Foto Sören Vilks
Tartuffe
Av Molière
Översättning Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Eirik Stubø
Bearbetning Marie Lundquist
Scenografi och kostym
Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Ljud Astrid Nyström
Video Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna bland andra Magnus Krepper, Marie Richardson, Natalie Minnevik, Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Sten Ljunggren/Niklas Falk
Molières klassiska komedi har satts upp världen över och också i Sverige otaliga gånger. Pjäsen är en skoningslös analys av hur auktoritet kan upprätthållas genom språk och ritualer. Något som verkar vara aktuellt bland människor i alla tider. Pjäsens udd riktas mot religiöst hyckleri, men kan förstås och tolkas om många andra strukturer och maktförhållanden där kritik är förbjuden och den som anses vara god eller har makt står bortom granskning.
Pjäsen inleds med att Madame Pernelle – mor, farmor och svärmor – kritiserar karaktärerna hos hushållets alla medlemmar samt deras enligt henne utsvävande leverne. Hon företräder traditionen, och ser Tartuffe som numer bor hos familjen som den kyrkliga religiösa räddningen. Fadern Orgon ser liksom sin mor endast goda egenskaper hos Tartuffe och lyssnar inte på några varningar eller goda råd från andra familjemedlemmar. Familjemedlemmarna ifrågasätter deras ståndpunkter.
Är det religiös väckelse, attraktion eller skickligt bedrägeri som är orsaken till att Orgon faller för Tartuffes hyckleri och gör att han ger bort sitt hus och sin dotter? Det får vi inte veta men uppsättningen vill ändå antyda en förklaring som kanske är lite väl enkel. Troligen finns det ingen förklaring men jag får svårt att låta bli att tänka på nutida problem med politisk och religiös radikalisering eller ekonomiska bedrägerier mot äldre.
Lite skratt från publiken även före paus, men för övrigt var den första delen något stel. Efter paus blev det tydligare en komedi, bland annat med mer musik och dans. Jag undrar varför regissör och övriga staben valt att göra de två delar så olika. Varför inte mer av det i hela föreställningen? Skådespelarna hade kunnat få ta ut svängarna lite mer. Jag tänker att det var lite för allvarliga roller, de är trots allt karikatyrer över rollerna, inte så allvarliga.
Tartuffe är en självgod bedragare som lyckats ta sig in i Orgons hem genom ett skickligt spel av religiös fromhet, självförnekelse och påstådd ödmjukhet. Han vinner snart makten över husets herre och därmed över hela hushållet med hjälp av moralisk utpressning och ett språk där han får alla att känna sig skyldiga.
Föreställningen är välspelad, rolig, bedrägeri och hyckleri går aldrig ur tiden. Skickligt spelad överlag. Särskilt Peter Andersson som Orgon och Magnus Keppel som Tartuffe. Entusiastisk publik, stående ovationer.
Modern kostym/kläder men Molieres pjäs på vers med moderniserat språk blev en bra kombination av nutid/dåtid. Förutom film med avsnitt och bilder från tidigare uppsättningar mm så är det lite väl avskalad scenografi. Slutet är lite kompakt och abrupt, tillrättalagt för att passa kungen. Men med så många duktiga skådespelare är föreställningen väl värd att se.
Pjäsens historia
Tartuffe uruppfördes 1664 men väckte omedelbart våldsam kritik. Kyrkliga och konservativa kretsar uppfattade pjäsen som ett angrepp på religionen och lyckades få kungen att förbjuda den. Först efter flera omarbetningar och kungligt stöd fick Molière tillåtelse att spela den offentligt 1669. Skandalen gjorde pjäsen till ett av teaterhistoriens tydligaste exempel på konst som utmanar makt – och som själv blir föremål för censur. Sedan dess har Tartuffe förblivit en högst aktuell pjäs om manipulation, moral och maktmissbruk.