Maia Hansson Bergqvist, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist och Nikola Borggård Gavanozov Foto Sören Vilks
Fåglarna
Av och regi Freja Hallberg
Scenografi Ylva Norlin
Kostym Maja Mirkovic
Musik Magnus Brunnskog
Ljus Maja Lindström
Medverkande Maia Hansson Bergqvist, Andreas Rothlin Svensson, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander, Nikola Borggård Gavanozov och Kristina Törnqvist
Premiär på Dramaten 22 oktober 2026
Nyskrivna Fåglarna på Dramaten är ett originellt och drabbande existentiellt drama. Pjäsen har en undersökande, filosofisk ton och vill utmana publikens tankevärld. Den skildrar hur människor som hamnar i livsfara hanterar situationen och insikten att det kanske inte finns någon räddning.
Med Fåglarna, som hon både skrivit och regisserat, gör Freja Hallberg Dramatendebut. Någon debutant i teatersammanhang är hon dock verkligen inte. Hon är grundare och konstnärlig ledare för den experimentella scenen Konträr i Stockholm. Därtill har hon en lång rad premiärer på såväl fria teatrar och institutionsteatrar på sitt CV.
Freja Hallberg har sagt sig mer vilja skildra tillstånd än att skriva pjäser med tydlig intrig eller huvudkaraktärer. Vilket förvisso är ett risktagande, men greppet fungerar synnerligen väl denna gång. Som publik känns det som att kastas in i och bli en del av det som sker på scenen.
Något som skiljer ut Fåglarna från många teaterföreställningar idag är också att det inte är ett ironiskt tonläge eller strösslas med farsartade inslag i en krampaktig tanke att publiken måste få skratta. Samtidigt finns det en raffinerad humor i dialogen och karaktärernas kroppsspråk. Vilket självfallet är betydligt svårare att få till.
Ännu ett ovanligt grepp är att alla föreställningar av Fåglarna textas till engelska på en textremsa på scenen. Detta enligt Freja Hallberg med tanke på internationella gäster och invånare i Sverige som inte talar svenska.
Handlingen i Fåglarna kretsar kring några människor som blivit kvar isolerade på en avlägsen plats. De har bjudits in till en tredagars disputationsfest, men känner inte varandra. Värdinnan Philomena är inte där, men hennes avhandling om maktanalys ligger nytryckt i travar. Ingen verkar dock pigg på att läsa den.
Inledningsvis är det uppsluppen stämning och yvigt snobbig dialog. Festfrågan ”Vad jobbar du med?” ställs givetvis. Akademikerna och en självgod poet blir bestörta när några säger att de jobbar i butik och som trädgårdsmästare. Åtminstone en av dem drar en vit lögn för att undkomma känsliga frågor.
När timmarna går och Philomena inte kan nås på telefon börjar gruppen tycka att det ändå är dags för middag. Det finns gott om mat och det finns sprit.
Snart bryts kontakten med omvärlden. Telefonerna slutar att fungera och skärande skarpa läten utifrån gör att rädslan sprider sig. När den sista konserven är uppäten ger sig två modiga personer ut för att försöka hitta mer mat i en byggnad de via GPS sett ska finnas i närheten. De kommer åter sargade med blodet rinnande efter skärsår.
Dagarna flyter nu ihop i ett töcken. Människorna börjar förstå att de kommer att få vara kvar tillsammans i huset på obestämd tid eftersom det utanför samlas fåglar i allt större skaror. Vi får aldrig se fåglarna men skrämmande läten hörs hela tiden och växer mot slutet till en väldig stark ljudmatta.
Dramatikern har berättat att pjäsen är en blinkning till Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna där aggressiva fåglar börjar anfalla människor. Men här är de främst en illustration av ett hot som tränger sig in. Det kan vara en terrorattack eller ett krig i närområdet.
Gruppdynamik, maktspel, anpassning, acceptans och stegvis gränsöverskridande vävs samman till ett allt hårdare pumpande hjärta i dramat. Handlingen är i rörelse eller kalla det omvandling hela tiden. Människor avslöjar oväntade djup eller en ekande tomhet i tillvaron. De dras till eller ifrån varandra, söker desperat närhet, försöker dränka sin oro i sprit och ramlar samman i apati. Som publik ömmar man för dem alla och förbannar de där jäkla fåglarna.
Det hävdas ofta att den som skrivit en pjäs inte bör regissera den eftersom det behövs en krass utifrånblick. Men Freja Hallberg lyfter skickligt Fåglarnas tematik och får föreställningen att svänga vilt. Alla skådespelare blir en viktig del av helheten och får utrymme att skina. Ett minus är att skeendet ibland känns väl utflippat och några partier är lite segdragna.
Hela ensemblen är värd beröm och ger skärpa och skapar intresse runt sina karaktärer. Främst i minnet stannar Melinda Kinnamans vältränade unga kvinna som bekänner sig ha stridit i Afghanistan, Andreas Rothlin Svenssons bullrigt högljudda akademiker som sjunker samman som en ballong med gosedjur i famn och Alexander de Sousas poet som till sist helt tappar orden.
Scenografin är fyndig och det är ett mästarprov när den vänds på ända. Kostymbyten sker från festkläder till pyjamas och när iskyla råder i huset jacka på jacka och filtar.
Fåglarna är en vital, välspelad och djärv föreställning som kastar ut frågan ”Hur skulle du reagera om krisen eller kriget kom?” Slutet är mycket dramatiskt. Karaktärerna sitter likt fåglar på rad högt upp på taket. De försöker behålla illusionen om att tillvaron kan bli normal igen medan publiken ryggar tillbaka inför den väntade katastrofen.