Enzo Favata
Ritornate
3Inspelad januari 2026 i Mûnchen
Producent: Manfred Eicher
ECM
Releasedatum: 18/9 2026
Borde egentligen inte bli överraskad, finns ju så oerhört mycket intressant musik man aldrig kommer upptäcka. Jag tycker ändå det är en smula uppseendeväckande att här har vi i en kvintett ledd av sopransaxofonist och klarinettist från Sardinien, vars Atlant-kvintett funnits sedan 1999 och om vars existens jag varit totalt ovetandes. Har de som befinner sig i skärningspunkten mellan världsmusik och kammarjazz turnerat i Sverige, bokats till festivaler? Är det välbekanta för LIRA och deras läsare? Enligt skivbolaget rör de sig mellan mellan sina rötter i Medelhavsregionen, ekon från Latinamerika plus influenser från afrikanska kontinenten. Den improvisatoriskt lagda kvintetten ägnar sig åt originalmusik. På Ritornare (återkomst) kan lyssnarna hänge sig åt åtta kompositioner skrivna av en eller flera i gruppen.
Märker när jag googlar att Favata varit ytterst produktiv och är ett stort namn i hemlandet. Sett en förteckning över hela fyrtiosex album. Han har varit liveelektronikartist och komponerat soundtrack, skrivit musik för tv-radio och teater och forskat inom ljudarkitektur. Av hans intresse för sampling märks inga tecken här i detta akustiska universum. Han är en kännare av populärmusik från området han kommer från. Den prisbelönte eklektikern har gett över 2 000 konserter och är grundare av internationell Jazzfestival. Av samarbeten kan framhållas Dave Liebman, Lester Bowie, Django Bates, Miroslav Vitous, Art Ensemble of Chicago samt Metropole Orkest. Trots alla tunga meriter är det emellertid något som tar emot när det gäller senaste skivsläppet, det första på ECM. Höjdpunkter finns onekligen, men som helhet tänder jag inte på totalen. Blir emellanåt trist nog ganska statiskt, ospännande och på gränsen till tråkigt.
Förutom honom själv på sopransax, klarinett och i en låt basklarinett består långlivade kvintetten av hans nära vän Marcello Peghin på tiosträngad gitarr, Daniele Bonaventura på bandoneon (som bekant dragspelinstrument från Argentina och Uruguay förknippat med tango) samt en rytmsektion med kontrabasist Salvatore Maltana och batterist U. T Gandhi. Bonaventura uppges ha spelat med ett dussintal namn i jazzvärlden jag lyssnat på och har gjort soundtrack och dokumentär om honom har producerats. Trumslagaren som förekommer på åtskilliga album avled för ett par månader sedan.
Resor, bokstavliga sådana och inre, har influerat kompositionerna och ett samspel av undersökande natur. Böcker av sydamerikanska stora författare så som Borges, Garcia Marquez och Isabelle Allende (har läst de två sist nämnda) sägs ha bidragit till inspiration. En slutsats från skivbolaget handlar om att helheten är större än summan av delarna i detta mjukt frambesvärjda akustiska landskap.
Skärpt uppmärksamhet är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig gemensamma resultatet i studion, denna väv av influenser. Vill påstå att att ett typiskt förutsägbart ECM-sound dominerar. En invändning avser bristande balans. Blåsinstrumenten befinner sig för ofta i framkant. Attraheras av Sine Nomine signerad Bonaventura vars händelserika melodi är albumets längsta och ett gyllene undantag från kritiken om rådande obalans. Ljuvligt intro av dess upphovsman ersätts nämligen av feature från Peghin på gitarr. Slingrande knappa nio minuter utvecklas till skivans mest intressanta. Dock, somliga spår , ehuru melodibaserade, saknar önskvärd finess, något som attraherar genom att sticka ut.
En annan skimrande diamant hittas ändå som finalnummer. Albatros skulle ha framgång som ledmotiv i gripande film. En annan elegant, suggestiv sak som erövrar lyssnaren har fått titeln Escuchame. Tre män ur kvintetten ansvarar för tillkomsten av den mycket vackert svävande låten. Fler alster av det slaget liksom vindlande, meditativa kompositionen som avlöser, hade fått albumet att lyfta till högre nivå. Fyra formidabla kompositioner utförda med största möjliga omsorg berättigar till omdömet 3+, vilket somliga kollegor nog skulle anse vara för snålt.