Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Demens

Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

by

The Great Lillian Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Michael Cristofer

En djupt berörande film om att åldras och om liv och död och demens, att veta att man ska tappa sitt minne och bli alltmer hjälplös. Samtidigt en berättelse om teater, scenkonst och illusioner. Vad är verkligast? Teatern och berättelserna eller våra liv? Vad är viktigast?

Det är inte en film för den som vill underhållas, skratta och glömma livets verkliga innehåll. Det är inte en film för dem som vill blunda för det faktum att vi alla en gång ska lämna detta liv. Det är inte en film för den som vill bli påmind om vad sorg kan vara. Men det är en film om liv och om död och som låter oss fundera på och kanske ta ställning till vad som är allra viktigast.

Huvudpersonen, Lillian Hall ( spelas av Jessica Lange) är en stjärna på Broadways teaterscen. Hennes namn är stort och med henne i en stor roll vet teatern att publiken kommer. Nu repeterar Lillian Hall och övriga ensemblen inför en uppsättning av Körsbärsträdgården, Tjechovs sista verk, som hade premiär i januari 1904, bara ett halvår före hans död. Replikerna ur pjäsen får en extra fördjupning genom det som händer med Lillian Hall. Plötligt är hon inte lika säker på sina repliker. Hon kommer av sig och hennes humör och temperament blir konstigt. Sakta börjar regissör och övrig personal på teatern förstå att något inte är som det ska med Lillian Hall. Men hon själv försöker blunda för vad som händer. Ännu värre är det med hennes närmaste, hennes dotter, barnbarnet och svärsonen. De anhöriga är om möjligt ännu mer förblindade inför vad som håller på att ske.

Det är mycket stark och tankeväckande iscensättning av livet, livets gång och livslögner och sätter igång funderingar kring vad som är allra viktigast i livet och det är också en djupdykning i vad teater och all kultur betyder och kan betyga.

Till stor del är filmen sorglig och tragisk. Det går inte att värja sig, som tittare sugs vi in i Lillian Hall känslor och hur hon försöker lura sig själv och omgivningen. Det är en film som är så långt från ytlig underhållning det går att komma. Den kryper under skinnet och gör mig sorgsen. Så jag är lite splittrad. Jag är tagen av filmen och av flera strålande skådespelarinsatser som Jessica Lange i huvudrollen och Pierce Brosnan som
Ty Maynard. Brosnan gör väl alltid strålande insatser, han är en av de duktigaste brittiska skådespelarna.

Filmrecension: Human Forever – Den vackraste och mest berörande dokumentär jag sett

by

Human Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Jonathan de Jong

Jag är helt omskakad av alla känslan ett att ha sett denna dokumentär. Det är den vackraste dokumentär jag någonsin sett. Och samtidigt berättar den om något mycket sorgligt, bedrövligt – men den är också fylld av hopp. Denna film, denna dokumentär, är djupt berörande och tankeväckande – ja den handlar om livet och det allra, allra viktigaste vi har och borde vårda: medmänskligheten och respekten för varandras rätt att finnas till. Men åh så långt världen är från detta.

Artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

Att vi är långt från detta, det är väl de flesta medvetna om. Det finns många som svälter, lever i krig och förföljs. Men det finns ytterligare några som oftast förlorat sin frihet och inte behandlas människovärdigt: de som åldrats och alldeles speciellt de som fått någon form av demens. Idag lever 55 miljoner människor över hela världen med demens i någon form. År 2050 spås den siffran att vara över 139 miljoner. Chansen att denna film handlar om din framtid är 1 på 5.

Vad gör då världen för de som är dementa? Vi får följa den unga holländske mannen och sjuksköterskan Teun som reser runt och besöker äldre och dementa människor världen över. Teun är helt fantastisk. Han verkligen ser människor och kan bemöta äldre och dementa med respekt och som en människa till en annan.

Sanningen är att i synnerhet västvärlden har valt bort alla människor som inte är unga, vackra, energiska och framgångsrika och den som är äldre är oftast maktlös och förbisedd i länder som Sverige och Storbritannien. I Sverige råder, som många är medvetna, en genomgående diskriminering av äldre. Se bara på hur medieföretag som Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter aldrig skulle nyanställa någon som fyllt 45. Sverige är ett av de länder som verkligen har mycket att lära av denna dokumentär och där många i den svenska eliten för skämmas. Utan tvekan. Vad händer med ett land där bara de starkaste och vackraste hyllas? Där de svagare grupperna inte längre har frihet och ofta inte ens får välja om de vill ha gul eller röd saft på demensboendet?

Men den här dokumentären ger så mycket hopp också. Vi får se människor världen över som ser människor och bemöter också den som är dement med respekt. Fakta är ju att ganska få som är dementa är dementa dygnets alla timmar. Det går absolut att nå fram till dem, många gånger. Det är helt underbart att se Teun prata med äldre och dementa.

Human Forever är mycket välförtjänt utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler och vinnare av Publikpriset för bästa dokumentär under årets upplaga av Guldkalven i Holland.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Human Forever – En film om kärleken till mänskligheten
Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Filmen ger mycket hopp. Teun Toebes och regissören Jonathan de Jong fokuserar mest av allt på att visa bra alternativ och intervjuar människor som tror på att det går att förbättra livsvillkor för de som är dementa.

Miia Kivipelto, en av världens ledande forskare om demens där professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet och berättar om Finger-metoden som är baserad på vetenskapliga stuidersom visar att koordinerade livsstilsåtgärder inom fem områden kan förebygga eller fördröja utvecklingen av kognitiv svikt. Det finns många olika risk- och friskfaktorer för kognitiv svikt och demens:
hälsosam kost
fysisk aktivitet
kognitiv träning
sociala aktiviteter
kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer

Genom att människor lär sig att leva efter dessa fem råd kan mycket av demens förhindras eller åtminstone drabba mindre hårt. Men all demens går nog inte att förhindra. Human Forever visar framför allt hur människor med demens ändå kan ha bra liv och få känna frihet. De behöver inte låsas in. Den som är dement mår bra av att leva så normalt som möjligt. Det handlar om att se människan. Se att alla har människovärde och rätt till frihet.

Human Forever är så fin, en underbar mjuk och varm dokumentär som bör visas överallt i världen, för makthavare, i skolor, på äldreboenden, på universitet, överallt, överallt.

Relaterat:
Vad vår värld behöver och vad världen saknar – medmänsklighet och rätten att bli gammal

Järnladyn är mer en film om livets gång och åldrandet än en politisk film

by

Järnladyn – filmen om Margaret Thatcher med Meryl Streep i huvudrollen släpptes på dvd/bluray 4 juli. Filmen diskuterades en hel del när den gick upp på biografer. Jag hann aldrig se den då och passade därför på nu när den släpptes på dvd.

Det var med låga förväntningar jag satte på filmen. Margaret Thatcher står för mycket negativt i mina ögon. Hon skapade stora klyftor i Storbritannien och hon ansvarade för kriget om Falklandsöarna där många brittiska soldater dog och barn blev faderlösa. Hon försämrade för de fackliga organisationerna och genomförde en stenhård konservativ politik. Många människor for illa under hennes konservativa styre.

Nu handlar filmen inte så mycket om politik och det är bara till viss del en biografisk berättelse om Margaret Thatcher, Storbritanniens hittils enda kvinna som premiärminister.

Filmen startar med en åldrad och förvirrad Margaret Thatcher som lever ganska ensam i sin lägenhet. Hennes dotter kommer dit ibland och hjälper henne och hon har en hemhjälp som är där emellanåt. Hennes man har dött för flera år sedan men hon samtalar med honom dagligen, han dyker upp i hennes hallucinationer dagligen. Hon har fått någon form av demens och har svårt att minnas nutiden. Hon får inte gå ut ensam men lyckas ändå smita ut för att köpa mjölk, vilket det blir en del ståhej kring. Vi ser hur den gamla Margaret står bakom ett skynke och smygtittar när hennes väktare diskuterar hur det kunde ske, att hon kunde smita ut ensam. ”Men var är mitt liv värt att leva när jag inte ens får gå ut ensam och köpa mjölk?” frågar hon dottern, senare i filmen.

Delar ur Margaret Thatchers liv berättas för oss genom hennes minnen. Hon minns när hon som ung flicka arbetade i sin pappas speceributik och hon minns hur de andra flickorna retade henne för att hon var en sådan bokmal och hellre studerade än gick på bio. Vi får vara med när hon blir politiskt aktiv och när hon ska försöka övertyga äldre konservativa politiker att satsa på henne och vi får se när hon möter sin blivande man.

Filmen berättar starkt att det inte hjälper hur mäktig en person är. Förr eller senare kommer han eller hon ändå en dag att förlora makten och bli ersatt av andra. Den politiska världen är en näste av intriger och förr eller senare kommer andra vindar och den som står på topp måste avgå. Ingen kommer undan. Ingen sitter på toppen för evigt.

Meryl Streep fick en Oscar för sin rolltolkning av Margaret Thatcher. Det har diskuterats och en del har sagt att hon mer imiterar Thatcher. Jag håller inte riktigt med om det. Thatcher skildras i tre olika åldrar, dels när hon är i tjugoårsåldern och börjar inom politiken och träffar sin blivande man och dels när hon är mitt i politiken, blir partiledare för de konservativa och premiärminister och framför allt skildras hon som gammal. Meryl Streep gör rollen när hon är mitt i politiken och som gammal. Den unga Margaret Thatcher görs av Alexandra Roach.

Perioden då Thatcher är som mest aktiv i politiken är berättat utifrån hennes minnen där hon snurrar runt i ensamhet i lägenhet. Att rollen då är fotograferad och filmad på ett mer distanserad sätt och där Meryl Streep mer gör en skicklig karikatyr av Thatcher känns rätt, det är ju minnen. Den åldrade Margaret Thatcher med demensproblem skildras däremot som en äkta människa och det gör att jag tycker Meryl Streep absolut är värd sin Oscar för den rollen.

Jag blev därför positivt överraskad när jag såg filmen. Den är ingen hyllning till Thatchers politik och i mina ögon är det mer en berättelse om att åldras och att leva med demens.

Ett plus med att se filmen på dvd eller bluray är ju att den också innehåller
extramaterial, bland annat ”The Making Of”, bakomfilmer och en intervju med Meryl Streep.

Recensioner av Järnladym: I Kulturbloggen, i Dagens Nyheter och i Göteborgsposten och i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kulturministern vill ha fler gratisarbetare inom statliga kulturinrättningar

by

Volontärarbete inom kulturen är inget nytt. Musikfestivaler, lokala teaterföreningar med mera skulle ha svårt att överleva utan frivilliga insatser. Nu vill kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att de stora statliga kulturinstitutionerna ska bli bättre på volontärskap.

Ur Dagens Nyheter.

Att fler jobbar gratis är ingen bra lösning på något. Att musikfestivaler går runt på grund av att en mängd ungdomar är volonärer och jobbar gratis må vara hänt. För en del ungdomar är det enda sättet de skulle har råd att uppleva festivalen på. Det handlar om några dagar när volontärerna är uppbokade.

Men att överföra det till statliga kulturinrättningar är definitivt ett steg för långt.
Det finns en mängd arbete som skulle behöva utföras inom kulturen. Lösningen är inte att det utförs av gratis arbetskraft.
Visst, en och annan volontär skulle på så sätt få in en fot och knyta kontakter som kan utvecklas till betald tjänst. Men det kommer inte att vara majoriteten.

Däremot tycker jag det vore godtagbart om fler praktikanttjänster inrättas, gärna via arbetsförmedlingen och för ungdomar som för praktikantlön.

Jag kan godta att en person som vill få in en fot inom ett område kan jobba för praktikanlön en kortare period. För inom kulturen behöver vi öka möjligheter för människor att starta eget och vara entreprenörer. Luciano Astudillo tar upp entreprenörskapet i en debattartikel i Aftonbladet. För mig är detta tätt kopplat till kulturen där det finns oändliga möjligheter till nyföretagande.

En annan aspekt: Arbetsrätten monteras ned med allt fler som jobbar med dåliga arbetsvillkor inom telemarketing och bemanningsföretag av olika slag. Om det dessutom ska utökas med gratisarbetare, ja då har vi snart gått hundra år tillbaka i tiden.

—
Om jag ska vara ironisk så blir jag lite rädd när en minister i regeringen går ut så här. Vad blir nästa steg? Vi vet alla att det är alldeles för lite personal inom äldreomsorgen och inom demensvården. Personalen kan inte ge de äldre och de dementa en värdig vård.
– Det finns inte tid att sitta ner ens en gång i veckan och prata om något annat än den rena vården med de som bor på vårdinrättningarna, berättade en professor inom äldreomsorg i tv häromkvällen.
– Det finns sällan ens tid att ta en promenad med dem.

Är det ett värdigt liv? Och faktum är ju att vi alla förr eller senare hamnar där, om vi inte dör dessförinnan, vill säga.

Det här har med politik att göra i allra högsta grad.
Vad prioriterar de politiska makthavarna?
De har prioriterat att sänka skatterna och det betet har medborgarna svalt med hull och hår.

Kan uppvaknandet vara på gång?

Peter Högberg har också bloggat om demensvården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,