Järnladyn – filmen om Margaret Thatcher med Meryl Streep i huvudrollen släpptes på dvd/bluray 4 juli. Filmen diskuterades en hel del när den gick upp på biografer. Jag hann aldrig se den då och passade därför på nu när den släpptes på dvd.
Det var med låga förväntningar jag satte på filmen. Margaret Thatcher står för mycket negativt i mina ögon. Hon skapade stora klyftor i Storbritannien och hon ansvarade för kriget om Falklandsöarna där många brittiska soldater dog och barn blev faderlösa. Hon försämrade för de fackliga organisationerna och genomförde en stenhård konservativ politik. Många människor for illa under hennes konservativa styre.
Nu handlar filmen inte så mycket om politik och det är bara till viss del en biografisk berättelse om Margaret Thatcher, Storbritanniens hittils enda kvinna som premiärminister.
Filmen startar med en åldrad och förvirrad Margaret Thatcher som lever ganska ensam i sin lägenhet. Hennes dotter kommer dit ibland och hjälper henne och hon har en hemhjälp som är där emellanåt. Hennes man har dött för flera år sedan men hon samtalar med honom dagligen, han dyker upp i hennes hallucinationer dagligen. Hon har fått någon form av demens och har svårt att minnas nutiden. Hon får inte gå ut ensam men lyckas ändå smita ut för att köpa mjölk, vilket det blir en del ståhej kring. Vi ser hur den gamla Margaret står bakom ett skynke och smygtittar när hennes väktare diskuterar hur det kunde ske, att hon kunde smita ut ensam. ”Men var är mitt liv värt att leva när jag inte ens får gå ut ensam och köpa mjölk?” frågar hon dottern, senare i filmen.
Delar ur Margaret Thatchers liv berättas för oss genom hennes minnen. Hon minns när hon som ung flicka arbetade i sin pappas speceributik och hon minns hur de andra flickorna retade henne för att hon var en sådan bokmal och hellre studerade än gick på bio. Vi får vara med när hon blir politiskt aktiv och när hon ska försöka övertyga äldre konservativa politiker att satsa på henne och vi får se när hon möter sin blivande man.
Filmen berättar starkt att det inte hjälper hur mäktig en person är. Förr eller senare kommer han eller hon ändå en dag att förlora makten och bli ersatt av andra. Den politiska världen är en näste av intriger och förr eller senare kommer andra vindar och den som står på topp måste avgå. Ingen kommer undan. Ingen sitter på toppen för evigt.
Meryl Streep fick en Oscar för sin rolltolkning av Margaret Thatcher. Det har diskuterats och en del har sagt att hon mer imiterar Thatcher. Jag håller inte riktigt med om det. Thatcher skildras i tre olika åldrar, dels när hon är i tjugoårsåldern och börjar inom politiken och träffar sin blivande man och dels när hon är mitt i politiken, blir partiledare för de konservativa och premiärminister och framför allt skildras hon som gammal. Meryl Streep gör rollen när hon är mitt i politiken och som gammal. Den unga Margaret Thatcher görs av Alexandra Roach.
Perioden då Thatcher är som mest aktiv i politiken är berättat utifrån hennes minnen där hon snurrar runt i ensamhet i lägenhet. Att rollen då är fotograferad och filmad på ett mer distanserad sätt och där Meryl Streep mer gör en skicklig karikatyr av Thatcher känns rätt, det är ju minnen. Den åldrade Margaret Thatcher med demensproblem skildras däremot som en äkta människa och det gör att jag tycker Meryl Streep absolut är värd sin Oscar för den rollen.
Jag blev därför positivt överraskad när jag såg filmen. Den är ingen hyllning till Thatchers politik och i mina ögon är det mer en berättelse om att åldras och att leva med demens.
Ett plus med att se filmen på dvd eller bluray är ju att den också innehåller
extramaterial, bland annat ”The Making Of”, bakomfilmer och en intervju med Meryl Streep.
Recensioner av Järnladym: I Kulturbloggen, i Dagens Nyheter och i Göteborgsposten och i Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Meryl Streep, Margaret Thatcher, demens, åldrande, film, filmtankar, politik