18/10
Moderna Museet + Nalen
Av den bråkdel av konserter i det svällande utbudet jag ansökte om ackreditering till, var konserten på duo med AMARO FREITAS & MOMI MAIGA på Moderna Museet, ytterligare en i raden av på förhand spännande event där förhandskunskap saknades. Den passade in i schemat och framfördes inför ett fullsatt, hänfört auditorium i superb akustik med delikat efterklang. Konserten varade i närmare nittio minuter inklusive ett par utförliga mellansnack som gav oss bakgrund och förutsättningar. Presentatör Erik Birath (vd på Fasching) påminner om historiska koppling mellan MM, Skeppsholmen och Fasching genom att exempelvis nämna sammanslutningen Emanon.
Innovative pianisten från Brasilien upplyste om att han varit i Stockholm vid tre tidigare tillfällen medan hans sex år yngre kompanjon från Senegal som sjöng och spelade kora framträtt med Ale Möllers band. Duons samarbete artade sig till en av de programpunkter i festivalen som gjorde mig hänryckt från första till sista tonen. Jag satt bekvämt på läktaren, såg scenen skapligt och ljudet var som sagt excellent. Freitas katalog innehåller fyra album, inklusive hit i samarbete med legendaren Milton Nascimento. Maiga född i Gambia debuterade 2022 med ett mångförgrenat album och släppte Kairo i förfjol. Vanligtvis ingår han i en konstellation med cello, violin, slagverk och sång. På Skeppsholmen gifte sig flygeln jämte samplingar/ loopar med den västafrikanska harpan när inte någon av dem bjöd på solistiskt bländande avdelningar. Läser mig till att det sjungs på mandinka och wolof.
Introduktionen som föregick första melodin blev för omfattande, egentligen enda anmärkning i marginalen mot en mycket njutbar stund. Om jag uppfattade korrekt turades de om att skriva för denna sättning av melodiinstrument med generöst utrymme för improvisation. Freitas anför inledningsvis i Amazônia. Arrangören anger att 35-åringen har ena benet i brasilianska folk-traditionen och det andra i en avantgardistisk jazzvärld. Maiga å sin sida tillför inslag av flamenco och klassisk musik. Noterar att han som tidigare samarbetet med Brandee Younger och Shabaka Hutchings vid minst ett tillfälle tillför rasslande sydamerikanska pinaler. I övrigt framställs rytmer med pianosträngar och den apparatur som inte syns som bidrar med rytmiska slingor.
Vad jag uppskattar allra mest är spännvidden, häpnadsväckande variationsrikedomen i deras sound. Utan att låta konstruerat händer fascinerande saker klangligt och i harmonik. Slås av det distinkta anslaget i kombination med en härligt expressiv utstrålning från musiker vilka bevisar hur galant de behärskar sina arbetsredskap. Duons tämligen nya projekt har fått rubriken Echoes of the Atlantic och 90-talisterna sammanbinder Brasilien med Senegal.
Efter flödande, eruptiv inledning ”kontrar” Maiga med komposition rotad i hemlandet. Kan inte nog understrykas vilken fyllig akustik med reverb som roar öronen. Atmosfär från vild natur färgar soundet. Tidigt in i konserten övergår bägge till att i en sekvens spela på flöjt i trä. Ibland förvandlas lyriska passager drastiskt till dramatiska intervaller, något båda växelvis initierar. I dessa förbluffande kursändringar fungerar sång med stort omfång som ett fundament. Musiken framstår som hoppfull, livsglädje förmedlas. Av mina anteckningar framgår att arren blivit till en underbar fusion av melodi plus rytm. I deras virtuosa samarbete fäster jag mig särskilt vid ett tema, en hook som viras runt sin stam. Ser bilder av piruetter och saltomortaler. De omväxlande kompositionerna har ofta långa, betagande intron utförda av Freitas. Vi ges också möjlighet att närmare stifta bekantskap med stränginstrumentets arom, dess karismatiska klang.
Skiftningarna är sköna att höra, från meditativt hoppfulla tongångar över energiskt groove till infallsrik virtuositet. Ett par gånger talas det om vad kompositioner döpts till. Tycks som om man gärna ägnar sig åt hisnande impro, därtill eggas av att svara på varandras ”inlägg”. I vad som är sista anhalt på duons globala turné uppmanas till allsång i vacker, stämningsfull melodi. En låt av Maiga som kan ha hetat Embolo lanseras med parollen ”låt oss vara tillsammans”. Låten söker sig fram, varvid stämmor sinnrikt flätas samman. Hans partner berättar att pianot i brasiliansk musik ofta får en perkussiv funktion, ett synsätt Freitas praktiserar till fullo. Överhuvudtaget utvecklas hans sätt att utforska pianots möjligheter till en enastående stimulerande resa utan att det blir apart. På sluttampen sätts vi snyggt i skön stämning via intro på koran. Attraherades av en sällsam stund med glimrande samspel och dito teknik i World Music som renderade i hjärtliga ovationer.
Såg fram emot att avsluta festivalen på ett utsålt Nalen. Här lirade JUDITH HILL och hennes makalösa (Göteborgsvitsande ordlek) familjeband. Vet att hon varit ett par gånger på hotell Jacy´s i Göteborg, men befunnit mig för första gången på konsert med detta rivjärn. Att senaste albumet fått heta Black Widow beror på att denna ambassadör för svart, soulfull och bluesig musik tilldelats epitetet efter att hon körat för två arbetsgivare vilka dog före deras ålderdom. Syftar på inflytelserika megastjärnorna Prince och Michael Jackson. Sex album har släppts varav ett par liveplattor. Vidare har hon jobbat med Gregg Allman och den i dagarna Sverigeaktuella Stevie Wonder.
Bakgrunden döljer inte en duktig gitarrist som även trakterar elpiano. Vokala utlevelsen minner om Janis Joplin (särskilt på skivor) och ibland om Tina Turner, glimtvis om Millie Jackson, Nona Hendryx med flera. På gig två dagar senare görs covers på Aretha Franklin och Betty Davis, vilka inte osannolikt finns med på repertoaren i Stockholm. I skrivande stund slår det mig att stämman med sin enorma power har ett röstläge nära Joyce Kenedy (Mother´s Finest). Gälla rösten tillhör under merparten av framträdandet kategorin shouters. Att så pass många referenser poppar upp hos mig beror nog på att det är premiärlyssning och på att egna personligheten inte är självklar.
Familjebandet består av pappa Pee Wee på elbas, mamma Michiko född 1953 i Tokyo på klaviaturer (orgel, synt, keys) samt kraftfulle Shadrack Shaddy Oppong bakom trummorna. Oppong föddes i Ghana, gjort omfattande turnéer med känd gospelartist, studerat på Berklee och varit flitigt anlitad som sessionmusiker. Föräldrarna som mötte varandra i en funkgrupp på 70-talet har länge varit i branschen och bland annat spelat in med Chester Thompson och Wayne Shorter.
Judith Hill var en uppenbarelse, ett par snäpp intensivare än jag föreställt mig. Enda bristen fanns i repertoaren. Låtmaterialet höll inte riktigt samma nivå som musicerandet, sången och samspelet. Kunde emellanåt sakna melodier som tog tag i en, fast uppvisningen av svarta stilar imponerade. Man drar igång cirka tio minuter efter utsatt tid när ingen längre står i kö, förvånande nog med en långsam, intensiv blues som stundtals ändrar skepnad. Publiken erövras av en minst sagt mäktig röst, uppbackad av rullande toner.
Efter I Can Only Love You By Fire fortsätter eldiga temat med Flame, superstadig bluespräglad funk. . Då har bandet blivit presenterat. Till oss förväntansfulla sprids ett rejält funkigt sväng färgat av slap bass-solo och frustande hammondorgel. Riffas energiskt! Judith är så otroligt påslagen att konserten på drygt en och halv timme utan uppehåll plus extranummer behöver de andhämtningspauser som är inlagda. Antingen sätter sig då låtskrivaren vid pianot eller låter någon ta oss iväg på fängslande features.
En provkarta på svarta stilar förmedlas på bluesig botten, ofta med hög svängfaktor. Minns inte att några titlar avslöjas. Har använt annan källa. Ljudet är utomordentligt, vilket ansvariga ska harangeras för. Ska framhållas att musikerna verkligen behärskar sina instrument. Att det blir en hel del uttrycksfulla alternativt snärtiga solon var den beståndsdel i adrenalinstinn konsert som mest påminde om jazz. Då exponerades förmågan att fånga publik genom inspirerad improvisation.
Om Judith är domptören och själva navet, står det klart att magnifike kraftpaketet sittandes upphöjd längst bak är musikens motor. I en avdelning bjuds på maffig uppvisning med avancerade breaks. Efter tre-fyra utlevande leveranser sätter sig huvudrollsinnehavaren vid digitalpiano och gör en ballad, som stegras väsentligt när hon ånyo tar på sig gitarren.
Konserten genomsyras av skiftande stämningar och stilar jämte effektfulla features. Ett tag låter det till och rockigt, larmigt ös á la snabb shuffle. En av få låtar som introduceras handlar om hennes mamma och mormor från Tokyo och vad de betytt. I Runaway Train golvas man återigen av en genomträngande röst och det tajta ackompanjemanget. Tippar på att fler kände igen den korta hyllningen till Sly & Family Stone i Thank Your For…Gillar hur bandet fröjdas åt att lira en bluesig gospel.
Ska påpekas att publiken trivs, är med på noterna. Judith Hill kanske inte har så mycket egenart, fast hon förvaltar och vidareutvecklar sin bakgrund på ett imponerande vis med pendlingar från bluesig gospel till soulsvettigt funkgroove och stänk av rock. Mitt i jambetonat groove märks också föga förvånande en blixtsnabb tribut till Prince och dennes totala kontroll över rytmik. Energin spred stora lass av livsglädje!