30/10 2026
Nefertiti i Göteborg
Bohuslän Big Band gav oss i ett av sina många projekt i år en gemensam hyllning till två av jazzmusikens mest inflytelserika namn. Syftar på att det 2026 är hundra år sedan Miles Davis (26/5) och John Coltrane (23/9) föddes. Recenserade den specifika spelningen på Skeppet. I somras skrev jag om Wayne Tuckers hyllning till Miles på Utopia och under Stockholm Jazzfestival om Isaiha Colliers tribut till Trane med en sättning påminnande om dennes berömda 60-tals kvartett. Trumpetaren och jazzarkeologen Samuel Olsson uppbär anställning i nämnda BBB. Han hade ställt samman repertoaren jag tog del av på Skeppet och han ligger bakom bildandet av en tillfällig sextett vilka not för not framför musiken på två legendariska album utgivna på Columbia av Miles Davis. I första set liras Milestones från 1958 och efter paus Kind of Blue (mest sålda jazzalbum tillika en av de mest prisade) från 1959. Till saken hör att Coltrane som bekant var en betydelsefull sideman i Miles kvintetter under sent 50-tal.
Apropå jubileer drar jag mig till minnes projektet ”Kind of Blue 50” på Skeppsholmen under ledning Jimmy Cobb, trumslagare på de magiska sessions som utmynnade i skivan jag och miljontals andra smälter av att hänge sig åt. Medan Coltrane gjorde stort avtryck fast han dog redan 1967, tog jag mina chansar att höra Miles live fyra gånger efter comebacken 1980. Första gångerna i Lund och därpå Gröna Lund är dyrbara minnen. Har poster uppsatt, hans självbiografi och mer än tjugo album på cd/ vinyl plus några på kassett. Miles Davis och hans skiftande stilistiska uttryck har varit en stor favorit för mig. Han hade också förmågan att locka fram stordåd hos sina medarbetare, fick dem att skina.
Rytmsektionen på de två albumen som rekonstruerats i Uppsala, Stockholm, Göteborg och på nästa gig i Norrköping bestod av basist Paul Chambers – Mr. P.C av John Coltrane är en bluesig jazzstandard tillägnad honom och trumslagarna Philly Joe Jones (Milestones) respektive Jimmy Cobb. Pianist som lämnade Miles efter osämja var Red Garland. Lämnade hade också, enligt expert Samuel Olsson, geniet Bill Evans egentligen gjort (enda vita musikern kring Miles vid perioden), fast hans gav ändå omistliga bidrag till Kind of Blue. På Freddie Freeloader spelade dock Wynton Kelly eftersom var bättre lämpad för Miles bluesformat.
Blåssektionen var intakt på bägge albumen. Miles distinkta, expressiva och osentimentalt känsliga trumpetspel kompletterades på det mest utsökta sätt man kan föreställa sig. Förutom nämnde stjärna i vardande John Coltrane hörs på altsax Julian ”Cannonball” Adderley som med sin bror Nat kom att få ett genombrott med sin sextett på 60-talet.
Vilka har då projektledare Olsson rekryterat för att som han sa till oss på Nef, ”modigt eller dumdristigt lira musiken från början till sista takten på angivna klassiker? Linus Lindblom som jag hört med John Beasley och åtskilliga gånger med BBB hos vilka han uppbär anställning. medgav på förfrågan att han med skräckblandad förtjusning antagit uppdraget att spela tenorsax, medan ynglingen Ludvig Broman (etablerad i exempelvis Göteborg Jazz Orchestra) tar sig an Cannonballs solon och ensemblespel. På bilden ovan syns vid flygeln Carl Bagge som i mer än tio år lett en pianotrio. Kvar från den finns bakom trummorna den otroligt produktive Daniel Fredriksson vars framstående musicerande jag försökte fånga i ett miniporträtt för LO-tidningen redan för cirka femton år sedan. Kontrabas trakteras av den unge jättetalangen Hugo Löf vars färdigheter prisats. Du förvånas nog inte om jag påstår att jag hört dessa sex män ur två olika generationer ett stort antal gånger, fast då inte tillsammans som sextett.
Hoppas ni har överseende med anhopningen av fakta och nödvändigt droppande av namn. Nu över till själv spelningen som jag lyckligtvis hade lagom förväntningar på. Medveten om att värmlänningen som också kan höras på bas vet vad han sysslar med var jag aldrig orolig. Det är praxis numera att gå på scen en halvtimme efter utsatt tid, vilket sker också denna gång. Ska inflikas att på akustiken fanns inget att anmärka på och man hade att göra med en lyssnande, receptiv publik. Kul med Miles-älskare i olika åldrar som nästan alla var nya ansikten för mig. Milestones varar uppseendeväckande länge. Lp:ns speltid 47:36 fördelas på sex låtar. Laddade faktiskt upp med att spela igenom skivan inhandlad som röd vinyl i nypressning från 2022. Förvisso magnifik jazzmusik. Men sticker ändå ut hakan för att påtala dess emellanåt tonspäckade attacklusta. Skivorna det handlar om speglar två helt skilda förhållningssätt.
Inledningsvis glänser bandledaren tillsammans med rytmläggare Fredriksson. Att denne enastående instrumentalist studerat sina förlagor in i minsta detalj hade fått praktiska konsekvenser. Trumsetet skulle 1958 vara i princip en portabel enhet. Var på Nef före paus således utrustat med endast en cymbal, vilket självfallet inte negativt påverkade resultatet. Linus och Ludvig hänger på i öppningsspåret Dr. Jekyll i enlighet med hur kompositionen av Jackie McLean utformats. Underbar nerv och inlevelse följs av bas-feature. Hänförs av oklanderligt ensemblespel där olika stämmor bryter av. I ett av sina informativa mellansnack förklarar Samuel vad albumets revolutionerande modala spelsätt går ut på.
Tributen är lika prydlig som vitalt utförd. Den noggranne projektledaren har inte lämnat något åt slumpen. Lindblom briljerar i pianolösa Sid´s Ahead. Och i Two Bass Hit hämtad från Dizzy Gillespies storbandsrepertoar skrivas tempot upp till max. Rytmsektionen får ligga i, anför med bravur när samtliga är på tårna. Titellåten blev en hit för Miles med sin morse-liknande rytmiska hook, vilket man inser i leveransen av denna heta sextett. Som bonus får vi ett extra pianosolo. Traditionella folksången Billy Boy på pianotrio kan vara det glättigaste som förekommit på en Miles-platta, åtminstone före den sista eran med alster som Human Nature från Thriller. Sitter som en smäck på Nef.
Innehållsrika albumet finalnummer tolkar Thelonius Monk i en utvidgad Straight No Chaser, fast utan originalets kluriga harmonier. Närmast osannolikt talangfulle Ludvig Broman visar att han på bara ett par år förmått växa in i jazzkostymen, avancerat till en nivå där betydligt äldre kollegor vistas. Vad beträffar avgörande insatser på albumets avslutning ska dels basgång från Löf framhållas, dels ett fenomenalt solo på trumpet av huvudrollsinnehavaren. Den som tvivlat på att Samuel Olsson tillhör våra absolut främsta jazztrumpetare (Asplund, Bergcrantz, Olandersson, Bentlöv…) kan inte ha varit publik på dessa tribut-konserter.
Min ingång till Miles magiska världar var förvisso Sketches of Spain tillkommen med inkännande orkester under ledning av oraklet Gil Evans vars samarbeten med Miles är legendariska. Kind of Blue har genom sin totala avspändhet bortom perfektion ändå betytt mer för mig, än förmodligen någon annan skiva. Sa till Carl Bagge efteråt att de i mina öron kommer så nära Milestones att de skulle testa kännare. Skulle de skilja på originalet och svenskarnas ”karbonkopia”? Vad beträffar Kind of Blue gör de skivans status rättvisa. Men jag vill tro att jag skulle höra skillnaden, fast är inte säker.
En kul gimmick är att Samuel efter rekonstruktionerna tillfogat Miles avsignatur i form av snärtigt ensemblespel. Innan vi släpps in i bubblan från två ikoniska inspelningsdagar i New York mars och april 1959, delges vi matnyttig info från vår guide om musik som i sitt ursprungliga skick omfattade fyrtiofem minuter och trettiofyra sekunder. Min cd från 1997 innehåller en alternativ tagning av Flamenco Sketches. Apropå extramaterial har Samuel Olsson ett ess i rockärmen. Han har låtit gruppen repa in Fran-Dance som lanserades till festivalen i Newport 1958. Det är en betagande omstöpning av en dans varvid blåsarna avlöser varann i koncentrerade utflykter. Läckert extranummer!
Markerade basgången tar oss in i oemotståndliga So What. Pianot färgar raffinerat i första trumpetsolot. Mina anteckningar avslöjar att saxofonisterna galant klarar sina utmanande uppdrag. Ytterst kompetent skildras låtens förflyttningar av fokus. Noterar som väntat att spannet av antydda och direkt uttryckta känslor är så vitt omfamnande att beskrivande blir alltför futtiga. Helheten är ett av de bästa exemplen på att musik kan vara ett helt eget språk. Akustiken är värd extra applåder. Varje instrument utkristalliseras optimalt.
Vill komma med en ytterst marginell invändning mot framförandet av Freddie Freeloader. Anser att kompet lagt tempot aningen för högt. Utdelar här högsta möjliga beröm till altsaxofonisten. Broman som befinner sig i zonen, spelar med samma avspända hållning som Cannonball. I Blue In Green är Samuel Olsson mästerlig, får mig att rysa av välbehag. Det rullande, drivande temat i luftiga All Blues återskapas ursnyggt med trumpetaren i täten. Batteristens pulserande position är inte lika central som på Milestones, fast här ageras i framkant. Målande Flamenco Sketches slutligen genomsyras av ett helt annat temperament. Blir en slående kontrast till föregående hetsiga parti. Linus Lindblom tar sannerligen ut svängarna i spetsigt solo och Carl Bagge kompletterar sinnrikt genom utsökta Bill Evans-hamrisar. Vi får vidunderligt visuell musik signerad ett geni som vid tiden aldrig hade besökt Spanien. Som framgår av den kanske alltför vindlande texten en synnerligen lyckad tribut vi entusiaster tackade och tog emot med stor glädje.
