Cacti
Koreografi, kostym och visuell design Alexander Ekman
Medverkande Kungliga baletten
Musik Kungliga hovkapellet – musik av Schubert, stråkkvartett framför musik av Haydn och Beethoven
Dirigent Alec Frank-Gemmill
Konsertmästare Anders Kjellberg Nilsson
Ljus Tom Visser
Orkesterarrangemang Andy Stein
Plats Kungliga operan
Föreställning som recenseras 20 oktober 2026
Man sticker sig på Alexander Ekmans namn på verket Cacti, vilket är helt medvetet. Verket som tidigare också uppförts under o efter pandemin i Sverige hade urpremiär redan 2010 på Nederlands Dans Theater. Denna gång frågar Ekman sig, med glimten i ögat, vilken roll en danskritiker egentligen har. Efter de 16 år som passerat – och verket gått som i ett litet segertåg ut till många andra scener i världen – känns det fint att det nu just före renoveringen får fylla operans scen.
Det blir modernt, kommunikativt, lekfullt och bjuds på humoristiska inslag. De många väldigt skickliga dansarna sprids ut på var sin liten vit ruta till en början. Är det ett tangentbord, kritikerns? Intrycket blir visuellt mäktigt, såsom ju är Ekmans signum.
Baktill på scenen står till en början fyra musiker ur Kungliga hovkapellet med stråkinstrument. Toner av Haydn, Beethoven och Schubert, hörs framföras av dem och hovkapellet nertill. Allt skapar en klassisk inramning till den annars så modernistiska och expressiva scenografin. Via även inspelad musik och berättarröster (dock lite svåra att följa emellanåt) skapas en kommunikation nästan genast med publiken. Allt är grafiskt rent och tycks gå i vitt och svart – men så bärs de många gröna kaktusarna försiktigt fram. Storskaliga vita rutor finns att gömma sig bakom, eller bilda mönster eller bakgrundsblock av.
I början sitter varje dansare, i japansk stil, med bar överkropp iklädda svarta halvlånga vida byxor och svart hår, på var sin liten egen scen, i form av en vit ruta. På den dansar de, pustar och låter. Kropps-klappande hörs rytmiskt över mängden precist, unisont agerande dansare. En tajmad ekmansk massverkan uppstår. Senare fälls de vita blocken upp, blir utspridda skärmar att effektfullt gömma sig bakom. Till sist bildar de en vit isblocks-ö i bakgrunden.
Mitt i dämpas belysningen. ”Yes and no”, hörs en röst uttala som i en loop . En bit in på scenen syns en person plötsligt framföra en ensamdans. Bredvid står en man och ser på och tycks bedöma rörelserna. Cactis tema illustreras, lagom kort, och sekvensen sinkar inte det levande flödet.
Jag roas av humorn och hur publiken adresseras. Katten som knyter paret som dansar till vardagen, deras inspelade röster som tajmar med dansstegen, vinkar lekfullt utåt. Men trots allt vältajmat, vackert och otroligt väldansat kryper ändå en känsla i slutet fram, som säger att helheten upplevs något tunn och ytlig. Nu efter 16 år då verket kom till, kan det vara vår förändrade tidsanda som gjort oss mindre mottagliga för detta lättsamma. Ett allvar har krupit in över var mans tröskel, som kanske måste härbärgeras av en kraftigare verklighetsflykt, alternativt mer existentiella teman.
Ekmans verk framförs i andra akten denna kväll. Det föregås av forna danskollegan i Nederländerna – Medhi Walerskis – vårofferinspirerade estetiskt vackra, mer allvarliga Chambre. Med sin urpremiär 2012, visas det nu första gången i Sverige, och är absolut likvärdigt konstnärligt. I sig är det verket värt ett besök, men recenseras inte här.