskning och Rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jobba till 75 enligt Reinfeldts modell: blir det med piska eller morot?

by

Det svenska arbetslivet är sjukligt åldersdiskriminerande. Människor som är över 45 väljs bort av många arbetsgivare. För att inte tala om den som fyllt 55 som i det närmaste kan kastas på soptippen, om svenska arbetsgivare får bestämma.
Det är paradoxalt eftersom människor idag lever längre och i många fall är piggare högre upp i åldrarna.
Detta är dock dubbelsidigt. Vissa delar inom arbetslivet sliter mycket hårt på kroppen, speciellt jobb med hårt kroppsarbete eller tunga lyft.
Samtidigt är många inom tjänstemannayrken pigga många år efter pensionsåldern.

Nu flaggar den svenska moderate statsministern, Fredrik Reinfeldt, för att pensionsåldern kan höjas till 75 år. DN rapporterar:
Ett arbetsliv som kan sträcka sig till 75 års ålder, där man ska vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet. Det kan krävas för att få den ekonomiska standard vi förväntar oss, enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som öppnar för ett studiestödssystem som möjliggör studier även efter 50 års ålder.

Det är så typiskt. Många som är över 65 är pigga och har mycket kvar att ge. Många vill säkert kunna jobba några år till, eller kanske vill kunna jobba halvtid ett par år efter 65-årsstrecket.

I intervjun med DN säger Reinfeldt en bra sak, han öppnar för möjligheten att få studiemedel också efter att ha fyllt 54 år:

– Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt då blir man förtidspensionär, eller så får man någon annan typ av ersättning. Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat. Och vi måste börja svara på frågan: hur ska det gå till? Hur byter vi karriär mitt i livet? Och hur förbättrar vi förutsättningarna att kunna jobba längre upp i åren, och kanske rejält mycket längre upp i åren?

Fredrik Reinfeldt säger att inget annat land har så generösa utbildningssystem som Sverige, så förutsättningarna är redan goda för att kunna byta karriär. Men vissa hinder ser han ändå. Efter 45 års ålder minskar möjligheten att få studielån, för att upphöra helt vid 54 års ålder.

– Man får möjligen titta på det, säger han.

Att ge fler möjlighet att jobba fler år, det är bara bra. Det är ett sätt att visa att människor kan något också efter att de fullt 55. (Vill du läsa mer om hur att åldras i dagens samhälle faktiskt är något bra, läs gärna Bodils Jönssons bok “När horisonten flyttar sig”. som vi skrivit om här.

Det kan säkert vara mer positivt för en arbetsgivare att anställa en 55-åring om arbetsgivaren vet att den personen kan jobba mer än tio år till. För med dagens medicin och sjukvård där vi kan få nya knän och medicin mot åkommor är många pigga långt upp i åldrarna. Med åldern kommer erfarenhet och en förmåga att snabbt sätta in saker i ett sammanhang.

Självklart är det bra om samhället kan ta till vara på människors lust och energi att jobba. Samtidigt finns det många yrken som sliter hårt på människor, tänk på byggnadsarbetare, människor inom hotell- och restaurangyrken, betongarbetare, sjukvårdspersonal speciellt inom äldreomsorg med många skeva lyft.

Frågan är hur detta med att kunna arbeta fler år kommer att utformas. Blir det en lag, ett tvång, som gör att alla måsta arbeta tills de blir 75 år – så alla som är rejält utslitna vid 65 får mycket lägre pension? Eller utformas det så att de som vill och orkar kan jobba längre?

Kommer Reinfeldt att införa detta med piska eller morot, alltså?

Svensson har också bloggat om detta.

Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet och SVT och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturministern vill ha fler gratisarbetare inom statliga kulturinrättningar

by

Volontärarbete inom kulturen är inget nytt. Musikfestivaler, lokala teaterföreningar med mera skulle ha svårt att överleva utan frivilliga insatser. Nu vill kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att de stora statliga kulturinstitutionerna ska bli bättre på volontärskap.

Ur Dagens Nyheter.

Att fler jobbar gratis är ingen bra lösning på något. Att musikfestivaler går runt på grund av att en mängd ungdomar är volonärer och jobbar gratis må vara hänt. För en del ungdomar är det enda sättet de skulle har råd att uppleva festivalen på. Det handlar om några dagar när volontärerna är uppbokade.

Men att överföra det till statliga kulturinrättningar är definitivt ett steg för långt.
Det finns en mängd arbete som skulle behöva utföras inom kulturen. Lösningen är inte att det utförs av gratis arbetskraft.
Visst, en och annan volontär skulle på så sätt få in en fot och knyta kontakter som kan utvecklas till betald tjänst. Men det kommer inte att vara majoriteten.

Däremot tycker jag det vore godtagbart om fler praktikanttjänster inrättas, gärna via arbetsförmedlingen och för ungdomar som för praktikantlön.

Jag kan godta att en person som vill få in en fot inom ett område kan jobba för praktikanlön en kortare period. För inom kulturen behöver vi öka möjligheter för människor att starta eget och vara entreprenörer. Luciano Astudillo tar upp entreprenörskapet i en debattartikel i Aftonbladet. För mig är detta tätt kopplat till kulturen där det finns oändliga möjligheter till nyföretagande.

En annan aspekt: Arbetsrätten monteras ned med allt fler som jobbar med dåliga arbetsvillkor inom telemarketing och bemanningsföretag av olika slag. Om det dessutom ska utökas med gratisarbetare, ja då har vi snart gått hundra år tillbaka i tiden.

—
Om jag ska vara ironisk så blir jag lite rädd när en minister i regeringen går ut så här. Vad blir nästa steg? Vi vet alla att det är alldeles för lite personal inom äldreomsorgen och inom demensvården. Personalen kan inte ge de äldre och de dementa en värdig vård.
– Det finns inte tid att sitta ner ens en gång i veckan och prata om något annat än den rena vården med de som bor på vårdinrättningarna, berättade en professor inom äldreomsorg i tv häromkvällen.
– Det finns sällan ens tid att ta en promenad med dem.

Är det ett värdigt liv? Och faktum är ju att vi alla förr eller senare hamnar där, om vi inte dör dessförinnan, vill säga.

Det här har med politik att göra i allra högsta grad.
Vad prioriterar de politiska makthavarna?
De har prioriterat att sänka skatterna och det betet har medborgarna svalt med hull och hår.

Kan uppvaknandet vara på gång?

Peter Högberg har också bloggat om demensvården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

SVT i kris på grund av bemanningsföretag?

by

Är det någon som tror att lösare anställningsformer och inhyrda medarbetare främjar den interna självkritiken på redaktionerna, skapar journalister som vågar sticka ut hakan, undersöka och ifrågasätta makten?
Skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena.

Att hela konceptet med bemanningsföretag ger svagare anställda, maktlösare fackförbund och mer makt åt arbetsgivare och chefer är rätt självklart. Hur kan det bli på annat sätt?
Arbetsmiljöfrågor måste vara mycket svårare att driva när färre ur personalen jobbar på arbetsplatsen. En anställd som inte hör till arbetsplatsen utan bara är där tillfälligtvis tar inte kamp för att förbättra dåliga villkor eller usla förhållanden. En person som är utskickad från ett bemanningsföretag kanske inte heller är fast anställd på bemanningsföretag och då minskar givetvis också kraften och energin att reagera på missförhållanden.

Det finns alltid saker som kan förbättras på arbetsplatser. Systemet med anställda som har trygghet på arbetsplatsen och som kan bli starkare tillsammans, i sina fackliga organisationer, är ett system som i många fall är bra.
Visst finns det alltid situationer där fackliga förtroendevalda går chefernas ärenden och gör ont värre. Men något bättre system för att stärka arbetstagarnas möjllighet att påverka har vi inte. Var och en ensam för sig är inte så effektivt.

Att bemanningsföretag tagit sig in på alla möjliga arbetsplatser är ett hot mot arbetstagarnas villkor. Medier har inte uppmärksammat den här utvecklingen i den grad det är värt att tas upp och ifrågasättas.
Nu har bemanningsföretagen tagit sig in på redaktionerna. Vågar vi hoppas att frågan äntligen kan komma på debartbordet?
Precis som journalister som inte har trygghet kan bli fegare och inte lika kraftfullt kan utföra sitt uppdrag att granska makten blir alla anställda svagare när de har osäkra arbetsförhållanden.
Bemanningsföretag är inte bara av ondo. För en arbetsgivare kan det vara ett sätt att ta in extra personal när det behövs. Att det kan komma personal utifrån som ser saker med nya ögon och med annan erfarenhet i bagaget kan också rätt utnyttjat vara bra. Men en förutsättning är att villkoren för de anställda på bemanningsföretaget är bra och att arbetsplatser som hyr in personal från bemanningsföretag gör det inte för att minska sina fast anställdas möjlighet att påverka arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Det finns all anledning att börja diskutera fenomenet med bemannningsföretag och diskutera hur vi vill att arbetslivet ska se ut och vilka villkor människor ska arbeta med.

Hur det gått till på SVT, som Elmbrant berättar, är verkligen avskräckande:

Nyligen insåg Sveriges Television vad alla kunnat se – att man skulle spräcka budgeten rejält på kostnader för prinsessbröllop, OS, VM-fotboll och valet. Ändå var det utan förvarning som en mellanchef en dag dök upp på nyhetsredaktionen, gick runt och pekade ut de journalister som hyrts in via bemanningsföretag och som nu måste gå. Huvuddelen av ett 70-tal inhyrda skulle bort med en månads varsel. Reaktionerna blev häftiga.

Det är illa, illa när journalister inte längre vågar granska makten. Men det illa överlag när arbetskraften får munkavle och blir rädd för att stå upp för sina och sina medarbetares rättigheter och inte längre vågar kämpa för bättre villkor.

Relaterade artiklar:
Medierna/Sveriges Radio, Dagens Nyheter: Croneman: Dagens journalister är ­jasägare, som refererar och citerar, Sveriges Radio 2 och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,