Polaroids
4
Inspelad i Kingsize Studios Hnesta april 2025
Producenter: Calle Rasmusson och Emil Ingmar
Elle Street Records
Releasedatum: 25/9 2026
Fick cd:n hemskickad för ett tag sedan med personlig hälsning från kompositören. Att så skedde beror på att jag i uppskattande ordalag skrev om Emil Ingmars debut för sex år sedan. Rubriken löd ”porlande beat och suggestiva stämningar”. Har ännu ej hört honom live, men hoppas att möjligheten uppstår. Ingmar är pianist, kompositör och producent med genomgången utbildning på Kungliga Musikhögskolan i ryggen. Född i Karlstad flyttade han efter studierna till Uppsala för att läsa psykologi. Parallellt sattes en karriär som frilansare igång och utvecklingen tog avstamp på allvar när samarbete med Calle Rasmusson etablerades. På tredje fullängdsalbumet Polaroids utgör han rytmsektion tillsammans med kontra- och elbasist Fredrik Jonsson. Gästar gör Jonas Knutsson på saxofon i ett spår och trombonisten Markus Ahlberg på Stone Skippers. Huvudpersonen trakterar piano, keyboard och (vokal) synt.
Inspirationen till musiken uppkom genom ett nyfunnet intresse för fotografering när låtskrivaren blev pappa. Han fann mening i att bevara vardagliga händelser och har kallat sig själv obotlig nostalgiker. Ehuru instrumental reflekterar musiken över processen att samla på ögonblick. Musik besitter en liknande kvalitet av att fånga och bevara upplevelser vilka annars skulle ha passerat förbi. Jämfört med tidigare är alstren på Polaroids mer avskalade och centrerade kring melodiska figurer, vilket är ett medvetet val. Flera av de elva kompositionerna utgår från ett samarbete på trio eller duo. Samspelet bygger på instinkt, förtroende och gemensamma referenser. Något som lagt grunden till deras intuitiva kemi. Enligt skivbolaget rör sig dessa genrefria alster inom en jazzig kontext som pendlar mellan det intima och ett expanderande tonspråk. Harmonik i folkviseton kombineras med inslag av improvisation och subtila r&b influenser. Flera stycken utgår från specifika minnen av tillstånd eller platser – exempelvis Bjurtjärn om skog i Värmland där hans familj bott i generationer. I finalen återvänds till relationen mellan minnen, fotografier och musikens effekt.
För att beskriva soundet varför inte använda alliteration? Varsamt, vackert och vänligt är tre adjektiv som genomgående ramar in denna melodiska minimalism. För att precisera mitt omdöme hamnar det på 4+ . Mina randanmärkningar riktas mot obalans på vissa spår med alltför stark bas samt en fäbless för snarlika ackordföljder. I övrigt omfamnar jag det mesta av en profilerad musikant som stilistiskt skiljer ut sig. Mitt blödiga hjärta förförs av ett sound jag tycker mycket om. Fokus roteras på ett finkänsligt sätt. Albumet kännetecknas av ett extraordinärt melodiskt handlag och hur rytmiken vävs in i kompositioner. Att trombon av en för mig obekant förmåga jämte oerhört mångsidige Jonas Knutssons saxofon inkluderats i features tillfogar en eggande ytterligare dimension.
Temat på Birch Song uppbackat av vispar och markerad basgång kännetecknas av en sällsamt suggestiv dragningskraft. Den påminner om tidigare utgivet material. Det samma gäller för den stämningsmättade Keith Jarret-doftande kortisen som följer. Ingmars anslag och kreativitet har något naturligt och alldeles uppfriskande i sig. Stundtals bryter hans band till nordiskt vemod igenom, det som manifesteras i särskilt folkmusik men också en skandinavisk variant av jazz med sin typiska atmosfär. I än högre grad ansluts till en tradition av visuellt flödande instrumentalmusik, musik som lämpar sig för soundtrack när tillstånd och starka känslor behöver betonas. En höjdpunkt är Stone Skippers vars synt och trombonspel i framkant tillsammans med konventionell inramning breddar förväntad ljudbild. Little Sister överraskar också genom sina berikande fasetter. Gläds åt sångbar, groovy låt vars r & b gung jag associerar till en gigant som Billy Joel.
Ska påpekas att Emil Ingmar lyckas undvika att bli sentimental eller sötsliskig trots att friktion ratas, en bedrift i sig. Where Did You Go, skivans längsta låt, får mig att tänka på J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-svit, ett beröm han sannerligen gjort sig förtjänt av. Inte utan att man undrar om Ingmar låtit sig influeras eller om det är en slump. Long Days, Short Years är titeln på ett stillsamt reflekterande stycke vars form påminner om en koral fast ingen sjunger. På ”upploppet” hörs ett påtagligt stilbrott. Blir då en smula pompöst och mina öron registrerar onödigt mullrande bas. Finalen visar sig knyta ihop säcken genom att variant på titellåten framförs. Och det görs på duo med basist Fredrik Jonsson. En lustig detalj är att man låtit en liten flickas glada röst vara kvar efter mixning, troligen en dotter till pianisten som förirrat sig in i studion. Gullig incident! Blir överlag förtjust i Polaroids vars harmonik äger obestridliga appellerande kvaliteter.