Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Reinfeldt

Försäkringskassans tjänstemän bör kunna åtalas för vad de utsätter människor för

by

forsakringskassan

Om en människa inte kan äta själv bör han eller hon kunna få hjälp med detta. Det tror jag vi alla är överens om. Det är väl ett minimun på krav i ett land som ska ha välfärd och värna om de som drabbats av sjukdom eller andra olyckor?

Dagens Nyheter berättar idag om en ung man, Oscar Wetterlund, 19 år, som fötts med flera stora skador:
han föddes med ett flerfunktionshinder i form av en cp-skada av typen ”spastisk bilateral cerebral pares med dyskinetiska inslag” som det heter på fackspråk.

Det betyder att han exempelvis inte klarar av att äta själv. Försäkringskassan har gjort en ordentlig utredning av hans situation för två år sedan och bedömdes att han behöver hjälp (personlig assistent) 41,44 timmar per vecka. I dag anser myndigheten att han bara behöver hjälp i 13,55 timmar – utan att någonting alls har förändrats för Oscar.

Vad vill vi ha för värld, hurdant samhälle vill vi leva i? Vad är det för kultur och etik som ska styra vårt samhälle? Jag vill i alla fall ha ett samhälle där vi har plats för också de som har sjukdomar och skador och/eller funktionshinder. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor blir behandlade på det här sättet som Försäkringskassan nu behandlar Oscar.

Plötligt har myndigheten kastat ut honom i total otrygghet. Jag tycker att det är dags att skapa lagar där tjänstemän inom myndigheter faktiskt kan få stå till svars för konsekvenserna av deras beslut. Det är ju helt uppenbart att en ung man som inte kan äta själv långsamt kommer att svälta ihjäl om han inte får den hjälp han behöver.

– Det är en bedömningsfråga. Jag kan konstatera att vi inte motiverat förändringen särskilt tydligt i beslutet. Det grundar sig mest på strikta beräkningar. Vår praxis har också skärps sedan 2012. Men jag kan föreställa mig att Oscar kommer att överklaga beslutet, så vi får se vad förvaltningsrätten kommer fram till, fortsätter Thomas Sundberg till DN.

Nu är det bara så att om ett ärende överklagas tar det minst ett år innan det kommer upp i förvaltningsrätten. Jag anser att den eller de tjänstemän som tagit det här beslutet ska polisanmälas och åtalas. De har självklart ansvar för vad som händer de människor vars hela liv och framtid de tar beslut om. Självklart.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt bad nyligen svenska folket öppna sitt hjärta. Han menade då för att ta emot svårt drabbade flyktingar från exempelvis Syrien. Han sade då också att detta betyder att vi måste hålla igen på svensk välfärd. Jag köper inte det argumentet. Tar vi emot flyktingar på rätt sätt behöver det inte alls vara på bekostnad av hur människor i Sverige har det. Vi har visst råd att ta hand om människor som Oscar och samtidigt ta emot flyktingar. Det är rent av oanständigt av Reinfeldt att påstå något annat. Jag vill ha ett besked från Reinfeldt med kamrater: anser ni att vi inte har råd att ta hand om människor som Oscar?

Svenska medier hot mot demokratin och hinder för svensk välfärd

by

Svenska medier är ett stort hot mot svensk välfärd och ett hot mot demokratin.
För ett tag sedan intervjuade jag integrationsminister Erik Ullenhag om åldersdiskriminering. Han menade att svenska medier är ett hot mot demokratin eftersom medier dels bara  rekryterar journalister som är purunga och det gör i sin tur att det medier rapporterar om blir ett skevt urval mot vad människor vill veta mer om. Nöjesjournalistiken får dominera totalt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt nämnde i en intervju att svenska invånare i framtiden kommer att behöva arbeta längre upp i åldrarna, ifall vi vill behålla vår välfärd. Det blev ett himla liv kring detta. Som alltid tosg de yrkesgrupper upp där människors kroppar slits före 65-årsåldern.
Ja det är sant, det finns arbeten och miljöer som sliter på människor – men obestridliga fakta är att ändå en allt större del av befolkningen är piggare och fräschare allt högre upp i åldrarna. Ett obestridligt faktum är nog också att välfärden inte kan upprätthållas om inte fler människor kan arbeta.

Tisdagen den 23 oktober togs frågor kring Sveriges åldrande befolkning då SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) tillsammans med in Framtidskommissionen hade bjudit in forskare och praktiker för att diskutera utmaningar kring detta. Statsminister Fredrik Reinfeldt är ordförande i Framtidskommissionen och den som samordnar kommissionens arbete med den demografiska utmaningen och han deltog i seminariet.

Det är typiskt och skrämmande att det enda jag hittills sett rapporterats därifrån i medier var i morgon-tv från SVT där, naturligtvis, de arbetsområden där människor slits ut före pensionsålderns togs upp. Allt för att låtsas som att det inte finns något problem med att människor inte duger i arbetslivet när de fått många års erfarenhet.

Ett annat skrämmande exempel står arrangörerna av seminariet själva för.

I inbjudan uttrycks det så här:
I de flesta utvecklade länder ökar antalet äldre som andel av hela befolkningen på grund av ökad medellivslängd, bättre hälsa och minskat barnafödande. Detta medför att åldersfördelningen blir alltmer skev. Ett längre arbetsliv när befolkningen åldras – behövs det och hur ska det gå till? Det är seminariets huvudfråga.

Skrämmande hur den diskriminerande synen på äldre också genomsyrar inbjudan. Varför uttrrycker de sig som att åldersfördelningen är skev. Skev utifrån vilka värderingar? Utifrån tankesättet att en människa inte duger något till efter en viss ålder? Skrämmande att det står så i själva inbjudan.

Minst lika skrämmande är att inte medier hittills tycks ha tagit upp frågan. Det är så sorgligt självklart: fördomarna frodas kring människor som inte är unga.

Reinfeldt vågade säga att människor bör kunna jobba efter 65 år. Och det kommer att behövas att människor gör det om vi ska upprätthålla välfärden. Självklart är det lika viktigt att unga människor kan få jobb och att människor från andra länder kommer in i arbetsmarknaden. Men det tas upp i medier och diskuteras. Men åldersdiskrimineringen är ett stort problem.

När de flesta arbetsgivare inte anställer människor som fyllt 50 och svenska medier inte anställer något som fyllt 40 – och Aftonbladet exempelvis är  ännu värre: deras medelålder på de anställda är 38 år. Det säger sig självt att Aftonbladet inte anställer någon som fyllt 35, kanske knappt någon som är över 30. Och vad för detta med sig i förlängningen? Det som rapporterar om i svenska medier blir till övervägande nöjesjournalistik.

Ja nöje är viktigt men det borde inte dominera nyhetsrapporteringen.

Svenska medier är förmodligen den grupp arbetsgivare som är värst på att åldersdiskriminera. Och nu undrar jag: om statsminister Reinfeldt på allvar tycker att människor ska kunna arbeta högre upp i åldrarna: vad är han och hans regering beredd att göra för att motverka fördomarna om människor över 50 år?

 

Jag skickar också en öppen fråga till Socialdemokraterna: är ni beredda att ta itu med problemet att människor över 50 år sorteras bort från arbetslivet? Är ni beredda att göra något åt åldersdiskrimineringen?

 

 

Vi kan inte räkna med att svenska medier tänker ta upp problemet, eftersom de själva är den största arbetsgivaren som satt åldersdiskriminering i system.

 

Hellre rapportera om överklassens protester mot nedskärning av gratis champagne än att rapportera om de verkliga problemen i samhället.

Lagen mot åldersdiskriminering ska skärpas – jag hånskrattar: den fungerar ju inte ens nu

by

Skärpt lag mot åldersdiskriminering, rapporterar Aftonbladet.
Regeringen vill förbjuda åldersdiskriminering på alla områden i samhället. I dag gäller förbudet mot åldersdiskriminering endast arbetslivs- och utbildningsområdet.

Visst är det vackert tänkt. Men när åldersdiskrimineringen i arbetslivet inte minskat på något sätt – hur trovärdigt blir det att regeringen vill ta itu med den inom fler områden? Javisst, det är bra tänkt. Människor diskrimineras på grund av ålder i många sammanhang.

Vad kan göras?
Visst vore en åtgärd troligen hyggligt effektiv: att alla rekryteringsföretag som rekryterar på uppdrag inte får ha formulär där de som söker jobb ska ange födelseår. Fast å andra sidan visar ju datum på betyg och intyg en hel del. Om en person har tjugo års erfarenhet efter examen på högskolan då är han eller hon förmodligen minst 45 år.

När vi närmar oss 50 blir vi helt ointressant för de flesta svenska arbetsgivare: och det gäller partier som Socialdemokraterna och Moderaterna och de flesta fackförbund likaväl som medier som Aftonbladet och TT. Alla sorterar bort arbetssökande som fyllt 50.

Jag tror det här med åldersdiskriminering är oerhört svårt att ta itu med, det handlar om attityder och fördomar. Arbetsgivarna har fördomen att det tror att människor som jobbat med något i tjugofem år har sämre erfarenhet och sämre förmåga att göra bra ifrån än en som jobbat tre år.
Vad är annars förklaringen till den utbredda åldersdiskrimineringen?

Många med invandrarbakgrund reagerade starkt på statsminister Reinfeldts uttalande om att arbetslösheten egentligen inte är så hög i Sverige, om man tittar på etniska svenskar mitt i livet.

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Lika nonchalant som Reinfeldt är mot människor med annan etnisk bakgrund än svensk, lika nonchalant är han här mot människor under 30 och över 50. Att unga inte får jobb är en katastrof för samhället och för den enskilda, precis som det är illa för samhället att vi som är 50 sorteras bort om vi inte vara smarta nog att hänga oss stenhårt fast vid tidigare jobb eller av något skäl blivit arbetslösa efter 45.

Så som sagt: med en sådan statsminister har jag inte stort hopp om att lagen mot åldersdiskriminering ska skärpas på allvar.

PS: Ett bevis för hur djupt fördomar mot människors ålder sitter: se hur lite som skrivs om åldersdiskrimineringen.

PS2: Reinfeldts uttalande betyder alltså att han erkänner att jobbskatteavdragen varit en vinst för vit män mellan 30-40 år. För alla som inte är etniska svenska mitt i livet är andelen som inte har den typ av arbete som ger jobbskatteavdrag ökat – och därmed har dessa människor förlorat ännu mer under alliansregeringens år vid makten.

PS3: För övrigt undrar jag vad som är statsministerns definition av etnisk svensk. Min mamma var från ett annat europeiskt land, är jag därmed oetnisk svensk?

Relaterat:
Alliansfritt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sverige har en hel del att lära av Frankrike – och de viktiga frågorna som inte togs upp i partiledardebatten

by

Frankrike har valt bort den sittande presidenten Nicolas Sarkozy, kickat honom och istället valt François Hollande.
Många socialdemokrater är glada idag, bytet av president kan betyda att det europeiska samarbetet svänger in på en mindre högerstyrd väg – och att de som ska betala finanskrisen inte bara blir de människor som redan har det sämst.

Vem som helst som inte är helt blind eller döv vet att en hel del rika personer fortsätter att ösa in bra med inkomster – vem som helst som följt utvecklingen i Europa har sett hur alla åtgärder för att stoppa finanskrisen har drabbat de människor som redan har det sämst. Det kan finnas en annan väg ut ur krisen. Det är absolut värt ett försök.

Men det jag gläder mig åt när det gäller det franska presidentvalet är två andra saker.

Hollande är 57 år – han är född 1954 och om han hade sökt jobb i Sverige hade han garanterat rensats bort redan i första sorteringen. I Sverige råder stenhård åldersdiskriminering.

Jag kan ge ett konkret exempel ur mitt eget liv. Jag är ett år yngre än Hollande och förra sommaren skickade jag in en ansökan om sommarvikariat till TT, Tidningarnas Telegrambyrå. Jag arbetade där för lite drygt tjugo år sedan och vet att jag ansågs duktig och att jag var omtyckt.
Nu sökte jag alltså sommarvikariat tjugo år senare och med tjugo års mer erfarenhet och en hel del för arbetet mycket passande utbildningar i bagaget. Jag blev inte ens kallad till intervju för vikariat.
Det är helt uppenbart att jag rensats bort av ett skäl: åldern.
Medieföretag vill inte ha sommarvikarier som är över 35, helst ska de förstås vara ännu yngre.

Svenska arbetsgivare är extrema i hur de diskriminerar på grund av ålder. Vi har massor att lära av Frankrike på den punkten.

Under stort media-ståhej var det dags för den första partiledardebatten inför valet om två år. Den första där nya S-ledaren Stefan Löfven skulle möta statsminister Fredrik Reinfeldt i debatt. Delvis måste Reinfeldt ha varit skakad, jag undrar om vi sett honom fara med så mycket klyschor och dessutom lögner någonsin tidigare? Vi flera tillfällen svarade han inte på frågor utan for ut i traditionella klyschiga angrepp på “de rödgröna” istället.

Många medieorakel har gett Löfven beröm för sin insats och Metro utropar på sin förstasida att S-ledaren vann partiledardebatten. Det var intressant för Löfven var lugn och utstrålade alla de år han arbetat fackligt och haft kontakt med Svenskt näringsliv.

Det slog mig att Stefan Löfven är född 1957 och därför är ett par år yngre än den blivande franske presidenten. Om jag inte missminner mig är Löfven åldersmannen i sällskapet. Så ålderfixerat är det svenska samhället att inte ens partiledare får ha uppnått femtioårsåldern.

Nej. det är inget fel att unga människor får chansen, Gustav Fridolen som är född 1983 är väl ett utmärkt exempel på en ung människa som är jätteduktig.

Det sorgliga med det svenska samhället är däremot att människor över femtio så medvetet sorteras bort i de flesta sammanhang i arbetslivet. Det var inget som diskuterades under partiledardebatten. Åldersdiskrimineringen är samhällsproblem som tystas ned totalt. Åldersdiskriminering är ett tecken på de fördomar som råder i samhället. Fördomar som frodas kraftigt. Fördomar och oförmåga att se individer för att den som ska anställa inte kan se förbi ålder, kön, kulturell bakgrund med mera, med mera.

Ungdomsarbetslösheten är också ett stort problem – men den fick åtminstone rejält utrymme under partiledardebatten – och det är sorgligt att Reinfeldt med kamrater på högersidan inte ens kan erkänna att deras politik försämrat ännu mer för ungdomar.

Ett annat område där Frankrike är mycket bättre än Sverige är kulturpolitiken. I Frankrike satsar mycket på kulturpolitik och det är till och med så att vartenda departement måste ta hänsyn till kulturfrågorna.

Lite, lite berördes kulturfrågor indirekt genom att småföretagarnas situationen som allra hastigast berördes. Det är den verkligen som gäller för de flesta inom kultursektorn: att vara mycket dåligt betalt småföretagare.

Det nämndes förstås inte. Det var inget parti som på allvar tog upp småföretagarnas eller kulturens villkor.

Ändå undrar: vill någon på fullt allvar leva i en värld utan kultur?

Mer om det franska valet:
Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2 och SVT Nyheter och Expressen.

Mer om partiledardebatten:
Anne Skaner påpekar att barns och ungdomars situation inte heller togs upp.
Svenska Dagbladet och Martin Mobergs blogg.

 

Och mer relaterat:

Staffan Lindström om fanns inga skillnader, vart skulle man sträva då?, Social Aktion Nu om att de flesta ogillar att inkomstklyftorna ökar, Johan Westerholm om kohandel vänster eller höger,Annarkia om vad har vi att vänta?, Enn Kokk om att Löfven gav Reinfeldt en match.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Efter att ha läst “Ett partis fall och uppgång” av Anders Pihlblad – undrar jag om Pihlblad ställde den viktiga frågan

by

Ett partis fall och uppgång
Författare: Anders Pihlblad
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201204
Antal sidor: 335
Upplaga: 1, Vikt i gram: 518
ISBN10: 9127132641
ISBN13: 9789127132641

Det märks att Anders Pihlblad är journalist. Språket är enkelt, fokus finns i handlingen, det är en lättläst bok.

Trots att boken ska handla om tidsperioden 2002-2006 får vi även en hel del av den bakomliggande historien. Insprängt lite här och var finns historiska tillbakablickar. Uppbyggnaden är inte helt olik den dramaturgi som framgångsrikt används i film och TV. Berättelsen om Anders Borgs svensexa är en liten pärla.

Jag slås av hur kort minnet är. Jag får upprepade ”Javisst-ja-upplevelser”. Ett sånt exempel är Tove Lifvendals attack på den moderata partiledningen efter valet 2002. Däremot var det en nyhet för mig att Prime PR varit med och slipat formuleringarna.

Detta är en bok för politiska nördar som vill veta mer. Det politiska spelet kan ibland vara som att titta på en film genom en skärm med hål som oupphörligt rör sig. Utifrån ser vi bara delar av den helhet vi ibland kan ana, men Pihlblad lyckas lyfta bort skärmen och visa oss sammanhang och detaljer som i många fall ger en annan bild av skeenden vi trodde oss känna till.

Efter att ha läst boken sitter jag med två frågor. En som kan besvaras och en som är omöjlig att besvara.

Vi börjar med den omöjliga.
Var Reinfeldt nödvändig?
Eller rättare sagt, vad hade hänt om inte Reinfeldt funnits till hands? Jag ser två vägskäl:
Fredrik Reinfeldt vann striden mot Ulf Kristersson med tre röster. Om två personer bytt sida hade Reinfeldt förlorat striden. Vad hade då hänt med hans karriär.
Reinfeldt hamnade i partiets frysbox på 90-talet. Reinfeldt valde att kämpa på men det fanns säkert erbjudanden att säga ja till.
Säg att Reinfeldt förlorat striden med tre röster och valt att stiga av rikspolitiken. Ponera att alla andra funnits på plats 2002, förutom Reinfeldt – ven hade i det läget blivit partiledare? Hade det påverkat utvecklingen markant, eller hade Nya Moderaterna bara haft en annan partiledare med ungefär samma politik? Ingen vet, men det är fascinerande att inse hur små marginalerna är.

Vem betalade?
Fram till 2006 tog moderaterna emot anonyma gåvor.
”Det kunde vara ett par hundratusen som kom in. Pengarna var inte spårbara, säger Sven-Otto Littorin” Sid 233
Littorin uppger att moderaterna aldrig haft problem med anonyma gåvor eftersom en okänd inte gärna kan kräva något i gengäld.
Jag frågar mig om ingen i den moderata partiledningen verkligen visste var pengarna kom ifrån. Jag finner det otroligt att någon skulle slänga in den sortens pengar utan att ha underhandskontakter med någon inom partiet.

Pengarna betaldes in på partiets konto. Via banken kan man spåra från vilket konto överföringen kom, såvida ingen kom in på en bank med 250.000 kronor i en portfölj. Pengarna kan ha kommit från utländska nummerkonton med hög banksekretess, vilket gör det omöjligt att spåra avsändaren.

Det är synd att inte Pihlblad ställde frågan om de inte var rädda för att motta svarta pengar. Om givaren är anonym kan mottagaren inte veta om pengarna de får ett resultat av skatteflykt eller ekonomisk brottslighet.

Frågan huruvida ett parti som aspirerar på att vara statsbärande kan vara uppbyggt med hjälp av svarta pengar borde kittla var journalist nyhetsnäsa. Om Pihlblad ställde de frågorna eller inte, anges inte i boken. Kanske kommer det i uppföljaren.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,