22/10 2025
Skeppet i närheten av Stigbergstorget i Göteborg
Bohuslän Big Band genomför en handfull olika projekt varje säsong. På något sätt får de tiden att räcka till för dessa eftersom det finns en stor organisation och storbandets medlemmar är anställda. I höst har redan lyckade produktioner med Lars Jansson (hört en inspelning av P2 i Jazzradion) och Isabella Lundgren ägt rum.
Blev inbjuden till deras allra senaste satsning där innovative arrangören Gil Evans lanseras och då bortom de legendariska samarbetena med Miles Davis. För att uppmärksamma en digital release av ,musik inspelad 2007 som legat och ”dammat” i arkivet, arrangeras ett par konserter. Fanns inte tillgång till noter varför förtjänsten att dessa tolv kompositioner spelades in ska tillskrivas orkesterns Niclas Rydh som adapterat Gil Evans intrikata arr. Visar sig att hela tolv av medverkande musiker är med på scenen. Kan som kuriosa nämna att jag hört Gil Evans Orchestra live på North Sea Jazz Festival. Sonen Miles ledde då orkestern på grund av att hans pappa dog 1988. Ska påpekas att BBB valt att exkludera hur det ofta lät om Gil Evans från 70-talet och framåt. Slog in på ny kreativ bana när han fick upp öronen för Jimi Hendrix och syntar, ansvarade för soundtracket till stjärnspäckade Absolute Beginners, samarbetade med Jaco Pastorius, Sting och medlemmar från berömda husbandet i Saturday Night Live.
Konserten inför en skapligt stor publik är som brukligt uppdelad i två set. Hade oerhörd tur då jag kunde lyssna bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, gladdes åt att akustiken var bättre än någonsin i förhållandevis rymliga Skeppet. Magnus Lindgrens yttrande om BBB på Stora Teatern under ett av hans samarbeten tål att upprepas: ”Bohuslän Big Band ska rankas som ett av världens sju bästa storband”. För att korrekt återge musiken från den man Rydh likställer med Ravel och ser som den främste i sitt gebit skiljer sig sättningen åt en del jämfört med den gängse för storband.
Veteranen och valthornisten Håkan Nyqvist spelar för första gången med orkestern liksom Jesper Kramer Johansen på tuba som till vardags återfinns i Göteborgs Symfoniker. Alberto Pinton mest anlitad på barytonsax, trakterar fem ytterligare instrument för att få fram särarten i Evans angenäma sound. Trumpeterna och trombonerna är därmed tre till antalet, varav trombonist Christer Olofsson alternerar på euphonium. Att gitarristen Rolf Jardemark engagerats faller sig naturligt då han var med på inspelningen, liksom Peter Janson på kontrabas och pianist Tommy Kotter. Uppräknade musiker tillhör de som i omgångar fyller vakanser eller förstärker. Joakim Rolandson i träblåssektionen turas om med Rydh att vara ciceron.
Konserten börjar på utsatt tid med två kompositioner utan introduktion. Swingbetonad del avlöser sugande blues och därefter frontar Joakim Rolandson på altsax till läckert pådrivande rytmer. I S:t Louis Blues fastnar jag för ljuvligt intro av Rolandson och Jardemarks licks. Karaktären på soundet ändras i närmast majestätiskt framskridande La Paloma, vars anslag av Kotter vid flygeln ger en extra dimension. I repertoaren ingår nästan samtliga av låtarna på albumet New Bottle Old Wine från 1958 vars solist var ingen mindre än Cannonball Adderley på altsax. Hyllningen ”till en av jazzens främsta innovatörer” görs av ett otroligt samtrimmat gäng. I ryggen har man dels inspelningen, dels tre repetitioner och man är ensamma om att lira Gil Evans inte precis lättspelade orkestreringar.
Nobody´s Heart från Gil Evans första platta som ledare har Mikael Karlsson på tenor och Tommy Kotter som solister. Och mannen vid flygeln briljerar. Före paus levereras enligt Rydh en svit från omnämnda albumet från 1958, fast av mina efterforskningar framgår att Davenport Blues hämtats från Great Jazz Standards utgiven året efter. Tonspråket under konserten är föränderligt till sin karaktär. alltid fängslande. Soundet känns igen även om just dessa tolkningar är nya för mig. Ibland är det öppna spjäll och mycket energi, ibland utvecklas klanger på ett sprött, reflekterande sätt ”smooth and safe”.
På ett förunderligt vis mixas referenser till klassiska tonsättare med swing och bluesens allvar. Kraftfullt samverkande stämmor kontra innerliga fördjupningar. Finns många lager att urskilja, liksom avancerade passager och vändningar. Kompet med feature från Peter Janson på kontrabas är aktiva. I svitens slutskede hörs en släpig sak, en avig blues av Charlie Parker. Av solister måste Samuel Olsson på trumpet framhållas särskilt jämte Alberto Pinton på baryton.
Andra set ger oss en höjdpunkt direkt i form av Barbara Song, Kurt Weil förklädd till nästan oigenkännlighet. Expert Rydh lyfter fram dess enastående harmonik och meditativa anstrykning. Linus Lindblom står för ett förnämligt solo i en fri interpretation vars laddning får mig att tänka på atmosfären på Sketches Of Spain, Gil Evans magiska samarbete med Miles. Chant Of The Weed av Don Redman frontas av Alberto Pinton på b-klarinett.
Vi serveras en mer renodlad svit, en stark trippel med olika faser som varar i ungefär en kvart. Titlarna på dessa välkända standards, tagna från huvudsakliga källan och med samma låtordning, är Lester Leaps In, Round Midnight och latin-influerade Manteca. Som bekant är upphovsmännen i turordning Lester Young, Thelonius Monk samt Dizzy Gillespie tillsammans med Gil Fuller och Babs Gonzales. Här får Linus Lindblom mycket att bestyra och imponerar. För jazzälskare blir det en ren njutning. Högtidsstunden kickar igång härligt boppigt, övergår i vackert utdragna toner med Kotter i förarsätet och kulminerar abrupt i Dizzys riviga dänga. I detta sjok urskiljs förvånande nog en vibe av Count Basie. Att tillägna sig hur stämmor sofistikerat sammantvinnas är en sann njutning.
Från The Individualism of Gil Evans (1964) kommer Concorde skriven av John Lewis vars original släpptes som titelmelodi på album av Modern Jazz Quartet nästan tio år tidigare. Berättas för oss att Evans tog arren till sin orkester och skapade den första jazzfugan. Tillgodogör mig pregnant bas-feature, batterist Göran Kroon som eldar på med full kontroll och stilfullt solo från gitarrist Rolf Jardemark. Samtliga titlar från Shades Of Gil Evans framförs. En vågade man spara till extranumret, en jazzig variant på stycke ur Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, närmare bestämt Arab Dance. Denna lika komplexa som lyckade fusion innebar genombrottet för en ung pionjär när han befann sig i Claude Thornhills orkester 1942. Solister definitivt värda att uppmärksamma för ypperliga insatser är Håkan Nyqvist på valthorn och Martin Bjurek Svanström på klarinett. Solon tidigare under konserten på trombon av nämnde Rydh och Christer Olofsson inte att förglömma. Mycket nöjd tog sig recensenten hem via promenad och två spårvagnsresor.
