Manus: Rasmus Dahlstedt
Regi: Peter Oskarsson
Scenografi: Lars-Erik Hedendahl
Foto och ljus: Mårten Levin
På scen: Rasmus Dahlstedt
Inspelade röster: Inger Hayman (domstolshandläggare) och Joakim Lindberg (kriminalreporter)
Premiär på Aliasteatern i Stockholm 2024
På turné i Riksteaterns regi: Teater Trixter i Göteborg 23/10 2025
Jag upptäckte stockholmaren Rasmus Dahlstedt genom sociala medier. Vi har mötts IRL två gånger – bokrelease på Eggers och i samband med uppläsning på Bokmässan. Han som examinerats från Teaterhögskolan i Göteborg presenterar sig på allitterationsvis som skådespelare, skribent och spektakelmakare med tillägget programledare för Antipodden (där många oväntade viktiga röster får komma till tals). Att han dessutom är en uppskattad uttolkare av svensk sånglyrik, skrivit biografi över tonsättaren Fredrik Sixten samt skildrat samhällsproblem i dokumentärer visar på mångsidigheten. 2018 gestaltade han Wiki Leaks-grundaren Julian Assange i en tillskruvad politisk satir signerad Jens Ganman.
Frilansaren odlar framgångsrikt en satirisk ådra – figuren i Söders hjältar rekommenderas eftersom den driver hejdlöst med rättrogna woke-människor -kan inte låta bli att rota i varbölder i samhället. Han vågar vara obekväm, vill ge motbilder och utmana med andra perspektiv även om det kan få konsekvenser. Talande att jag inte kunnat hitta recensioner från landets ledande teaterrecensenter av monologen på turné, snacka om underbetyg för kritikerkåren. På samma gång som han kan vara brännande aktuell på scen, i vad han publicerar (ofta med ironisk twist) och i sina böcker på vers; har Dahlstedt en dragning till det teatraliska parat med en förkärlek till och kunskap om klassisk bildning. Odysséen och Illiaden har lästs in som ljudbok. I Djävulens advokat anspelas på Oidipus-myten, Shakespeare och citeras ur Bibeln. Denne reslige man i medelåldern har således osedvanligt många strängar på sin lyra, blickar tillbaka i historien för att i andra projekt nagelfara nutida dysfunktionella fenomen.
I likhet med diktsamlingen Hemmahörande som finns i min ägo utgår Djävulens advokat från ett av de lika brutala som meningslösa mord som Sverige marinerats i. Monologen kanaliserar sorgen, frustrationen och ilskan som Dahlstedt behandlade i en text, efter att ha suttit på rättegång mot den sjuttonåring ute på uppdrag som på gym skjuter ihjäl en vän till Dahlstedt när vännen försöker avstyra en planerad avrättning. Där och då i rättssalen på Kungsholmen väcks frågor om stjärnadvokatens moral och de intressekonflikter som uppstår, eller rimligen borde uppstå.
Rollen att företräda sina klienter och med retoriska knep kunna maximera innebörden av ”bortom rimligt tvivel” ges sinnrika analogier. Kan uppsåt styrkas? Advokat Bo Wenander håller sin monolog för oss som om vi vore en jury i USA. Hans förehavanden skulle i så fall ha utretts, lett till åtal för korruption. I själva verket speglas timmen före domstolsförhandling då juristen befinner sig på sitt kontor i närheten, är för uppe i varv för att äta lunch. Hans mamma uppmuntrade valet av bana medan pappa ville att hans vältalige son skulle läsa till präst. Själv närde Wenander skådespelardrömmar. Och åtskilliga metaforiska likheter mellan skådespeleri och att vara advokat görs. Wenander menar att båda agerar på en scen. Båda har ett inrepeterat manus att förhålla sig till som de ska göra intryck med kan man lägga till. Mannen med omnipotent utstrålning manifesterad med blanka skor, hängslen, manschettknappar, dyr klocka och backslick ser sig som samhällsbärare, någon som ska väcka sympati med en alternativ verklighet, medan välgörare ser honom som en advokaternas kirurg.
Dahlstedts dräpande satiriska ådra letar sig in här och var in i manus, moment av förhöjd realism. Hans begeistrade viftande med mordvapnet är ett exempel, liksom stora sedelbuntar tillhanda i kuvert. Snittblommor är en annan femma. Och i sitt sista telefonsamtal med den unge klienten inför avgörandet, ges råd om klädsel och ton. Uppmaningen undvik sarkasmer känns förvisso föga trovärdig. Vet tonåringar på glid ens vad ordet betyder? Hur Wenander exponerar sin kunskap om och utövande av konst i olika former tillhör också förhöjningen, även om det funnits fler som Henning Sjöström. Vermeer förekommer liksom romanen Brott och straff. Slås fast att sanningen är kontextuell, inte universell! Monologens extra lager blir som ett showcase över förmågor och intresse hos upphovsmannen, som underhållande utvikningar. Det sjungs diktrader av bland andra Dan Andersson och Birger Sjöberg. Är dessa roande inslag egna påhitt eller har de föreslagits av regissören? Vad gäller att välja citat ur lagtexter och redovisa utgången i spektakulära fall har juridiskt sakkunnig person bistått.
Låter namnet Peter Oskarsson bekant? Kan meddela att det mycket riktigt är den berömde teaterauktoriteten vars delaktighet i framgången ska framhävas. Samarbetet med skådespelaren, tillika manusförfattaren, tycks fungerat utmärkt. Vidare bidrar omsorgsfullt gjord scenografi till den lyckade helheten, visar oss den lärde juristens arbetsrum. Veteranen Inger Hayman som jag såg i I sista minuten ( tror det blev Carin Mannheimers sista uppsättning) medverkar med inspelad röst med strikta tidsangivelser. Och det allra mesta av rekvisitan relateras det till i manus.
Medveten om att jag tenderar att ägna mig för lite åt själva prestationen på scen- Är synnerligen befogat att strö beröm över skådespeleriet. Tonfall, diktion, gester, mimik, pauser, moderering av rösten, motorik, blickar med mera. Allt sitter perfekt. Sammantaget formar alla ingredienser den splittrade gestalt som breder ut sig, redogör för läget utifrån sin position. En fängslande uppvisning vars snillrika agerande kryddas med recitation och snuttar ur den vokala repertoar som ljuvligt behärskas. Vi betraktar en person troligen på väg att krackelera, men som ändå verkar håller uppe fasaden trots att han inte tror att rättvisa finns. Hans paroll är att anpassa terrängen till kartan.
Första ifrågasättandet av vunna mål, det aktuella fallet och de avsevärda summor som kan debiteras uppstår abrupt. Men kritiken mot egna agerandet återkommer i omgångar när fotot på offret studeras, när han får veta att inte bara änkan utan också barnen kommer vara med i domstolen. Han är på väg att ta in tanken på upprättelse, de anhöriga och offrens värdighet. Och den skrupulösa cynismen erkänns! Såväl affisch som titel indikerar förfallet. Löken skalas. Och i uppgörelsen med sig själv blir domen stenhård. Han är fake! Men argumenten för att fortsätta i en lönsam bransch läggs bokstavligen i fru Justitias andra vågskål. Någon kanske anser att jag spoilat för mycket, men ledtrådarna finns tydligt utlagda också i programbladet som ger nyttig bakgrund.
Uppsättningen gav som synes upphov till många tankar. Spelfilmer, skönlitteratur och scenkonst om uppmärksammade rättsfall engagerar. Har inte än läst Lasse Wierup, däremot Fredrik Kärrholm, Johanna Bäckström Lerneby, Renzo Aneröd och Jonas Trolle. Har sett ett antal dramatiserade monologer varav somliga recenserats. Djävulens advokat tillhör det absoluta toppskiktet. I samarbete med mycket erfaren regissör har Dahlstedt gjort bruk av sin espri, gestaltande förmåga och vrede över över hur lagen tillämpas på ett alldeles lysande vis. Sist men inte minst ska påpekas att Dahlstedt är en fena på spetsfundiga tvetydigheter, även om budskapet i den skarpa monologen inte kan missförstås.