Peter Asplund Aspiration
In One Breath
5
Inspelad i Milk Studio våren 2026
Producent: Peter Asplund
Prophone (distr Naxos)
Releasedatum: 18/10 2026
Skivbolaget anger att In One Breath är elfte egna albumet från trumpetaren, sångaren, kompositören, arrangören och producenten Peter Asplund; fast på dennes hemsida listas nio skivor. Helt klart är i alla fall att de två senaste recenserats av undertecknad (en av dem i OJ vill jag minnas) och att jag hört de som med sådan bravur medverkar på Asplunds senaste projekt live tillsammans, undantaget då vikarierande basist. Min magnifika upplevelse som publicerades på Orkesterjournalens hemsida daterar sig till slutet av juli i fjol. Platsen var anrika badhotellet Gustafsberg söder om Uddevalla och arrangör L´Jazz.
Aspiration är liktydigt med trumpetarens långlivade och elastiska rytmsektion, närmare bestämt barndomskompisen Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasist Hans Andersson plus alternerande pianist. På senare tid har giganten Lars Jansson ofta förekommit på den positionen, en favorit ur en äldre generation. Av de svenska talangfulla jazzsångerskor som slagit igenom sedan pandemin bör Emmalisa Hallander rankas allra högst. Har recenserat den senaste av hennes två album, hennes behagfulla samarbete med Tuva Bergenheim, spelningen på årets festival i Ystad, Henrik Dorsins Svenska revyn där Hallander ingick i ensemblen samt ett par julshower ledda av Asplund tillsammans med Göteborg Jazz Orchestra. Har dessutom haft förmånen att höra Jansson och Asplund ett antal gånger senaste decenniet i olika sammanhang på exempelvis Utopia, YSJF, Unity, med GWO i Haga Konserthall, Slottsskogen, Fasching och säkert fler scener. Ibland åtskilda, några gånger musicerande ihop. Varje gång har det rört sig om fullödiga konserter.
I skrivande stund slår det mig att Asplund inte ägnar sig åt vokala färdigheter på In One Breath, inte ens duettter som han annars tycker mycket om och är urstyv på. Här har han istället, inte sällan med sina hjältar till låtskrivare som utgångspunkt, skrivit sju sånger plus introduktion åt den fantastiska Emmalisa Hallander dynamiskt uppbackad av instrumentalister i toppklass, vilka ges utrymme att utveckla substansen i melodier i läckra intron och stick. Ska man vara helt korrekt spelar Asplund också flygelhorn med ackuratess, bland annat i Hello New Life om mina öron förmår identifierar skillnaden på sound. Alla arr är skrivna av Asplund medan texterna är av Dave Castle, bortsett från titellåten som skrivits av Lotta Asplund.
Att initiativtagaren låter sin glimrande ton och sitt sätt att frasera smälta samman med stjärnskottet, vars sensationella stämma gett henne ett rungande genombrott, visar sig vara ett lika framgångsrikt som smart grepp. Ska sägas att den korta Opening och därpå följande The Moment We Begin framförs ordlöst. De attraherar med vokalt akrobatik. Frågan om teknik i studion förlängt hennes tonlängd infinner sig. Oavsett hur det förhåller sig är Hallanders prestation otrolig.
Vill tro att musiken skulle kunna ordineras som antidepressivt läkemedel. Vem av drabbade som genomströmmas av detta berikande verk skulle inte få tillbaka livsgnistan? Här finns så gott som inga svaga punkter. Möjligen tappas ett uns av laddningen i finalnumret med sitt snygga tema, skivans längsta låt. I övrigt ska poängteras hur beundransvärt det är att mångsysslaren Asplund kan förlita sig helt på eget material. I melodier och texter varvas omdömesgillt tyngd och lätthet. Osäker på om det handlar om enbart nyskrivna alster, eller om somligt använts tidigare och arrats för denna formtoppade sättning. Man kan vara förvissad om att Asplund och hans medarbetare aldrig släpper ifrån sig något halvhjärtat.
I delikat snirklande ballad gifter sig den unga kvinnans exceptionella röst med flygelhornets sound och Lars Janssons reflekterande ackord. Rytmsektionen färgar elegant. När rösten svävar iväg, vad det verkar utan ansträngning, förvaltas ett arv från pionjärer som Flora Purim (hört live sent 80-tal enda besöket på Ronnie Scotts). Tilltalas som sagt av i princip varje idé och hur den exekveras. I åtskilliga sekvenser hänförs man till den grad att jag har lust att definiera vad de uträttar som Världsklass. I It Only Took One Look får vi pregnant basintro, Här hänger Jansson på, gör honom subtilt sällskap. Att lyssnaren får ett par utsökta features från professor Jansson kan ses som en härlig bonus.
Still Don´t Know bryter mönstret av ljuvlig romantik. En annan titel som uppfriskande utforskar element av rivig rytmik, innehåller ett makalöst outro och Löfcrantz Ramsays upphetsande, obligatoriska och sinnrikt framställda kaskader. I Knew It Somehow framstår som en Gershwin-doftande, troligen svårsjungen melodi. Ett kraftprov som förstås grejas med glans av frontande Hallander i tillbakalutad, mästerlig komposition av bluesigt snitt. Tycks mig som om Aspiration, Hallander och Lars Jansson sporrar varandra. Glädjen i musiken resulterar i stordåd!