Gästskribenter

Zlatan är mer än en fotbollsspelare, han är ett koncept som få människor i världen har kunnat undvika. Vare sig man älskar honom eller hatar honom, får man erkänna att han haft inflytande på svensk fotboll, på kultur och på svensk fotbollskultur.
Han beskriver sig själv som en dörröppnare, som någon som inspirerar andra och får barn och ungdomar att tro på och jaga sina drömmar. Andra ser Zlatan som en egocentrisk narcissist som tvärtom är upphov till konflikter och negativ stämning i omklädningsrummet.
När nu Zlatan gjort comeback i landslaget hyllas 39-åringen, men samtidigt viskar skeptikerna i bakgrunden. Vad kommer ske med Anderssons goda stämning i landslaget nu?

Zlatan och konflikterna
Vid det här laget, är det allmänt känt att Zlatan är en kontroversiell figur som öppet kritiserat både av sina medspelare och av förbundskapten genom åren. Även när han själv hade avslutat sin tid som landslagsspelare hade han åsikter om truppen, uttagningarna och vad det svenska landslaget ska symbolisera.
Konflikten med Janne Andersson handlade framför allt om att stora talanger som Dejan Kulusevski hamnat utanför landslaget, till förmån för mindre talangfulla, men mer rågblonda grabbar. Förutom denna åsikt, hade Ibra tidigare kritiserat sina lagkamrater Oscar Lewicki och Rasmus Elm, vilket i boken Landslaget enligt Lundh beskrivs som direkt nedbrytande mobbning.
Samtidigt upplevdes Zlatan vara särbehandlad av Hamrén, då han fick göra som han ville, okritiserat. När Janne Andersson tog över, avslutade Zlatan sin landslagskarriär och samtidigt nådde Sverige stora framgångar i mästerskapet, än vad de gjort under de senaste två decennierna. Är det ett sammanträffande?

Zlatan som föredöme
När Zlatan nu återvänt till sitt älskade Milan, ljuder annorlunda toner. Allt man hör från Italien är hur Zlatan föredömligt guidar sina yngre kollegor in i matcherna, hur han uppmuntrar, peppar och stöttar och framför allt, själv levererar fotboll i yttersta världsklass. Det psykologiska trycket på de unga spelarna i den italienska ligan är enorm, något som skildras i filmeroch böcker och Zlatans roll som mentor har därför varit ovärderlig för klubbens talang spelare.
Hans roll i det italienska topplaget har satt omedelbara spår och för Milan går det bra – mycket tack vare Zlatan. När Zlatan nu gör comeback i landslaget rapporterar medierna flitigt om hans uttalanden igen och det går att följa med i cirkusen på nyhetssajten Sportal.se. Något som lyfts fram är att han lät Emil Forsberg behålla sitt nummer 10 och att Zlatan inte hade några ambitioner om att ta kaptensbindeln från Andreas Grankvist. I återkomsten såg vi även honom sjunga nationalsången för första gången, efter krav från Janne Andersson. Anar vi en mer ödmjuk Zlatan i återkomsten?

Svenska landslagets stora profiler
Även om man kan se Zlatan som en vattendelare i svensk fotboll, ska man inte glömma bort att även forna stora spelare har haft sina egenheter, egon och lagom frigjorda livsstilar. Det är inte alla som värderar jantelagen och teamwork framför sina egna framgångar, även om de är födda och fostrade i Sverige.
Nacka Skoglund var en av de fotbollsprofiler som både under sin aktiva karriär, främst i Italien och i Hammarby, levde i sus och dus vilket resulterade i att han faktiskt petades bort från ett par matcher i VM 1950 – för dåligt uppförande.
Skoglund utvecklade också ett alkohol- och drogberoende och fick aldrig riktigt styr på sitt liv efter karriärens slut. En av de största utlandssvenskarna, Nisse Liedholm, eller Il Conte namnet som han kärvänligt gick under, valde den mer glamorösa sidan av utelivet och köpte sin egen vingård i Italien.
Hans stil och elegans kom även med en dos arrogans och om medielandskapet sett annorlunda ut vid tiden, är det mycket möjligt att han hade varit en mer omdebatterad karaktär i svensk fotbollskultur.

Ingen plats för egon?
Sedan Sveriges silvermedalj 1958 har dock svensk fotboll präglats av kamratlig anda och hårt arbetande lagspelare. De profiler som sticker ut, gör så för att de är typiska sköna snubbar, som Glenn från Göteborg eller Thomas Ravelli. Andra storspelare som Henrik Larsson, Brolin eller Fredrik Ljungberg, är mest kända för lågmälda intervjuer, få-ords-svar och generella hyllningar till laginsatsen efter betydelsefulla vinster.
Svensk jantelag har möjligtvis skapat god laganda, men frågan är om vi inte hade behövt fler profilspelare som kan inspirera och lyfta andra – likt en Maradona under sitt glänsande mästerskap 1986. Kanske är det detta kulturskifte som Zlatan-cirkusen kommer att bidra med i det långa loppet – möjligheten att fler spelare tar på sig ansvaret att leda, gå i fören och inspirera till stordåd genom sin egna talang. Det där extrema självförtroendet har ändå gjort Zlatan till Sveriges bästa spelare genom tiderna.