Kärlek och andra diagnoser
Betyg 3
Svensk biopremiär den 30 oktober
Regi Daniel Sawka
Det är något med filmen Kärlek och andra diagnoser som gör ont på ett alldeles särskilt sätt. Kanske är det igenkänningen i känslan av att ständigt göra fel. Att vilja så mycket, försöka så hårt och ändå gång på gång misslyckas med att få tillvaron att fungera. Att längta efter en flickvän, efter närhet och gemenskap, samtidigt som nya människor, trängsel och höga ljud kan göra själva mötet med världen övermäktigt.
”Jag orkar inte vara rädd för allting.” Det är en av filmens känslomässiga utgångspunkter. Här finns en trötthet som sträcker sig bortom den enskilda motgången. Så många konflikter, så många missförstånd, så många tillfällen att undra vad man egentligen har gjort för fel. Varför fungerar aldrig någonting? Och hur länge orkar man försöka när varje nytt försök riskerar att sluta i ännu ett misslyckande?
Kärlek och andra diagnoser är en kärlekshistoria in the spectrum. Men det är också en film om hur svårt det kan vara att navigera i en värld som tycks förutsätta att alla människor fungerar ungefär likadant. En värld där sociala koder, outtalade regler och krav på anpassning kan bli oöverstigliga hinder. Där den som redan kämpar med att förstå omgivningen dessutom måste vara rädd för konsekvenserna av att göra fel. ”Om jag gör minsta lilla fel nu får jag inte bo kvar här.”
Det är en skräck som filmen låter ta plats. Inte som en abstrakt diagnos eller ett pedagogiskt exempel, utan som en konkret och vardaglig erfarenhet. Rädslan för att förlora sin trygghet. Känslan av att aldrig riktigt räcka till. Och den förtvivlade insikten att man ibland inte ens vet vad man ska göra annorlunda.
Samtidigt är detta en varm film, som inte väjer för det svåra. De tre unga huvudpersonerna gestaltas med en trovärdighet och närvaro som gör att man kommer nära deras längtan, frustration och sårbarhet. Här finns inga enkla lösningar eller tillrättalagda karaktärer, utan människor som försöker hitta fram till varandra trots att de inte alltid har orden, verktygen eller förutsättningarna som krävs.
”Du säger inte så mycket. Men du ljuger aldrig.” I den meningen ryms något av filmens finaste insikt: att närhet inte alltid behöver se ut som vi förväntar oss. Att kärlek kan finnas i det lågmälda, i ärligheten, i försöket att förstå någon som uttrycker sig på ett annat sätt än man själv. Och att den som har svårt att visa vad den känner inte nödvändigtvis känner mindre.
Men filmen stannar inte vid kärleken mellan två människor. Den handlar också om familjen, om de människor som fångar upp oss när samhällets skyddsnät inte räcker till. Familjen blir en stötdämpare mot ett rationellt samhälle som gärna sorterar människor efter förmåga, funktion och prestation. Här finns en omsorg som inte alltid vet vad den ska göra. ”Jag vill bara att du ska ha det bra. Vara glad.” Och samtidigt den smärtsamma otillräckligheten: att tänka på någon hela tiden, vilja hjälpa, men inte veta hur.
Det är en av filmens mest mänskliga dimensioner. Kärleken löser inte allt. Den utplånar inte ångesten, avskaffar inte konflikterna eller gör världen mindre komplicerad. Ibland kan man bara finnas kvar. Försöka igen. Säga något klumpigt. Misslyckas och börja om.
Och så, mitt i allt det sköra, finns humorn, humöret och de oväntade utbrotten. Ett ”Yo motherfuckers” kan också vara ett sätt att ta plats i en värld där man alltför ofta känner sig felplacerad. Filmen låter sina människor vara mer än sina svårigheter. De får vara roliga, besvärliga, kärleksfulla, motsägelsefulla och levande.
Det finns också en större samhällskritik här, som dröjer sig kvar efter filmens slut. Vårt samhälle har påfallande lite tålamod med det som inte är strömlinjeformat. Vi talar gärna om mångfald och om att alla ska få vara sig själva, men acceptansen tycks ofta ha ett pris. Är du tillräckligt framgångsrik, tjänar tillräckligt mycket pengar eller presterar på en exceptionell nivå kan dina egenheter rentav bli en del av din attraktionskraft. Toppidrottaren, superstjärnan eller bästsäljande författaren får vara hur speciell som helst. Men vad händer med den som inte omvandlar sina olikheter till en prestation som samhället kan belöna?
Den frågan gör Kärlek och andra diagnoser större än en berättelse om diagnoser och relationer. Den blir en film om människovärde. Om rätten att få finnas utan att hela tiden behöva bevisa sin användbarhet. Om hur mycket energi det kan kräva att navigera genom kaos när man aldrig riktigt har fått lära sig kartan.
Förmågan att hantera en sådan tillvaro kan förstås som en kompetens, men också som något man tvingas utveckla av ren nödvändighet. En sorts överlevnadskonst som sällan syns utifrån och som sällan får den uppskattning den förtjänar.
Det är därför filmens värme betyder så mycket. Den romantiserar inte svårigheterna, men reducerar heller inte människorna till dem. Den påminner oss om att bakom frustrationen finns en längtan, bakom tystnaden finns tankar och bakom alla försök att passa in finns en människa som vill bli älskad.
Och kanske är det just där som Kärlek och andra diagnoser träffar som bäst: i insikten att det inte alltid är människan som är problemet. Ibland är det världen som är alldeles för trång.
En film om kärlek, ja. Men också om rätten att vara människa på sitt eget sätt.