16/10 2026
Fasching + Stampen
Gångna helgen avslutades årets upplaga av Stockholm Jazzfestival vars musikfest genomfördes 9-18 oktober tillsammans med 70 lokala medarrangörer. Publiksiffran brukar landa på närmare 30 000 och vad gäller scener i och omkring huvudstaden slog man i taket i år. Festivalen har sin upprinnelse i Skeppsholmen Jazz och Bluesfestival med start 1980. 2012 övergick den i ett utspritt arrangemang under oktober inomhus på både i rymliga lokaler och intima spelställen, utan tillägget blues även om beatorienterad musik i form av blues och soul funnits kvar i utbudet. Min första resa företogs 1986 och premiären för självpåtaget skrivuppdrag inföll 2014, det år Wayne Shorter Quartet stod för en minnesvärd bedrift på Konserthuset. I år bevistade Kulturbloggens recensent bara en bråkdel av det dignande programmet under den andra helgen. Ska poängteras att jag lät mig lockas av olikartade konserter om vars innehåll jag visste föga. Hade i flera fall lyssnat på de smakprov arrangören bistod med på hemsida för att därefter föra mina val. Ett önskemål gavs avslag på vilket medförde att plan b sattes i verket med lyckat utfall.
SAND MED BAND intog STAMPEN tidigt på fredagskvällen. Hade utan framgång ansökt om pressplats. men det visade sig värt att betala för att tidsmässigt hinna höra minst ett set. Som framgår av min bild ovan hade jag tur som kom in då det snabbt blev utsålt. Kände till att Nina Sand (medverkat i flera Beck-filmer och musikaler) driver en poppig duo med Emmalisa Hallander, fast nu rörde det sig istället om hardbop i en anda av Jazz Messengers. Sand på volymsvagt digitalpiano ledde en stjärnspäckad grupp frontad av tre heta blåsare. Har hört dem live tidigare i flera konstellationer. Bandet bestod av bröderna Erik och Johan (uttryckte min uppskattning över musiken till den sistnämnde i pausen) Tengholm, trumpet respektive kontrabas. Vidare sågs Eskil Larsson på tenorsax jämte Filip Junestav på trombon samt motorn Henrik Jäderberg vars aktioner gjorde susen även om de inte var synliga för undertecknad. Somliga smittande original av Sand må vara sångbara, men melodierna på repertoaren får till min förvåning ingen vokal inramning av henne. Komponerande unga kvinnan presenterar låtar och solister. Piggt inledande Piruett avlöses av Autumn in Stockholm, en bluesig ballad vars eleganta konturer blir till första avdelningens höjdpunkt.
Fokus flyttas runt på sedvanligt manér och man funkar förträffligt tillsammans. Hög nivå av samtliga där trumpetare Tengholm och dynamon Jäderberg glänser allra mest. Vi får njuta av komposition med fransk titel följt av höghastighetsjazz introducerad med yttrandet ”Let´s Rock”. (Osäker på om det var den ironiska titeln). Här tar Junestav vid och går loss efter Erik Tengholms inspirerade solo. Tilltalas av läckert pulserande tidlösa tongångar. Pricken över i:et sätts av den tidigare hyllade rytmläggaren med ett fyrverkeri av kaskader. Denna igenkännbara och i högsta grad tillgängliga variant av jazz kännetecknades av storartad spänst och släpigt svävande melodier. Efter drygt en halvtimma blev det paus. Hade gärna stannat kvar om jag inte hade behövt äta och utan stress ta mig till nästa spelning.
LANGENDORF UNITED på FASCHING innebar att jag fick stifta bekantskap med något nytt, en sprittande och sanslöst svängig upplevelse rotad i ett etiopiskt formspråk. Eventuella farhågor om svårforcerade skrynkliga toner kom på skam. Underströk för Daniel Bingert efteråt att de gjorde succé, total succé efter att ha fått ett utsålt Fasching euforiskt under halvannan timme nonstop. Alltid glädjande när man knockas av oemotståndliga överraskningar! Även om gemensamma musikaliska ramar existerar på afrikanska kontinenten ryms många stilar. Typiska rytmer från Etiopen utforskas under fredagens dubbelkonsert på Fasching.
I tenoristen och kompositören Lina Langendorfs tappning – studerat musiken på plats – låter det i mina öron som dessa fusionerats med afrobeat, drömsk psykedelia och andlig jazz. Såväl debuten 2023 som uppföljaren Undercover Beast har hyllats av inhemsk och internationell press. Den krängande och inte sällan dansanta orgien av takter och tempon framställs av idel välkända ansikten. Rytmsektionen utgörs av Andreas Werlin och norske basisten Ole Morten Vågan på kontra- och elbas. Keyboards och viola trakteras av allestädes närvarande (missade tyvärr dokumentären i SVT) Martin Hederos och på klaviaturer/ syntar, sax och gitarr gör Daniel Bingert (vanligtvis basist) avtryck. Att hennes mannar har meriter från Fire Orchestra Wildbird & Peacedrums, Hederosgruppen, Trondheim Jazz Orchestra och inte minst Tonbruket märks i denna oavbrutet fängslande smältdegel. Man framträder i rök och pastellfärgat ljus inför en stående, entusiastisk publik. Ljudteknikern ska ha en stor eloge för sin kompetens. Jag står lutad mot disken vid baren närmast entrén och ser ryggtavlan på otrolige mångsidige Hederos. En milt sagt upprymd huvudperson introducerar sina låtar och tankegångar, vilket bidrog till att skapa en rörande närvarokänsla. Att det bågnar och bubblar utan att brista ut i kaos eller kantra över till dissonans ska dels tillskrivas en intelligent låtskrivare, dels den osvikligt stadiga och formidabelt elastiska rytmsektionen. Duon befinner sig konstant ”in the pocket” för att tala fackspråk.
Man börjar lekfullt med tung spännande groove som efterhand accelererar. Fångas av tajta samspelet och ett alldeles lagom skevt sound. I uppbyggnadsfaser fäster jag mig vid en virtuositet som utvecklas individuellt i solistiska passager. Går igång på ovanliga, krängande ljudkombinationer. Fast det stökas med knaggligt och slingrande futuristiska beats svänger det onekligen. Vidunderliga öppningen i So It Begins plus ytterligare inbakad låt renderar i rungande bifall.
Langendorf United fortsätter sitt triumftåg med tassande dynamik i Cesaria tillägnad barfotasångerskan från Kap Verde. Måste erkänna att Langendorf och hennes samarbeten i siftande genrer gått under min radar. Träblåsaren som också ägnat sig åt att arra nämner att hon träffat Robert Forster från Go-Betweens (har plattor med popbandet från Australien). Hennes hemsida upplyser om samarbeten med exempelvis artister från afrikanska länder, med Second Hand Orchestra, Andreas Mattsson, Jenny Wilson, Peter Morén, Stefan Sundström, bob hund och en rad utövare av världsmusik. Anges att kvinnan född mitten på 70-talet sysslat med bland annat reggae, Mali-blues och musik från Balkan. Langendorf är en driven saxofonist vars spel oftast uppehåller sig kring rytmiska figurer och förhållandevis raka linjer, medan hon verkar ge oberäkneliga flankerande musiker friare spelrum. Syftar på den oberäkneliga Daniel Bingert och snillet Martin Hederos. Därtill lämnas utrymme åt ett par upphetsande features från Vågan.
Andra albumets titelspår är en hit, befäster enhetens grepp om oss. En salig bandledare uppmanar det diggande auditoriet att brista ut i allsång, vilket självklart också inträffar i skönt suggestiv sak. Langendorf kommenterar uppkommen spontanitet: ”Underbart när nya beats uppfinns i stunden”. Kreativa kvinnan ger plats åt ett par spännande dueller. En av raffinerade dialogerna sker emellan Vågan och Bingert. Bas möter synt! På upploppet tänjs det maximalt i hypnotisk minimalism, groove som bara kan uppstå live. Bländas av specifik hommage till Etiopien och Soaring With The Wondrous Four, en fullträff som förenar rakt och skevt beat.Har för mig att den gjordes utan låtskrivarens medverkan. I en sekvens exalterar används. vocoder. När Bingert tar fram sin gitarr konverserar han riffandes med Hederos och dennes vindlande viola. Berusas av musikens olika lager, av hur crescendon briserar och byggs upp, av energin i suveränt sammanhållet samspel. Man avrundar med en svit betitlad Prayers, Faith And Hope. vars hymnartade vibe begynner med lyriskt hållna intron på tenorsax. Noterar eskalerande intensitet i en första fas. Passande nog blir extranumret andaktsfullt. I Hymn spelar Hederos fjäderlätt på flygeln medan scenen upptas av triss i tenorister när Magnus Dölerud gästar. En ljuvlig avslutning som förbinder inspirerade avsändares gemenskap med lyckliga mottagare.
Efter en rejäl paus (tog mig till närliggande hotellet för att vila benen) var det dags för THE SORCERERS, en sextett från Leeds som var andra akten i Faschings specialpaket. Logistiskt passade de in i mitt schema, även om jag bortsett från ett par smakprov inte hade någon kännedom om dem. Ska sägas att föregående överväldigande upplevelse gjorde att jag mestadels satt och absorberade deras sound i cirka femtio minuter. Tyckte sedan att jag blivit tillräckligt påfylld. De gillade att sprida mystiskt sken och istället för info i mellansnack yttrades flummiga kommentarer från en av deras frontmän. Underliga kvasifilosofiska kommentarer! På bortre kortsidans vägg visades nonfigurativa projektioner. Sorcerers sägs vara influerade av legendariska Ethiopique-samlingar och soundtrack till skräckfilm från Europa. Trots att de bildades för drygt tio år sedan har turnerandet inskränkts till en turné i Danmark. Mulate Astatke (grundare av Ethio-jazz) har varit främsta mentorn. Andra influenser för denna aparta, tämligen exotiska grupp som släppt sju skivor är Hermeto Pascoal, Moondog och William Onyeabor från Nigeria.
Sättningen som knappt gick att urskilja på en scen insvept i rök och färger var en ryggrad bestående av elbasist Neil Innes (initiativtagare till bildandet och låtlevereantör), trumslagare Joost Hendrickx samt gitarrist Pete Williams (medgrundare). På keyboard/ piano syns Johnny Richards. Eftersom inga presentationer sker och ingen line up återfinns på arrangörens hemsida kan inte sättningen fastställas med hundraprocentig säkerhet. Märkligt att endast fyra musiker syns på vinjetten till utannonserad konsert. Richard Ormrod spelar den udda kombination träblås och vibrafon och bandets spjuver på vad jag tippar är barytonsax heter möjligen Oliver Dover. Framgick tydligt att de hade en inmutad, konsekvent stil av karismatiskt malande rytmer, inslag av spejsig funk och snitsiga övergångar. Men Sorcerers hade den otacksamma uppgiften att framträda efter ett höjdar-gig tidigare under kvällen på samma scen.
Aviga rytmer inleder på utsatt tid inför en publik som tunnats ut, fast det är ändå skapligt välfyllt. Deras karaktäristiska sound urskiljs omgående. Sammanvävda klanger vilka med krängande blås och vibrafon i förgrunden utgör ett lockande mönster. I ärlighetens namn saknades till skillnad från Langendorf United emellanåt alster med förmåga att haka tag i en. En av blåsarna får feeling i andra låtens vägvinnande backbeat. Inne i andra andningen framförs låt i tangotakt som det improviseras kring. Noterar tydligt markerade tendenser till progessive-estetik som inbjuder till ekvilibristiska sjok. Sammansvetsade musiker levererar enligt plan, kan sin sak. Har inget direkt att klaga på bortsett från kvalitén på kompositioner. Blir ändå något av en antiklimax efter anmärkningsvärda magin från Langendorf United, varför jag lämnar jazzens högborg totalt sett belåten efter cirka femtio minuter.
