18/10
Musikvalvet Baggen / Lilla Studion Kulturhuset
Snacka om att färdas mellan olika musikaliska världar, helt skilda uttryck och dito sammanhang. Ett samlande omdöme om lördagens begivenheter, utspridda tidsmässigt så att jag också kunde vara turist och ta mig till Strindberg-muséet och Riche. På helgerna pågår festivalen enligt traditionen också dagtid. Ett par gånger har jag åkt ut till Bandhagen och lokalen vars förkortning är BAS (Bandhagen Art Studio) för att bevista konserter av mer eller mindre experimentell natur. En annan möjlighet som utnyttjats är att besöka spelställen i Gamla Stan, ofta belägna under jord. Eftersom det lockade att höra den redan etablerade trumpetaren och låtskrivaren Linne Jonsson på duo navigerade jag mig med möda efter att ha frågat flera om adressen till Musikvalvet Baggen. Hinner precis i tid till en värds välkomsthälsning som ger oss en kort historik. Visar sig att valvet nedanför branta trapporna huserat den mytomspunna nattklubben Bobbadilla Club på 60-talet. Vanligtvis anordnas här numera vis- och kammarkonserter.
En sorts kammarjazz kan det beskrivas som när LINNEA JONSSON musicerar första gången på duo med MINDAUGAS STUMBRAS, gitarrist från Litauen vars utseende och stilistiska uttryck fick mig att associera till en light-version av fenomenale Yamandou Costa (recenserat två gånger på YSJF). Av de akter (musiker) jag lyssnade på under festivalen är Linnea Jonsson den jag har bäst kunskap om efter tre-fyra recensioner. Parallellt med att vara efterfrågad hos renommerade storband och som sidewoman hos David Ritschard och Magnus Uggla, bedrivs senaste åren en solokarriär. Den har resulterat i två helgjutna album och turnéer. Enligt mig och andra bedömare har i hennes komponerande och ton ett personligt sound utkristalliserats.
Stumbras träffade Linnea under ifjol på ett EBU-evenemang. Musikaliskt tycke uppstod, en lust att framföra varandras kompositioner med den lite udda sättningen akustisk gitarr – trumpet. En sättning som senare under dagen ska utökas med en rytmsektion i annan konsert. Konserten över två set kändes väldigt exklusiv då endast ett tiotal personer utgjorde skaran av åhörare. Akustiken var för övrigt ytterst fördelaktig. Bortsett från en sladd ansluten till gitarren spelas utan förstärkare/ högtalare.
Som väntat erbjöds alldeles utsökt livemusik i ett anspråkslöst format. Ömsom vackra, ömsom medryckande klanger varvid man också gav varandra utrymme för solistiska sekvenser. Duon upplyser oss om materialet de framför. Avskalade och mestadels finstämda musiken rör sig ofta utanför breda jazzfåran. Gitarristen från Vilnius som leder en turnerande trio och släppt flera album står för konsertens första intro. Hans Nocturnal Sky avlöses av Linneas Landscapes. Hennes romantiska ballad från debuten låter otroligt vacker, tillförs i denna tappning skickligt utfört solo av Mindaugas.
Magin fördjupas i Togetherness (L. Jonsson) i och med gripande fraser på trumpet kompletterade med atmosfäriskt väsande. Antar att repertoaren valts utifrån anpassning till rummet Himmelska soundet leder tanken till Miles och hans undertryck i Sketches of Spain. Vi får en låt med intrikata passager från gitarristens senaste album, en komposition som läckert jazzas till i en sekvens. Tror den heter Tides Of Love Against Unfavourable Odds. I vad som varit stick i fall verser sjungits uppstår konsertens första raffinerade uppvisning av hisnande ackordföljder. Första set avrundas med So Hum (L. Jonsson) vars drömska textur bäddats in i skarpa konturer. Efter instruerande blir det handklapp i takt från samtliga plus en Django-doftande upplösning.
Ska påpekas att låttitlar förklaras och att enda komposition som inte är original framförs direkt efter paus, nämligen uråldriga vaggvisan Ute blåser sommarvind som ofta sjungs på skolavslutningar. Blir alltmer uppenbart att vi lyssnar på ett sinnrikt samarbete mellan två skickliga musiker rotade i en melodisk tradition. Efter spännande sak från mannens andra platta hamnar vi återigen i naturen, närmare bestämt ute till havs. By The Ocean av Jonsson( utgiven på singel 2020) inramas i intro av att blåsinstrumentet simulerar ljudet av vågor och vindar. Effektfullt! Melodin stretchas på ett lite utmanande vis som bryter mönstret. Vi hör molltoner i outrot á la klezmer. Det blir också en karnevalisk vibe som inkluderar trumpet och gitarrens kropp förvandlad till ett smattrande perkussioninstrument. Avspända tillställningens final visar sig vara ytterligare ett medryckande original från fingerfärdige Stumbras. Upphovsmannen förklarar att stycket är en lovsång över och förhoppning om lyckliga tider.
Såg fram emot 100års minnet av John Coltranes födelse vars gärning hyllades av ISAIAH COLLIER i Lilla Studion på Kulturhuset. I programmet stod fel klockslag, vilket alerta kollegor uppmärksammade mig på. Ingen intresserad av jazz kan vara underkunnig om John Coltrane (1926-1967) och dennes avtryck trots en avkortad karriär på grund av cancer. Saxofonisten och aktivisten Collier anses vara en av de främsta representanterna för samtida jazz. Måste dock medge att för mig blev han en ny upptäckt. Tenor- och sopransaxofonisten har sällskap av kraftfulle trummisen Tim Regis, Conway Campbell på kontrabas samt en vikarie vid flygeln i form av Liya Grigoryan. Kvinnan från New York släppte sin debut för tio år sedan och spelar med såväl egen grupp som Emmet Cohen. Sättningen ska förstås kopplas samman med den berömda kvartett Trane ledde under första halvan av 60-talet.
Jämfört med tributen signerad Mattias Heise och DR Big Band på YSJF i somras hade jag inte lika stort utbyte av denna konsert som pågick i cirka halvannan timme. Finner det befogat att resa två betydande invändningar. Dels noterades tyvärr en akustisk obalans, vilket medförde att trummorna mixats för högt på bekostnad av basen och i än högre utsträckning pianot placerat nedanför scenen. En annan motivering till att det blev en halv besvikelse var att musiken borde fått syresättas i högre grad. För att bruka en sportterm idkades på tok för mycket ”hårdkörning” som ställer sig i vägen för den spiritual jazz Coltrane lanserade. Efterlyste lutande mot ett bord längst bak helt enkelt mer dynamik, något hyllningen hade tjänat på.
Istället för introduktioner ges efter någon timme ett längre anförande om jazzmusikens inflytande och hyllningsobjektets storhet inklusive merparten av låtlistan. En omständighet som förvånar är att Collier inte presenteras. Istället går musikerna på på den tid som gäller. Omgående blir det åka av. Enorm energi förmedlas i spänstiga bågar. Blinkningen till klassisk kvartett är påtaglig. Lyckligtvis ges pianisten ett antal features så hon kommer till sin rätt, men hon däremot inte oss när övriga öser på. Ett oläsligt problem! Ett tema som kändes igen inledningsvis ska ha varit Dear Old Stockholm, Stan Getz titel på Ack Värmeland du sköna.
Modal hardbop dominerad av yster och bitvis andligt inriktat sopransaxspel präglar The Promise där löpningar på flygeln i viss utsträckning minner om McCoy Tyner. Grigoryan briljerar vid de tillfällen hon befinner sig i framkant. Huvudpersonen är givetvis oklanderlig, dock utan att sprida någon aura omkring sig. Att kalla honom duktig blir för futtigt, även om saxmannen är tämligen tonspäckad emellanåt. Hör ett par pregnanta intron på bas, annars hajar man inte till över vad den följsamme musikern företar sig. Rytmläggaren stortrivs med sin offensiva roll, skapar med konstanta fills ett tätt samspel med frontande stjärna.
I Chasing The Trane stretchas furiös hållning till max. Pang-på-attityden gör mig utmattad. Föredrar när tempot bromsas upp och melodier garneras ut. Sprudlande spräck uppstår i konsertens mest uppskruvade sekvenser, då det kantrar över i utdragna crescendon. Regis sätt att starta en virtuos konversation med Grigoryan gör mig upprymd, tillhör jubileumsfirandets mest givande inslag tillsammans med efterlängtade tolkningen av My Favourite Things. En supersnabb sak på trio blir mig övermäktig. Toner vräks ut, långt fler än jag förmår tillägna mig. Publiken upplyses om att India och Spiritual spelas, alster vilka speglar fler faser i pionjärens karriär. Tyckte om exemplen på bluesigare, cool textur. De hade gärna fått pågå längre. Några takter ur Summertime(?) i ett nyansrikt outro övergår i romantisk ballad.
Konserten genomsyras av gravallvarlig tyngd, enorm energi och dedikerade musiker. Även i publikfriaren My Favourite Things krämas det på i snirkliga turer i en orimligt uppdriven satsning. Tranes adaptering av musikalmelodin ur Sound of Music upptar hela A-sidan på Coletranology Volume One inspelad i Stockholms Konserthus 1961, en vinylskiva jag äger. Äntligen levereras accentuerad basgång och snirkliga temat görs underbart. Ja ni märker att jag är kluven. Om det inte framgått kan framhållas att den hängivne Collier mest rör sig i höga register. På slutet blir det fyrverkeri i Elvin Jones-style. Och när sista takten klingat ut svarar entusiastiska mottagare med stående ovationer.